Igår satt jag vid min farmors lilla minibord på balkongen och frågade: "Kommer du ihåg En ö i havet, en bok jag fick av dig när jag var liten?" Hon var tveksam först. Jag förklarade att det handlade om två judiska flickor som kommer till Sverige under andra världskriget. Då förstod hon precis vilken jag menade. Vi pratade lite om den, hur aktuell den är fortfarande. Jag sa att jag läst den flera gånger, och att jag mindes att hon sagt en gång att jag bara skulle få böcker av henne som det går att läsa många gånger. Det har hon lyckats himla bra med måste jag säga. Kan ju inte direkt påstå att jag minns varenda bok jag fått av henne, men Godnatt mister Tom och Tordyveln flyger i skymningen är också sådana jag fått av henne och läst massor av gånger.

Nåja, vi går vidare. Som sagt, En ö i havet läste jag flera gånger som liten, men resten av serien har jag nog faktiskt bara läst en enda gång. Därför blev jag himla glad när jag såg att Bonnier Carlsen ger ut böckerna på nytt – dessutom med superfina omslag av Sara Edström (som gjort omslaget till Flora Wiströms bok Stanna!). Requestade på en gång recex, och fick. I fredags tänkte jag att nu är det dags att läsa om, och det slutade med att jag knappt kunde lägga ifrån mig böckerna förrän den sista boken var slut.

Klart jag mindes böckerna som bra, men jag hade verkligen glömt HUR bra de var. Allihopa. Vi får följa systrarna Steiner – Steffi och Nelli – två judiska flickor som får komma från Wien till Sverige strax innan andra världskrigets utbrott. De hamnar i olika familjer och måste lära sig ett helt nytt språk och lära känna helt nya människor. Det enda bekanta de har är varandra och foton av föräldrarna som är kvar i Wien. Efter krigets utbrott väntar de på att kriget ska ta slut, och på att återförenas med sina föräldrar igen. Och när kriget väl tar slut uppstår helt andra problem – ska de lämna liven de varit tvungna att skapa för sig, de relationer de byggt upp, för att återförenas med familjen i USA?

Jag känner att timingen för återutgivningen av dessa böcker känns perfekt. De behövs verkligen precis just nu, då de beskriver ur flyktingbarnens perspektiv hur det är att behöva bryta upp och komma till ett helt nytt, främmande land. Med tanke på den senaste tidens flyktingtjafs och den här grejen med att Sverigedemokraterna helt plötsligt verkar vara Sveriges näst största parti... Well. Låt oss bara säga att jag vill sätta den här boken i händerna på alla ungdomar i rätt ålder. Och hoppas att ni gör det också.

Jag hade länge funderat på att läsa WondLa-serien – lockad av de fina illustrationerna förstås. Så när jag såg de två första böckerna i serien på bokrean tänkte jag att då måste jag ju slå till. Tänker dock att det kanske var lite onödigt att köpa de två första, för ärligt talat vet jag inte om jag kommer läsa del två...

Eva Nio har aldrig varit utanför sitt hem i en underjordisk högteknologisk bunker. När hon efter en katastrof måste ge sig upp till jordytan är ingenting som hon fått lära sig av sin robot MODR, utan det är bara varelser som hon aldrig sett förut ens på bild som verkar befolka ytan. Och det är hemskt mycket farligare. Hon måste ändå ge sig iväg för att hitta andra som är likadana som hon, men var finns de?

Jag hade av någon anledning inte riktigt fattat att det här var science fiction och inte fantasy (vilket ju är dumt, eftersom den engelska varianten ändå stått på sf på jobbet...?!), men är ju mer åt sf-hållet än fantasy nuförtiden. Så det passade mig helt. Jag tycker att förutsättningarna för berättelsen är intressanta. Att jorden liksom har fortsatt utan oss och att varelser har muterat till något helt annat (+ att det kommit en hel del utomjordingar hit). Men... det blir liksom inte så mycket mer än så. Jag känner mig inte speciellt fångad av Eva – kanske för att hon är en så himla blank och trist karaktär. Alltså, hon har typ inga karaktärsdrag? Hur är det meningen att jag ska sympatisera med en karaktär som inte HAR någon karaktär?

Så well, vi kan väl konstatera att känslan inte riktigt följer med mig in i boken. Och då blir allt det andra rätt så poänglöst också. Den är lite för lång, lite för långsam, lite för... lite. Världen och alla varelser är kul. "Bland" är nog ordet jag skulle använda på engelska. Däremot kan jag tänka mig att om en skulle ha vuxit ifrån Leonora så kan det här vara en rimlig avancering. Och illustrationerna är ju fina ändå.

Men nah, överlag: This just didn't do it for me.

     Jakten på WondLa
     Tony DiTerlizzi
     477 s.
     B. Wahlströms
     2009
     Goodreads

Jag har dreglat över The Wolf Wilder i flera veckor i bokhandeln. I princip varje gång jag gått förbi nyhetshyllan har jag varit tvungen att hålla i den en stund. Något med bokens hela uppenbarelse gör den så tilltalande – en kombination av omslag, illustrationer inuti, tyngden, formatet, finishen på omslaget... Om vi ska vara materialistiska (och det ska vi) så vill du INTE läsa denna som ebok. För läsa den – det vill du.

En annan grej jag fastnade för var Philip Pullman-blurben på framsidan. Visserligen sa den inte så mycket, men His Dark Materials är ju bland mina favoriter, och det är precis något sådant jag har saknat att läsa den senaste tiden. Att Rundell är extremt inspirerad av Pullman märks tydligt, trots att The Wolf Wilder egentligen inte innehåller ett endaste uns övernaturligheter (eller ok, det är ju frivilligt om en vill se huvudpersonens band till vargarna som magi eller inte).

Boken handlar om Feo. Hon bor i den ryska skogen tillsammans med sin mamma. Tillsammans tar de hand om adelns "avlagda" vargar och försöker lära dem att leva i vildmarken igen. Isoleringen gör att vargarna pretty much är hennes enda vänner – fram till den dag hon träffar Ilya. Ilya är en soldat i hennes egen ålder. Han har fått order om att skjuta vargarna så fort han ser dem, men hans fascination för dem gör att han inte kan. Istället kommer han tillbaka till Feo och vargarna dag efter dag. Självklart går det hela snett och general Rakov upptäcker det hela. Han fängslar Feos mamma och sätter ett pris på Feos huvud.

