Kan det här ha varit förra årets mest efterlängtade bok? Kanske. Eventuellt faktiskt. Det är Sara Bergmark Elfgrens första ungdomsbok efter Engelsfors, och hypen har ju typ varit skyhög. Men allt det här vet ni ju redan förstås.

I alla fall, boken växlar mellan Tamar och Clea – vilka kommer från totalt olika bakgrunder. Tamar flyttar till Stockholm från Östersund för att gå på Norra Latins teaterlinje. Hon drömmer om att bli skådespelare, men känner sig ensam och vilsen i storstan. Att gå på Norra Latin är kanske inte helt vad hon tänkt sig, och hon som brukar vara social och ha lätt för att få vänner paras automatiskt ihop med den andra personen i klassen som inte direkt har någon att hänga med.

Clea är andra generationens skådespelare. Hon har redan spelat i en hel del produktioner och följer direkt i sin mammas fotspår. Att gå på Norra Latin är ett helt naturligt val för henne, och hon befinner sig i klassen mitt – ingår i klicken som alla andra cirkulerar kring. Men allt är inte automatiskt bra för det. Hon blir ihop med Tim, men allt står inte rätt till. Tim försvinner på nätterna, han beter sig nyckfullt, finns inte alltid där men förväntar sig att Clea alltid ska finnas för honom.

Och sen lite fantasy- och skräckinslag på det då. Bland teatereleverna cirkulerar en legend om en hemsk tragedi. En tragedi som krävt flera personers liv, inte bara då utan även efter huvudpersonens försvinnande.

Jag gillade verkligen den här boken så jäkla mycket. Den är inte bara en fantasy/skräckbok (det verkar råda lite delade meningar om genren på den här boken, återkommer till det senare), utan också en så himla fin tonårsskildring. Hur det är att börja gymnasiet, att känna sig utanför, när ens gamla klasskompisar skaffar sig egna liv på helt andra skolor, när det är svårt att förstå att relationer inte är sunda (eller wth, det är svårt till och med när en är nästan 25 att veta om relationer är sunda eller inte, men jag tror att det är ännu lättare när en är tonåring att tänka att "det är såhär det ska vara" bara för att en inte har något att jämföra med. Och OBS att jag jämför med mina kompisrelationer här, är fortfarande mycket lyckligt gift, så ni behöver ej spekulera kring det hehe). Spökerierna på skolan får nästan fungera som ett utlopp för Tamar. All frustration över att det går dåligt i skolan och att hon inte riktigt har några kompisar gör att hon istället lägger all tid på att researcha Norra Latins historia. Hennes tvivel på sig själv förstärks med Ehrlings spöke  – tänk om det till och med är så att hon inte kom in i skolan på egna meriter, utan Ehrling är fullt ansvarig för hennes prestation?

Jag tänker på den här boken som Fatomen på operan på en svensk gymnasieskola. Som en perfekt blandning av fantasy och skräck, men ändå i första hand skräck. Min tanke är att skräckinslagen är det som läser möter först i boken, och som ändå ligger som ett täcke över hela – medan fantasyn mer dyker upp i slutet. Den innehåller flera typiska skräckinslag – som spöken, anrika byggnader, hemliga sällskap, något som är nästan-demoniskt osv – vilket jag också anser gör att Bergmark Elfgren skriver in sig i en skräcktradition, snarare än en fantasytradition. Men jag inser också att det finns risk för att den inte hittar till rätt läsare om en kategoriserar den som skräck istället för fantasy.

Oavsett är boken extremt läsvärd – både med en sjukt väl sammanflätad berättelse som knappt går att sluta läsa, vettiga värderingar, klassperspektiv och bredare representation än gemene ungdomsbok.

