Okej, jag försöker mig väl på det här ändå då, trots att jag är osäker på hur jag ska göra det utan att blotta alltför mycket av mig själv. Egenmäktigt förfarande. Som jag skrev i TBR-inlägget där jag nämnde den här bok bygger jag ofta upp aversioner gentemot böcker som det blir en hype kring. Jag vet inte varför, det är bara något som sker rent instinktivt (kanske är det det här med att vara sist på bollen jag inte klarar av?). Vissa böcker går det ju dock att se att de är värda hypen. Jag tänker till exempel på En dag, Niceville eller Engelsforstrilogin. Men den här - jag har inte varit speciellt intresserad alls. Det handlar inte ens om en aversion, det har bara handlat om ointresse. "Jaha, jaja, låter inte som något för mig".

Egenmäktigt förfarande har varit överallt exakt hela tiden, så egentligen tror jag ni har rätt bra koll på vad den handlar om vid det här laget, men jag snabbdrar det ändå: Ester träffar Hugo. Ester blir besatt. Det blir inte Hugo. Hugo glider undan från det svåra och lämnar Ester med krossat hjärta. Berättelsen är extremt banal, på många sätt lik hundratusentals andra.

Samtidigt som den är exakt som allt annat är den exakt som ingenting jag läst. Den språkliga precisionen uttrycker så mycket som jag känt men som jag aldrig kunnat sätta ord på själv, eller ibland ens förstått själv. Jag skrev för ett tag sedan när jag skulle svara på vilken bok som förändrat mitt liv att det inte fanns någon sådan bok. Jag trodde ärligt talat inte att böcker ens kunde ha den effekten på mig, men jag tror faktiskt den här har haft det. Det känns faktiskt som att jag HAR fått djupare insikt om hur jag själv fungerar och vad jag tänker, vad jag har för inställningar till livet och världen, även om det låter fruktansvärt klyschigt.

Jag började läsa den här som biblioteksbok, men insåg redan efter tio sidor att det var helt fel. Dagen efter gick jag också köpte pocketvarianten så att jag skulle kunna markera och vika sidor som jag själv ville. När jag hade stängt boken kändes det å ena sidan som att jag hade kunnat öppna den och läsa hela boken en gång till, fast å andra sidan att jag var så psykiskt utmattad att jag aldrig ville se den igen. Jag är nu 100% säker på att jag någon gång kommer läsa om den här boken, även om det inte blir på direkten igen. Kanske redan i år, eller nästa sommar.

Okej, om jag skulle försöka förklara vad jag tycker om den här boken som inte har med mina egna psykiska problem att göra: Det är en berättelse där ingen beskrivs direkt - vilket jag gillar. Karaktärerna - även Ester - får chansen att presentera sig själva i form av handlingar och repliker. Trots Esters besatthet av Hugo beskrivs Hugo aldrig med Esters ord, utan med sina egna. Det gör att trots huvudpersonens innerliga kärleken till den här människan uppmålas inte en speciellt fördelaktig bild av honom, vilket jag tycker är intressant. Mottagaren av kärleksförklaringen är inte omgärdad av ett rosa skimmer, utan kanske snarare känns det som att Andersson skriver ner honom. Som läsare har jag svårt att se något positivt med Hugo över huvud taget, vilket är mycket intressantare än till exempel Twilight, där Edward är den här perfekta varelsen.

Jag uppskattar även de filosofiska diskussioner som förs, även om jag inte är med på allt. Jag tänker på en diskussion jag hade med en person för ett tag sedan. Hen menade att vi aldrig kommer kunna vara utan försvar, medan jag prompt hävdar att världen måste kunna bli bättre och att vi någon dag kommer kunna ta oss till en utopi, även om det skulle vara så att världen hinner gå under innan vi kommer dit. Under läsandet av den här boken fick jag äntligen ord för våra olika ståndpunkter, och förstod mycket bättre vad både hen och jag tänkte.

Och tack till den personen som satte den här boken i händerna på mig under prick den bästa perioden jag någonsin hade kunnat läsa den. Ibland inser andra kanske bättre än en själv vad en behöver precis just nu.

__________________________________________________________________________________