Alltså historisk korrekthet är det sådär med i den här boken (according to min jobbkollega), men om en inte är speciellt kunnig (som undertecknad) är det ganska lätt att se mellan fingrarna med sånt (i alla fall om en inte läser den som en historiebok. Vilket du inte gör. Eftersom den är skönlitterär. Författaren verkar inte kunna speciellt mycket om vargar heller, men wth det är inte en naturdokumentär så I honestly don't care). Om du vill ha något magiskt sagoinspirerat men utan faktisk magi är det här definitivt din grej. Jag slogs av ungefär halvvägs in i boken av att det här är en lika lös retelling av Rödluvan som till exempel Cinder är av Askungen. Fast i Ryssland. Och i extrem kyla. Vi snackar -40 här. Och jag gillar det som fasen alltså. Är det bara jag som känner att Ryssland eventuellt kan bli morgondagens trend? Helt klart med Leigh Bardugo som vägledare.

Shit, jag pratar bara om Ryssland trots att den här boken har flera andra kvaliteter.
✓ Stark kvinnlig huvudkaraktär – alltså älskar henne?! Vill ni ha en tjej som inte är rädd för NÅGOT, har värsta mördarinstinkten, är ett strategiskt geni och allmänt bad ass – here you got her. I form av ryska rödluvan
✓ Könsöverskridande vänskap – i och för sig är de typ 11, men sweet ändå.
✓ Brytande av normativa könsroller – hon cool och kompis med de vilda djuren, han drömmer om att dansa balett
✓ En bra story – bra tempo med action och långsammare bitar blandat samt bra blandning av nederlag och framåtrörelse.
✓ Lagom mycket hjärtekross – no spoilers!!!!
✓ Svinsnygga illustrationer – alltså seriously, kolla bara ovan.

Jag tycker definitivt att du ska kolla in den här om du gillar Philip Pullman eller är ute efter en mysig, vintrig bok med sagoinslag. Du skulle också kunna checka in Beastkeeper som har lite samma stämning.

The Wolf Wilder
Katherine Rundell
256 s.
Bloomsbury
2016
Goodreads

Ett Star Trek-citat får vara ledordet i Emily St. John Mandels Station Eleven. En epidemi har dödat 99% av jordens befolkning. Här får vi möta några personer försöker deala med katastrofen. Det är Kirsten som bara var åtta år gammal när epidemin utplånade större delen av människorna. Nu åker hon runt i det som brukade vara USA och spelar Shakespeare. För att bara överlevnad inte är tillräckligt. När de drar runt bland olika byggnader håller hon alltid utkik efter skvallertidningar. Då och då stöter hon på artiklar om Arthur Leander – den kände skådespelaren hon spelade mot den sista kvällen då allt ännu var som vanligt. Genom artiklarna försöker hon pussla ihop vem Arthur var.

Vi får också möta Jeevan – Jeevan som försökte rädda Arthur den där sista kvällen då han fick en hjärtattack på scen. Jeevan som får rådet av sin bästa vän att fly från stan innan det är försent, men som väljer att gardera sig hemma hos sin bror istället. För hur ska Jeevan kunna fly när brodern inte kan följa med?

Den tredje personen vi får följa på nära håll är Clark, Arthurs bästa vän medan han fortfarande var i livet. Påväg till Arthurs begravning nödlandar planet på en helt annan flygplats. Tjugo år senare har han byggt ett museum med prylar vi skulle anse vara vardagliga och praktiska – men som i det postepidemiska samhället är värdelösa. Det är kreditkort, mobiltelefoner, bilmotorer, laptops. Samtidigt flätas Clarks, Jeevans och Kirstens liv ihop, både efter epidemin och innan den.

Även om det här inte var lika mindblowing känsloattackerande läsning som Ensam kvar var för mig gillade jag verkligen denna skarpt. Jag tror att jag måste börja omvärdera min syn på vuxenböcker, för jag märker att jag dras mer och mer till sånt här. Det vill säga långsamt, litterärt, relationsdrivet. Det är inte så förutsägbart hela tiden. Det leder till och med till aha-upplevelser ibland. Och en enorm tillfredsställelse när St. John Mandel lyckas knyta ihop allt på ett logiskt och ack så snyggt sätt.


Författarens finurlighet visas inte bara i själva berättelsen, utan även i språket. Hon säger så otroligt mycket i det hon inte säger. Citatet ovan är taget från ett tillfälle då Jeevan får höra historien om Bens första dagar efter epidemiutbrottet. Hela Bens familj har dött. Han själv är fortfarande vid liv, trots att han vårdade familjen hela tiden medan de var sjuka. Och vad är det för liv att leva när alla en älskar är döda? Ändå finns det ju någonting där som gör att Ben fortsätter, en överlevnadsinstinkt som alla bokens karaktärer besitter. De skapar liv för sig själva. Försöker fortsätta. Jag tänker på förhand att jag inte vet om jag skulle ha den styrka som krävdes, men tänker också att en nog bara fortsätter ändå i en sån situation. Först på ren automatik. För att en alltid fortsatt. Och sen för att göra något vettigt av hela skiten.

Kort sagt en väldigt tankeväckande bok. Fantastiska personporträtt med karaktärer som får vara riktiga och dynamiska. Snygga sammanvävningar. Fint språk. Litterära referenser. Helt enkelt: Väldigt mycket att gilla.


Station Eleven
Emily St. John Mandel
333 s.
Knopf
2014
Goodreads

I början på juli blir Matilda dumpad. Hennes kompis Miron bestämmer de ska ta juli till att flippa ur totalt – göra allt som är förbjudet utan att någon ska döma eller komma med pekpinnar. Vad Matilda än säger att de ska göra måste Miron säga ja. När juli i slut ska Matilda under inga omständigheter vara ledsen med. Allt ska vara bra. Men Matilda upplever att Miron inte finns där på det sättet hon velat. Så samtidigt som hon famlar runt på Stockholms gator efter den där välbekanta kroppen som var hennes ex, känner hon sig stundvis också ensam och övergiven av Miron.

Som bekant föll jag som en fura för Beijers första bok, Det handlar om dig. Förutom Beijers språk har dock Allt som blir kvar väldigt få likheter med debuten. Här har vi en betydligt mörkare och högre – kanske mer litterär – berättelse som förlorar sig i helt känslor. Så pass mycket att jag ibland tappar bort vad boken handlar om. Tyvärr tycker jag – trots att detta alltså är Beijers andra bok – att det hela ibland blir lite amatörmässigt. Det känns inte som att det finns någon tanke kring hur berättelsen är uppbyggd – ingen stegring, ingen ordentligt fattbar tidslinje och rätt så osammanhängande.

Jag får heller ingen känsla för vem karaktären Matilda är, och ärligt talat skiter jag i vad som händer med henne. Kanske är det för att hon liksom inte blir något annat än ledsenhet. Att vara trasig är hennes enda karaktärsdrag, och utanför den blir hon liksom ingenting. Det blir så himla ointressant på något vis.