     Norra Latin
     Sara Bergmark Elfgren
     577 s.
     Rabén & Sjögren
     2017
     Goodreads

Visheten vaknar var en av de böcker jag såg fram emot mest den här hösten. I En väktares bekännelser får vi stifta bekantskap med Tilda som är väktare. Hon har till uppdrag att hålla koll på Stockholms alla rådare – det vill säga typ tomtar och troll och andra övernaturliga väsen. Och de har MYCKET DUMT för sig. Eller ok, det är typ en underdrift. Om de inte hade haft Tilda och hennes mormor hade det seriöst varit total mayhem. I Visheten vaknar börjar trollen upphetsat förbereda sig för något, men eftersom de inte är så himla smarta är det inte riktigt någon som vet vad det är som komma skall. Tilda lyckas i alla fall luska fram att en jungfru ska offras. Och sen är det en vittra som försvunnit. Och vänskapen med Imane blir lidande. Och Hakim – det är trevligt att vara kompis med honom, men vill Tilda verkligen att de ska vara ihop? Och Natta bestämmer sig för att flytta till Frankrike. Allt på en gång, med andra ord. Eller kanske: Tilda försöker vara en normal tonåring, samtidigt som några himla troll ska offra en himla jungfru.

Jag tänker börja i slutet: Jag kände stor tomhet när den här boken tog slut. Att vistas i den här boken är – även det är sjukt kaosigt – så sammankopplat med värme för mig. Tilda blir som en vän en ogärna vill skiljas från. Elin Säfström lyckas liksom inte bara skriva väldigt vettig urban fantasy, utan dessutom göra det med en stor dos humor och samtidigt göra en riktigt bra tonårsskildring. Och jag får liksom en känsla av att författaren verkligen gillar sig huvudkaraktär och känner för henne?

Om ni hakat upp er på ordet "kaosigt" här uppe som negativt tolkar ni mig fel. Det är just kaoset jag uppskattar och som jag upplever gör den så otroligt annorlunda jämfört med många andra ungdomsböcker. Det är mycket hela tiden, allting händer vid fel tillfällen och tempot är megahögt genom hela boken. Och jag gillar verkligen att fantasy OCKSÅ får vara såhär! Inte bara seriöst och allvarligt och ett relativt stadigt händelseförlopp där saker faktiskt går åt rätt håll ibland. Här kastas läsaren fram och tillbaka – jag gillar verkligen att den är mer oförutsägbar än förra boken. Här känns det som att Säfström verkligen har steppat upp sitt game, och planteringar och sådant sker inte riktigt lika tydligt som i En väktares bekännelser.

Med andra ord: En uppföljare som är ännu bättre än den första boken, vilket jag tycker en ser himla sällan alltså. Jag säger bara: way to go Elin Säfström, om du fortsätter åt det här hållet kommer jag personligen söka upp dig och be dig på mina bara knän om att aldrig sluta skriva den här serien.

     Visheten vaknar
     Elin Säfström
     288 s.
     Gilla Böcker
     2017
     Goodreads

Okej, så du flyttar 60 mil hemifrån bara för att göra dig fri från barndomen. Du bor i studentkorridor, träffar nya kompisar och ditt livs kärlek. Hen verkar gilla dig, men inget liksom händer. Sen får du veta att inget var som du trodde och hjärtat går sönder. Prick det händer huvudpersonen i Allt jag inte sa.

Hon flyttar från Malmö till Falun för att läsa manusskrivande. Där träffar hon Dena och inget blir som vanligt igen. De börjar umgås mest hela tiden. Hånglar på en fest och sover tillsammans, men efter det händer inget mer. De är bara vänner. Fram tills Dena släpper en bomb som innebär att huvudpersonen inte kommer bli ihop med Dena. Och allt krossas och huvudpersonen säger och gör saker som är oåterkalleliga, och om inte Dena redan förstört alls så har definitivt huvudpersonen gjort det.

Jag veeet jag vet att jag skrivit tidigare att böcker skrivna i andra person är det mest pretentiösa jag vet, MEN det får jag tydligen äta upp nu. Pga att det faktiskt är riktigt snyggt gjort här. Vi får aldrig veta vad huvudpersonen heter, men hon skriver till Dena. Dena som är det bästa hon vet, och som hon bara vill vara nära, men aldrig kan få.