Dessutom: Fattade nada och ingenting av deras vänskap. Tyckte verkligen det var skitkonstigt. Och så mycket droger. Så galet mycket droger. Och en annan sak som inte made sense: Slutet. Förstod ingenting av slutet. Det här att (spoiler, markera för att läsa) [Miron explicit säger att han sabbat Matildas och Olivers förhållande och att hon ba "Sure whatevs" när hon kräkts upp allt hon ätit i typ en månad för att hon varit så ledsen.]. Och så blev jag så jävla arg när de sprang över tågspåret med taxen. Skiter väl i hur det går för Matilda och Miron, men varför riskerar de livet på en liten tax? Och stör mig på att ingenting någonsin får konsekvenser, förutom att hon blir av med jobbet.

Okej, såhär: Jag tyckte inte den här boken var SKITdålig. Kanske inte ens dålig. Den var mest ett stort "MJEH" *rycker på axlarna*. Om jag skulle läsa den med det jag visste om den nu? Nä. Om jag fick välja om skulle jag välja en annan bok.

Allt som blir kvar
Sandra Beijer
206 s.
Natur & Kultur
2016
Goodreads

Min reaktion när jag såg temat för veckans Top Ten Tuesday:

Mvh Villain-lover.

Alltså jag har verkligen en grej för skurkar, och ju obehagligare desto bättre. Helst ska de krypa under huden och nästan få mig att gråta av frustration för att de är så omöjliga. Heath Ledgers joker i The Dark Knight är ju precis sådan. Satt och torrgrina senast vi såg den pga så obehaglig. Här kommer några av mina favoriter:

1. Christopher Pelant i Bones
Ohmy, ohmy, även om hela Pelant-ploten spårar lite i slutet är det här en av mina favoriter när det gäller tv-skurkar alltså. Så jäkla obehaglig och omöjligt.

2. Moriarty i Sherlock
Har aldrig haft en grej för Moriarty innan (eller alltså jag har ju aldrig läst någon Sherlock Holmes-berättelse, så svårt) Andrew Scott kom och ba va awesome. Har i och för sig en grej rent allmänt för Andrew Scott.

3. Captain Phasma i The Force Awakens
Jag gillar nog egentligen mer idén om Captain Phasma, mest pga EN FÅR KNAPPT SE HENNE I FILMEN? Ser mycket fram emot att se henne i filmen som kommer nästa år (pga IMDb säger att hon är med i den). Men ok, Phasma är ju inte en sån där under-huden-obehaglig typ, utan mest bara allmänt cool.

4. President Snow i The Hunger Games
Okej nu är vi tillbaka på under-huden-obehag. Det jag gillar med Snow är att han är så oförutsägbar och en vet liksom aldrig var en har honom.

5. Skuggmästaren i Grishatrilogin
Herregud, jag har en smått pinsam tendens att bli attackkär i skurkkaraktärer – bland annat Skuggmästaren. Alltså en vill ju ogärna gilla bad boys för de har ju en tendens att vara ganska onice:a. Meneh, huvudstupa hjärtat först. (Och OBS på att jag på ett rationellt plan INTE gillar sådana karaktärer, att jag kan se hur det är konstruerat och hur hemska de är, men tyvärr så dras jag tydligen till fel personer när jag läser. NÄR JAG LÄSER. IRL drar jag bara till mig helyllepersoner hur mycket jag än försöker odla bilden av mig själv som cool).

6. AIDAN i Illuminae
Visst måste en ändå älska vissa välkonstruerade AI-skurkar? Här har vi en manipulativ jävel. Det bästa händer ju förstås i slutet, SÅ INGA SPOILERS HÄR INTE.

7. SPOILER ALERT [Ava lite mer text för att inte spoila på korthet i namnet] i Ex Machina
Jag såg Ex Machina på enda biovisningen i Sverige under Way Out West förra året och ÄLSKADE DEN. Måste få Victor att se den här filmen snart (han valde att träffa sin kompis istället, pffffff)... Men kan liksom inte förklara mig, men älskar den perfekta kombon av SF och mindfuck här. BÄSTA kombinationen dessutom. Var mindblown när jag gick från biografen.

8. The Other Mother i Coraline
Alltså detta creeps me out på riktigt alltså. En annan mamma i en parallell verklighet som är typ perfekt. Förutom att du måste stanna där för alltid.

Och här kommer några stycken jag inte tycker är så spännande:
1. Levana i Lunar Chronicles
Det här känns som en sjukt ointressant och intetsägande skurk. Kan hon inte få bli lite obehagligare? Har ju i och för sig bara läst del ett och två i denna serie, men ändå.

2. Warner i Juliette Chronicles
Ehm, det här är ju då en av de pinsamma karaktärer jag brukade gilla. Nu minns jag honom mest som en jävligt gnällig och jobbig typ som tyckte synd om sig själv hela tiden. Rent intellektuellt kunde jag ju tänka även förut att han var en skit att att det var en skymf mot... ALLT hur det hela slutade.

För övrigt, en sak som jag tänkte en del på medan vi var på museer i Berlin och Prag: De värsta värsta skurkarna är typ alltid på riktigt. Tänker ibland på det Marie Lu sa till mig när jag träffade henne – att det värsta vi kan föreställa oss redan har hänt (jag var inne på det här en del med Leigh Bardugo också, även om det inte var speciellt mycket av det som kom med i slutversionen av intervjun). Det värsta är på riktigt. Och om jag blir helt svag i knäna av att stå på Václavplatsen i Prag eller lägga handen mot en rest av Berlinmuren – fatta alla ställen där det fortfarande inte är bra? Jag önskar att vi kunde stänga in de värsta typerna i böcker och låta dem stanna där. Låta dem bli enbart skrämmande berättelser. Det hade varit trevligt.
SparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSpara

Alltså, ärligt talat har jag väldigt svårt att förstå varför jag har fortsatt att läsa den här serien, när jag ändå inte är helt såld, men ja. Någon obegriplig anledning finns det ju. Del ett blev aldrig recenserad, del två skrev jag om på Swedish Zombie och försvann eventuellt på grund av en trasig fil. Jag kommer reposta den här om den går att komma åt, men än så längre ser det mörkt ut på den fronten.

Nåja, det här är enligt beskrivningen en fristående del i Sofia Nordins postapokalyptiska (INTE DYSTOPISKA, mycket viktigt, tack!) serie. Jag skulle inte kalla boken för fristående, för det makes ingen sense alls om en har glömt ca allt från förra boken (som undertecknad då hade). I de tidigare böckerna har vi fått följa Hedvig och Ante. I den här boken skiftar vi fokus till Ella - vilket jag både bävat inför och sett fram emot. Ella har tillsammans med Nora gett sig av från gården och de andra för att ta sig till Umeå. De har nämligen lyckats fånga upp radiosignaler därifrån som visar att det finns någon där som letar efter andra överlevande.

Allt går bra utan några större missöden fram till Nora blir sjuk. Har hon blivit smittad av febern? Kommer Nora dö? Ella försöker desperat rädda henne, men vet inte om hon kan klara det utan hjälp.

Ella har inte direkt varit en favoritkaraktär hos mig i tidigare böckerna, utan snarare tvärtom. Därför var jag inte jättepepp på att följa henne, eftersom jag tyckt att hon varit så himlahimla odräglig. Den här boken har nog snarast bekräftat mina tankar kring henne som karaktär, även om jag också fått mer förståelse för hur hon fungerar.

Och alltså, vi måste införa det här: explicit content-märkning på titelbladet på böcker. Herregud. Varning till alla som planerar att läsa den här: Den innehåller en halvdetaljerad nästansexscen. Bra, nu behöver ni inte bli supergenerade på pendeltåget när ni kommer till den. Eh, ja, jag är 22 år och jättepryd och klarar INTE av sånt här. Men ändå plus för en väldigt bra (inte pinsam) och fin sexscen med tjej som tar för sig och bevis på att sex inte bara behöver handla om penetration jämt.

Något som jag kan störa mig lite på med Nordins berättarsätt är att hon väldigt sällan praktiserar "show, don't tell". Det handlar lite för mycket om att få informationen berättad för en, istället för att det är ordentlig handling. Vilket väl - tänker jag - är en konsekvens av att de liksom är väldigt ensamma, att delar av berättelsen utspelar sig innan alla andra dog och att det är väldigt mycket känslor kring en massa grejer. Handlingen är lika mycket inre som yttre, och jag är ju som bekant mer för yttre handling.

Trots att jag inte är frälst kommer jag nog fortsätta läsa den här serien (för jag antar att det kommer en fortsättning med det slutet?). Böckerna är snabblästa och nu är jag ju ändå tillräckligt insyltad för att vilja veta hur det går för allihopa!

Tolv ungdomar tvingas in ett spel för att säkra just sin ätts överlevnad. Alla andra måste dö - och därmed alla i deras ätt. De har förberett sig sedan de var barn - vissa hoppas till och med på att aldrig behöva spela. Men spela måste de.

Handlingen låter som ännu en Hunger Games-rip off. Och tja, det är ungdomar som dödar varandra och måste tävla för gudarnas höga nöjes skull, men den är också något annat. Händelsen utspelar sig inte i någon framtid, utan i en nutid. Idén går ut på att Stonehenge, pyramiderna och alla andra oförklarliga verk alltså ÄR konstruerade av någon typ av aliens/gudar och att dessa gudar inte är så himla gulliga. Tvärtom vill de alltså förstöra världen.

Att den här boken har sina styrkor är helt klart. Stundvis är den sjukt spännande och svår att lägga ifrån sig. Sista 100 sidorna brände jag igenom på typ en timme - så svår var den att lägga ifrån sig. På den punkten får boken mer än godkänt.

Däremot är den inte ens i närheten av godkänd på ett annat område: Karaktärerna. Herregud, var ska jag ens börja? I hela berättelsen har vi två karaktärer som får ha andra egenskaper än bara Spelare. Vi har dels Shari - vars enda egenskap är att vara mamma (stackar'n får inte ens döda någon - hur tråkigt?!). Vi har även Sarah, som alltså är den mest komplexa och utvecklade karaktären i berättelsen. Sarah råkar även vara amerikanen (var för övrigt helt säker på att jag läst att hon var blond och blåögd, men det visade sig vara fel. Fortfarande problematiskt dock att enbart den amerikanska kulturen får porträtteras som mångsidig). Redan från början skrivs den här karaktären fram för att vi ska sympatisera med henne - hon tycker synd om sig själv och är alltid den som det är mest synd om i alla situationer. Hon är i övrigt också den enda som har levt ett liv som INTE varit en del av spelet - hon har gått i skolan och haft kompis och pojkvän och hela grejen. De andra karaktärerna har vigt hela sitt liv till att träna inför spelet. Jag gillar dock - spoilervarning: [att Sarah ändå är den som utlöser Händelsen. Hon är den som är mest mån om sina människor och porträtteras som mest mänsklig. Ändå är det hon som pajar allt. Älskar't].

Och visst - jag kan fatta att det inte är så lätt när en måste bygga ett trovärdigt persongalleri på tolv personer. Att göra upp tolv huvudkaraktärer som både ska ha utmärkande drag, vara mångsidiga OCH gå att hålla isär lär ju ta en hel himla livstid. MEN PLOCKA BORT NÅGRA KARAKTÄRER DÅ. För jag minns ändå typ bara hälften. Seriöst. Det är omöjligt och för det mesta extremt rörigt att hålla koll på vilka alla är och vad som har hänt med alla. Vissa karaktärer trillade typ bort på vägen, och att "lösa" det med att låta karaktärer vänta till nästa omgång... Well, tycker bara att det känns hafsigt och hade hellre sett att karaktären inte var med alls från början istället.

Dessutom hade jag räknat ut efter lite dryg 300 sidor hur hela boken skulle sluta, och var inte ens då förvånad. MEN jag tycker ju att även förutsägbara böcker har sin charm liksom. Och är ju också den som gillar spoilers.

Så: Är det här kvalitetslitteratur? DEFINITIVT inte. Är den läsvärd? Hell yeah. Den har en hel del missar, men blir jag ändå underhållen och tillfredsställd utan att irritera mig ALLT för mycket på det dåliga, då är det bara att köra tycker jag.

__________________________________________________________________________________

Alltså, rätt länge har jag sett mig som en sucker för apokalyps och dystopier och det har varit min allra allra bästa genre. Men under våren hände något, för jag har inget tålamod med den typen av berättelser längre (för tillfället hoppas jag. För jag vill nog hitta tillbaka så småningom). Ändå så sitter det liksom kvar i ryggmärgen att "OMG apokalyps, vill läsa", och sen när jag väl läser är det inte riktigt så bra som jag tänkt.

Stockholms undergång var en sån bok som jag tackade ja till att läsa så fort jag fick mejlet. Utan att veka. Ordet "undergång" räckte för att få mig gå igång, och att det var just noveller tyckte jag kändes extra kul. Formatet känns fortfarande kul nu efteråt - ögonblicksbilder av apokalypsen istället för trilogier som det oftast handlar om. Dock kan jag störa mig lite på att det besvarar alldeles för få frågor från mitt håll. Jag nöjer mig inte med världen går under - jag vill veta varför. Och just den frågan besvaras inte i någon av novellerna, vilket gör mig frustrerad. Novellerna presenterar ögonblick, men ingen ger någon lösning eller ett ordentligt avslut. Det blir trailers för apokalypsen, och jag vill veta var resten tagit vägen.

Att novellerna håller väldigt olika kvalité är klart. Jag som bäst gillar berättelser där människorna är monstren (oavsett om det handlar om zombier, vampyrer eller bara... mänskliga monster av odefinierbar sort) har svårt för att fastna för till exempel Eira E. Akres "Regnbågen", även om just "Regnbågen" i övrigt är väldigt välskriven.

Jag gillar konceptet att undergången samlats kring Stockholm, eftersom igenkänningen gör det extra kusligt. Dock tycker jag också att det gör att det blir lite mycket same same. Efter Christian Enbergs "Öde land" börjar jag bli rätt mätt på tomma Stockholmsgator och protagonister som undrar var alla människor tagit vägen. Då tappar igenkänningen lite av sin magi. Dessutom känns det som att alla sjukdomsförlopp i boken är snarlika. Däremot tycker jag definitivt att det är tillräckligt bra för att jag ska vilja fortsätta läsa. Över lag och läst en i taget - alltså inte i sträck - är det bra berättelser, även om jag inte blir 100 % tillfredsställd.

Min favorit är helt klart - visserligen den enda som inte är skriven av någon av författarna i skrivarkollektivet Fruktan - Anders Fagers "Fem timmar". Det är den som känns mest ny, som något jag inte läst innan. För att få ihop till en topp tre så tyckte jag även mycket om Boel Bermanns "De vita" och Andreas Rosells "Allt vi byggt upp ska vi riva ner".

__________________________________________________________________________________

Jag hade egentligen inte alls tänkt läsa den här boken - mitt intresse för andra världskriget har liksom svalnat en del sen jag gick i skolan och var superfascinerad av det. Nåja, råkade plocka på mig den på biblioteket då jag skulle pausa och inte hade något att läsa, och efter det blev den min pausbok i pluggandet.

Männen med rosa triangel handlar om Österrikaren Josef som grips för homosexualitet. Efter att ha suttit av sin tid i fängelse stoppas han in i koncentrationsläger istället för att få åka tillbaka hem till sin familj. Homosexuella var de som stod allra lägst i koncentrationslägren - till och med lägre än judarna - och fick därmed göra det hårdaste arbetet. Trots det blev de inte ens erkända som offer (i Österrike) förrän 2005 (då alla kända homosexuella i lägren redan var döda), eftersom homosexualitet faktiskt var ett brott på den tiden (alltså har alltid funderat över vem som är mest sjuk - folk som älskar vem de vill eller folk som säger att folk som älskar just dessa personer är sjuka).

Okej, alltså. Ingen behöver ju hata mig nu, men jag kan inte ta till mig det här. Jag inser att det är hemskt, så jävla hemskt. Jag tror att det är mitt sätt att skydda mig själv, men jag känner mig mest avtrubbad när jag läser det här. Jag kan liksom inte riktigt ta in hur det egentligen var och registrera det i min hjärna. När jag tänker på det utan att blanda in hjärta och allt sånt så kan jag ju inse att det är fruktansvärt, men när jag läser det blir det bara... information. Jag blir aldrig riktigt berörd. Jag tror också att det kan handla om det som Carro skriver - att boken saknar känsla.

Att den här boken inte är nedtecknad av Josef Kohout själv märks på flera sätt. Till exempel avsaknaden av känslomässiga utsvävningar, men också att vissa stycken är lite (väldigt) röriga. Det är mycket som jag inte alls hänger med på. Till exempel det här med blockchefer och kapor och lägeräldste och allt sådant.

Dock får den plus för att den är rätt kort och har relativt enkelt språk. Som sagt är det vissa passager som är lite röriga, men över lag tycker jag att den informationsmässigt är lätt att ta till sig. Längden är också väldigt lagom - en längre bok hade jag inte orkat med. Lite på gränsen tycker jag, då jag började tröttna lite på slutet.

__________________________________________________________________________________

I Miss Peregrine's Home For Peculiar Children reser Jacob och hans pappa till en ö, vars namn är det sista Jacobs farfar säger innan han dör. Jacob har hela sitt liv fått höra konstiga berättelser berättade av farfadern. När han och hans pappa väl kommer till ön råkar Jacob hamna i en tid och får reda på att alla dessa berättelser är sanna.

Jacob träffar inte bara flera barn med fantastiska förmågor - han får också veta att han själv är "peculiar" - han har själv en kraft. Han kan se och känna hollowcast - peculiars värsta fiende. I slutet av första boken blir Jacob och alla barnen tvungna att lämna ön efter att deras ymbryne - den som vakar över dem - blivit skadad. Nu måste de snabbt ta sig till London för att hitta någon som kan göra henne frisk igen. Och det måste gå fort. Ymbrynen Miss Peregrine måste få hjälp inom ett par dagar, annars kan hon vara förlorad för alltid. I så fall kommer Jacob aldrig kunna ta sig tillbaka till sin egen tid och sina föräldrar.

Jag är av den här typen som inte jättegärna läser på engelska. Jag är helt enkelt inte tillräckligt bra på det för att fånga upp alla stämningar och nyanser. Det fantastiska med att läsa den här boken är att det inte gör så mycket. Den är så spännande att jag i alla fall är helt och fullt fast och knappt kan sluta läsa. Dessutom är språket så himla enkelt, samtidigt som jag faktiskt lyckas snappa upp nyanserna (jag kanske helt enkelt har blivit bättre på engelska på senaste tiden? Borde utforska detta mer!).

Något som jag älskar med dessa böcker är att barnens olika förmågor inte är enbart superkrafter. Den lilla Olive är lättare än luften och kan sväva högt upp - men hon kan inte stänga av sin kraft. Om ingen håller i henne flyger hon högre och högre och högre tills ingen någonsin kan nå henne. Barnens krafter är lika mycket förbannelser som välsignelser, och jag tycker att det är väldigt intressant. Jag upplever att krafter av det här slaget i många andra böcker är ensidigt positiva - medan de här ges mer djup och får vara både bra och dåliga.

Jag skrev senast igår att andra boken i serier oftast är den tråkigaste. Jag tycker nog att den här är ännu bättre än den första. I Miss Peregrine's Home For Peculiar Children presenteras hela världen, medan den i Hollow City får chansen att flyga. Barnens resa från Wales till London är stressande, spännande och fruktansvärt händelserik. Hack i häl på dem jagar fienden, och hela boken är väldigt dramatisk och den hinner liksom ALDRIG vara still. Precis när en tror att barnen ska få pusta ut händer något annat än mer spektakulärt än det som varit och hela grejen är igång igen.

Jag uppskattade verkligen läsningen av den här boken och ser mycket fram emot att läsa nästa. Jag vill att den ska komma typ nu. Alltså NU. Okej?

__________________________________________________________________________________

I tredje delen av Caster Chronicles är Ethan och Lena tillbaka i Gatlin. Men allt är minst sagt kaotiskt - gräshoppor täcker alla åkrar, temperaturen är på tok för hög, besvärjarna kan inte använda sina krafter och ingen vet vad Link egentligen har för nya förmågor. Ethan börjar dessutom drömma konstiga drömmar, och helt plötsligt kan han inte sitt hemtelefonnummer. Lena har brutit tingens ordning, och någon måste offra sig för att ställa allt tillrätta. Men vem?

När jag läste bok nummer två var jag inte imponerad. Jag tyckte att det tog lång tid innan den började, och när den väl gjorde det tyckte jag den var för förutsägbar. Jag tycker nog att även den här kommer igång lite sent - men inte att den är förutsägbar. Jag hade många olika teorier om vad det var för fel på Ethan, men inte en enda var rätt. Däremot hade jag helt rätt om hur boken skulle sluta.

På grund av den andra boken hade jag faktiskt inga större förväntningar på den här. Jag var till och med på väg att lägga ner läsningen av hela serien, eftersom jag inte var speciellt sugen. Men någonting fick mig i alla fall att plocka upp den igen, och det visade sig vara ett väldigt bra val! Så om bok nummer två helt fått er att tappa hoppet - ge inte upp! Nu kan jag knappt vänta tills fyran kommer på svenska!

Till att börja med så händer det mer i den här boken. Första halvan går inte enbart ut på att Ethan och Lena har det struligt i sin relation, utan berättelsen går faktiskt framåt. Dock tycker jag fortfarande att det är ett problem att jag inte har koll på vilka alla är. Släktträdet som finns någonstans i mitten av boken hjälper inte ett endast dugg. Jag vill veta vad de olika personerna har för krafter också. Jag tycker ärligt talat mest att släktträdet blir rörigt när alla som är med på släktträdet inte figurerar i berättelsen.

Dessutom tycker jag att undertiteln på den här boken makes more sense. Den här titeln kan liksom bara kopplas till den här boken, till skillnad från undertitlarna på de tidigare böckerna som hade passat på alla böckerna (bok ett: Mörka drömmar, livsfarlig kärlek, bok två: Svåra val, magiska hemligheter).

Jag tycker i alla fall att ni ska läsa den, för jag hade riktigt svårt för att lägga den ifrån mig. Gör't!

__________________________________________________________________________________

När Kristian Gidlund 2011 fick veta att han hade cancer startade han bloggen I kroppen min. Bloggen blev i våras en bok, och under hösten en till bok. I de två böckerna berättar han om sina drömmar, vad han hade gjort av sitt liv om han inte skulle dö, hur det är när kroppen slutar göra som en vill och längtan efter att vara frisk och stark. Ärligt talat känns det helt fruktansvärt att ens recensera en sån här bok. Vem är jag att recensera hans känslor – hans upplevelse av den här fruktansvärda, fruktansvärda sjukdomen.

Jag inleder i alla fall boken med att gråta. Innan den ens börjat på riktigt. I förordet börjar jag gråta. Trots att jag vetat sen september hur den här berättelsen slutar (och att den redan tagit slut) så gråter jag.

Och tja, hur ska jag kunna recensera det här? Det finns inget att säga, bara att det är fantastiskt. Fantastiskt fint. Fantastiskt skickligt. Fantastiskt sorgligt. Sorgen och uppgivenheten är en följeslagare genom hela boken. Jag hade verkligen velat läsa en roman skriven av Gidlund, något som var bara hittepå. Och jag önskar genom hela boken att handlingen ska förändras, att slutet ska vara lyckligt, att allt ska vara hittepå. Men verkligheten går inte att ändra på. Det går inte att ändra sånt som redan hänt. Och trots att jag vetat sen i september hur det slutar gråter jag. Gråter och gråter.

Det enda som jag faktiskt måste säga att jag är missnöjd med är inte ens Gidlunds fel. I slutet av boken är det bilder tagna av Emma Svensson – vän till Gidlund och fotograf. I e-versionen av boken syns bara hälften av bilderna av någon dum anledning (i alla fall när jag läser i min Letto. Tycker dock att om det borde fungera i någon läsplatta borde det vara Letto, eftersom både Adlibris och Forum är Bonnierägt). Bilderna blir helt enkelt helt avklippta, vilket känns väldigt synd.

Och jag tänker på den här strofen:
Där du kära gestalter och syner minns,
där står tomheten öde och kal,
och min eviga vaggsång är allt som finns
av det gamla i Alsterns dal.
Fröding. Förstås.
 

__________________________________________________________________________________

Jag tycker alltid att det känns lika konstigt att recensera klassiker. De är ju redan vedertagna, på något vis. Men jag ville ändå skriva lite om Mio, min Mio och Bröderna Lejonhjärta. Jag börjar med Mio. Ni har säkert redan koll på handlingen, men jag drar den ändå:

Bosse bor i en familj där han inte är önskad. En kväll när han hittar en flaska kommer det ut en ande ur flaskan och tar med honom till Landet i fjärran – där även Bosses pappa konungen bor. Landet i fjärran verkar vara rena paradiset, men snart får Bosse – eller Mio som är hans namn i Landet i fjärran – höra berättelserna om riddar Kato. Riddar Kato som är så ond att blommorna vissnar, fåglarna flyr och solen tappar glöd när en säger hans namn. Och det är Mio som alla har väntat på i tusen och tusen år. Det är Mio som måste slåss mot riddar Kato och befria Landet i fjärran för alltid.

Efter att ha läst (snart) 60 poäng litteraturvetenskap börjar det bli svårt att inte ständigt tolka och vara medveten om berättartekniker. Det är Bosse som inte är älskad i sin familj som får komma till Landet i fjärran. I Landet i fjärran får Bosse allt han någonsin drömt om. Även om han saknar vännen Benke, så konstaterar han att Jum-Jum till och med är en BÄTTRE kompis än Benke. Eftersom Mio inte är uppväxt i Landet i fjärran kan alla företeelser förklaras samtidigt som han får dessa förklarade för sig. Hemma i gamla familjen var han begränsad, nu är han fri. Dock måste han kämpa mot en en man vars blotta namn sätter skräck i alla personer som hör det. Alltså, känner ni igen det här? Redan i början tänkte jag att det här är EXAKT Harry Potter.

I övrigt måste jag säga att det är en sån himla fantastisk bok. Nu var det visserligen länge sedan jag såg filmen, men filmen är verkligen precis som boken. Fast boken är liksom BÄTTRE. Jag har alltid sett Lindgren som lite torr, men efter att ha läst både den här och Bröderna Lejonhjärta tycker jag inte alls det längre. Det här är bästa sortens mysfantasy, som både är spännande och läskig på sina ställen. Så alla ni som liksom jag fått intrycket av att Astrid Lindgren är lite torr borde verkligen läsa den här. Den senaste tiden har fått mig att inse en helt annan del av hennes författarskap än jag sett innan. Jag är frälst.

__________________________________________________________________________________

25 år innan boken börjar slutade ett möte mellan tre flickor med att en av flickorna dog. De två andra flickorna hamnade på anstalt – eftersom de skulle ha torterat den tredje flickan till döds – och deras liv är så gott som förstörda.

25 år efter händelsen försöker de två skapa sig normala liv. Amber jobbar som städare på ett nöjesfält, och Kirsty är journalist. Av en slump blir de ihopfösta när en ung tjej hittas mördad på nöjesfältet där Amber jobbar. Helt plötsligt är bådas tillvaro hotad. Ett normalt liv innebär nämligen att ingen någonsin kan få reda på deras delade hemlighet. För mycket uppmärksamhet kan lätt vända upp och ner på de liv de har lyckats skapa för sig.

Det visade sig att jag slarvläst baksidestexten på den här boken. Lagom sjuk som jag är trodde jag att jag skulle få läsa om två barn som mördar ett annat barn (vilket en i och för sig också får, men det är inte huvudberättelsen). Istället råkade det vara något deckaraktigt. Inte riktigt min smak, så jag var besviken redan när jag började läsa boken.

Även om jag inte fick precis vad jag hade tänkt mig fastnade jag ganska snart i boken. Jag tänkte "äsch, jag ger den en chans, så får vi se om jag gillar den eller inte" – vilket ganska snart förbyttes i "nej, nu ger jag upp. Men jag ska bara läsa några sidor till" och "bara några sidor till, några sidor till". Så jag tycker ändå att den var himla spännande och intressant. Framför allt var den perfekt kravlös jullovsläsning. Det krävs inte så himla mycket av läsaren. Jag till och med förstod vem som var mördaren första gången som hen dök upp i berättelsen (även om jag inte hade räknat ut alla detaljer kring det hela).

Om en vill ha en spännande deckare att slöläsa tycker jag att det här är en bra bok. Jag sträckläste hela boken på totalt typ två dygn. Om en vill vältra sig i en obehaglig berättelse om onda barn – tja, då är det inte rätt bok. Tänker också att jag inte vill göra en genusanalys av den här boken. Tycker att kvinnosynen genomgående känns rätt så kass.


__________________________________________________________________________________

Clarys mamma ligger fortfarande medvetslös, killen hon är kär i är helt plötsligt hennes bror, hennes bästa kompis är kär i HENNE och allt är allmänt upp och ner och väldigt lite som det var innan hon fick veta att det fanns en helt annan värld. Helst vill hon att allt ska bli som vanligt, men det fungerar inte riktigt att låtsas som ingenting. Hon är nämligen fullt upptagen med att hjälpa Jace att inte bli tagen av Klaven och rädda världen, och så vidare.

Även fast jag var så himla pepp på att läsa den här boken missade jag helt när den kom ut på svenska. Vet inte hur det gick till (eller jo, det gör jag visst. Den här hösten har kort sagt varit för mycket).

Trots att det ändå händer en del i den här boken känner jag att det känns som himla mycket transportsträcka. Det är liksom vänta vänta vänta och sen händer det BAM BAM BAM, men det står ändå liksom inte riktigt i proportion till väntan. Om ni förstår vad jag menar? Det är liksom den känslan jag får när jag läser boken.

Men jag är ändå nöjd. Jag tycker att det känns som en ganska typisk tvåa i en serie - vilket det ju också ÄR. Den var liksom inte kan-inte-lägga-ifrån-mig-bra, men tillräckligt bra för att jag hellre skulle vilja läsa den än The Forest of Hands and Teeth. Jag tycker inte att den här är lika förutsägbar som första boken var, men sitter och väntar på grejer jag vet ska komma (jag är den här typen som inte direkt har något emot spoilers - nästan tvärtom faktiskt. Jag tycker det är roligt att vänta på det som ska hända, och tycker det är kul när någon annan får berätta en historia. Och för mig förstörs inte heller läsupplevelsen av att jag vet vad som ska hända). Och de omotiverade blankraderna som jag klagade på i Stad av skuggor dyker inte upp i den här.  Heja!

__________________________________________________________________________________

Ibland kan jag känna att det är så himla skönt att bara börja läsa en bok, utan någon som helst aning om vad den handlar om, och utan att ha några som helst förväntningar. När jag började läsa Legend visste jag ingenting om den, hade inte läst några recensioner eller omdömen över huvud taget. Det enda jag visste var att den utspelade sig i någon sorts framtid.

June är den enda som någonsin fått maxpoäng på prövningen. Hon skolas för att bli agent inom militären, en toppbra sådan.
Day blev inte ens godkänd. Efter att ha skickats till ett labb som försökskanin och lyckats ta sig därifrån är han nu Republikens mest eftersökta brottsling.

När Day dödar Junes bror får hon snabbt ta en allt för tidig examen från skolan, för att kunna skickas ut på sitt första uppdrag; Att hitta Day.  Men snart blir allt alldeles för komplicerat, och June vet inte vem hon ska lita på; Day eller de som ger henne order?

Som sagt visste jag inte alls vad jag skulle vänta mig när jag började läsa boken. Jag visste inte ens vilka personer boken handlade om, utan körde bara på. Det tog faktiskt ett tag innan jag förstod att Day var en kille och inte en tjej.

Trots att den här berättelsen är dödligt klyschig och så förutsägbar att jag hade kunnat berätta hela boken efter att ha läst de första kapitlen (alltså seriöst, jag överdriver inte ens lite), så gillar jag den ändå. Placeringen av berättelsen - i den här konstiga framtiden där United States of America inte är förenade, utan uppdelade - gör den liksom spännande. Det går att koncentrera på allt som är nytt och intressant runtomkring istället för att fokusera på själva berättelsen. Jag vet inte om ni förstått än att jag är en sucker för att lära mig om samhällen. Jag älskar att läsa om hur olika länder anpassar sig till sitt klimat, hur de hanterar ett zombievirus eller andra katastrofer. Jag älskar att läsa om hur länder är olika. Och jag älskar ännu mer att läsa om samhällen som inte ens finns.  Det är nog det jag tycker är mest intressant i den här boken - det korrupta samhället och hur det är uppbyggt.

Jag reflekterade över en sak när jag läste den här boken: Väldigt många dystopiska/postapokalyptiska böcker skildrar samhällen med extrema klassklyftor. Hungerspelen är ju givet, men också Delirium, Divergent och Rör mig inte. Jag tycker att det är intressant att så pass många författare väljer att "förutse" ökade klassklyftor. Att skriva en dystopisk roman, är inte det byggandet av det mest icke-perfekta samhället? Att inkludera stora klassklyftor i det här otroligt dåliga samhället måste ju vara ett tecken, tänker jag.


__________________________________________________________________________________

Äntligen fick jag mitt efterlängtade recensionsexemplar, och jag kan lova att det var verkligen värt väntan! Det är så himla dumt att jag hade en sån bloggsvacka förra året, för jag recenserade aldrig Divergent. Dock tror jag att ni vid det här laget vet vad den handlar om, och jag skrev ändå ett inlägg om hur jag kände precis efteråt.

Jag vill även varna för SPOILERS om du inte läst klart Divergent än. Så fortsätt inte läsa i så fall, okej?

Efter simuleringsattacken är De tappras falang splittrad. Några har valt att slå sig samman med De lärda, och resten är utspridda i de andra falangernas högkvarter. Vid bokens början befinner sig Tris hos De fridfulla, men själv känner hon sig allt annat än fridfull. Att hon själv dödat en av sina bästa vänner äter upp henne inifrån, och mellan henne och Tobias hopar sig lögn efter lögn. Hon bygger upp en mur omkring sig, byggd av mer lögner, svek och hemligheter.

När de som finns kvar av De tappra slår ihop sig med de falanglösa för att anfalla De lärda känner Tris att något är fel. Hon kan inte låta det här hända. Och hon vill hemskt gärna få reda på vad som finns bortom staketet, men i så fall måste hon välja; Sanningen eller Tobias?

Åh, som jag hade sett fram emot att läsa den här boken, alltså! Och jag är inte ett dugg besviken heller. Jag tyckte nog att den var lite seg i början, och tänkte flera gånger typ att "blir det bara det här så dör jag", ungefär (ja, så dramatisk är jag). Men rätt var det var, utan att jag ens märkte att det hände, var jag så inne i den att jag inte ville lägga ifrån mig den.

Problemet nu är bara... slutet. När jag hade läst klart Pandemonium var jag direkt tvungen att beställa hem Requiem på engelska bara för att... jag var tvungen. Jag känner lite nu att jag kanske måste beställa hem Allegiant om jag ska kunna göra något annat än ha abstinens fram tills den kommer ut på svenska.

För övrigt otroligt mycket sensationer i den här boken. Jag tyckte den var ganska oförutsägbar, och jag gillar så när det är oförutsägbart. När jag fick veta att [Caleb jobbade åt Jeanine] spoiler!!! svor jag högt och min sambo undrade om jag hade gjort illa mig (stod och lagade mat samtidigt - ja, bara det här att jag lagade mat och läste samtidigt alltså).

Så himla bra bok alltså.


__________________________________________________________________________________

Elias och hans lillasyster Emma måste klara sig själva.De brukade bo hos två personer som inte var deras föräldrar, men de är döda - tagna av varelserna. Varelserna som kommer fram på natten och vill äta Elias och Emma.

De sitter fast på Gotland. Hela ön är infekterad av smittan - smittan som gör människor till monster. Allt Elias vill är att ta sig därifrån och skydda Emma.

Likt Jonny på Swedish Zombie så fastnade jag för det fantastiska omslaget! Och för att den riktar sig till lite yngre än zombieböcker oftast riktar sig till. Jag tyckte helt enkelt att det lät intressant med en zombieberättelse för 9-12-åringar.

Och intressant är den, helt klart. Läsaren kastas rakt in i den verklighet som en zombie-överlevare måste tampas med. Jag blir fångad direkt. Dessutom avtar aldrig den action som boken börjar med, utan finns kvar i hela boken.

Lars Gabel har illustrerat boken med passande och coola bilder. Jag gillar konceptet svart-vitt-rött, vilket också är den färgskala som jag tänker lämpar sig bäst för sådana här berättelser.

Hade jag älskat den om jag varit yngre? Definitivt. Älskar jag den nu? Alltså, ärligt talat, det här med barnböcker + vuxen läsare tycker jag lämnar rätt mycket att önska. Den här boken är inget undantag. Däremot hade jag jättegärna velat provläsa den här med någon i rätt ålder, men råkade inte känna någon sådan person.

Ensam driver Cassie runt i skogarna. Hon har sett sin mamma dö, sin bror bli hämtad, och sin pappa bli brutalt mördad. Nu väntar hon på att femte vågen ska komma och utplåna resten av människorna på jorden. De få som finns kvar.

Det började med mörker. Allt elektricitet försvinner. Efter det kommer vattnet och översvämmar städerna som ligger närmast haven. Tredje vågen består av fåglar som sprider smitta. Alla som inte dör i sjukdomen jagas sedan av utomjordingarna själva. Cassie gör sitt bästa för att överleva, men det är inte lätt när de andra går som vi, pratar som vi, ser ut som vi.

Något som jag är otroligt intresserad av är hur samhällen agerar i krissituationer. Det var det jag tyckte bäst om både i Under kupolen och World War Z, och det är det jag tycker bäst om i Den femte vågen. Det här att liksom vara med på vad som händer, inte bara i paniken, utan hur människorna värjer sig mot det fruktansvärda, hur de organiserar sig, var de tar vägen. Helt enkelt hur de tänker. Jag kan tänka mig att det är resultatet av att ha levt utan att ha utsatts för några terroristattacker, naturkatastrofer eller liknande. Det fascinerar mig, och jag tänker ofta på hur jag själv skulle agera i en liknande situation (trots att det såklart aldrig går att förutse).

Något jag inte gillade med den här boken är att Cassie är en så himla blank person. Jag har otroligt svårt att få grepp om vem hon är som person. I och för sig tycker jag inte att jag får något superbra grepp om någon karaktär.

Nu när jag många månader efter att jag läst boken skriver recensionen av den här boken inser jag hur mycket jag gillade att det var flera olika personer som berättade samtidigt. Jag inser också att jag imorse satt på bussen och tänkte precis samma sak om boken jag läser just nu (Virus av Paul McEuen vid tidpunkten då den här recensionen är skriven. När ni läser den har jag redan läst ut boken för länge sedan), så jag antar att det är något jag över lag uppskattar med böcker med mycket action. Så klart måste det ju vara bra gjort och sådär, men jag tycker att det fungerade väldigt bra i den här boken.