Nu har ju jag aldrig flyttat 60 mil hemifrån, men jag kan ändå känna så otroligt mycket igenkänning i den här. För även om det i första hand är en kärlekshistoria är det också en berättelse om att flytta hemifrån, att börja på en ny skola i en ny stad där en inte känner någon. Och det blir en himla fin berättelse, där hemstaden liksom börjar blekna och bara för att huvudpersonen inte träffar sin pappa och sin bästa vän Maria så liksom... glömmer hon bort dem. Glömmer hur bra de är och hur mycket hon tycker om dem. Och jag trodde liksom att det var fel på mig för att jag så lätt också blir sån när jag inte träffar/pratar med folk på ett tag.

Det handlar också om att stå på egna ben även när det är svårt, och att vilja stå på egna ben så mycket att en inte ens vill ta hjälp när det börjar gå åt helvete. Det är en så himla fin bok, och dessutom väldigt snabbläst tack vare korta kapitel. Jag gillade den jättemycket, även om jag tycker att huvudpersonen kan bli lite blank trots att vi vistas i hennes huvud prick hela boken. Det känns liksom inte som att hon har speciellt mycket karaktärsdrag. Har för mig att det på något ställe nämns att något hon gör är olikt henne, men som läsare känner jag att jag har för lite kött på benen för att avgöra.

I alla fall tycker jag att det är en otroligt stark debut, och hoppas på att se ännu mer av Walldén i framtiden! Jag vill dessutom lägga till att om den här och Papperssjälar är tongivande för hur det nya imprintet Vox kommer se ut i framtiden kan det lätt segla upp och bli ett av mina favoritförlag. Jag har inte varit såld på Opals utgivning tidigare, men här är två böcker som jag faktiskt tycker tävlar med det allra bästa inom svensk ungdomsutgivning.

     Allt jag inte sa
     Yrsa Walldén
     224 s.
     Vox by Opal
     2017
     Goodreads

Emilia tycker att livet är ganska jobbigt. Speciellt jobbigt blir det när hon hamnar i samma grupp i skolan som Viktor. Viktor vars syster dog förra våren. Klart alla skulle tycka att det vore lite obekvämt, men för Emilia är det extra obekvämt. Hon har nämligen en hemlighet. En hemlighet som rör Victors systers död. Men ju mer Emilia lär känna Viktor, desto mer tycker hon om honom och desto svårare blir det att hålla inne med det hemska. Det som skulle göra att Victor aldrig skulle vilja prata med henne igen.

Jag fick hemskickat ett förhandsex av denna (TACK VOX!) och märker i skrivande stund att jag knappt kommer ihåg vad den handlar om (kan dock vara mitt minne just nu, har svårt att hålla i vad någon sa ens i föregående mening...). Dock: Direkt när jag uppdaterar mig får jag tillbaka samma varma känsla/ångestklump/hjärtesorg/minns hur mycket jag gillade den. För det gjorde jag verkligen när jag läste.

Trots att jag genom boken anar vad Emilias hemlighet går ut på (inte jättesvårt att förstå, men det gör den inte mindre intressant) gillar jag verkligen hur läsaren rent explicit undanhålls den ända fram till slutet på boken. Det är också en fin skildring av hur en vänskap växer fram mellan Emilia och Viktor, trots Emilias motsträvighet och trots att Viktor är tyst och inte har ett mående som ligger på topp.

Jag tänker på den här lite som en blandning av kanske Som stjärnor i natten och Himlen börjar här – två böcker jag gillade jättemycket. Med andra ord ett jättefint betyg. Det handlar om sorg och att bli kvar efter någon annans död, psykisk ohälsa och att känna skuld för något en inte gjort.

     Papperssjälar
     Emma Johansson
SparaSpara

Det här blir en lite recensionstung vecka – både torsdag och fredag blir recensionsdagar. Men så blir det ibland. Nästa vecka har jag bokat in i alla fall ett lättsammare inlägg på fredagen. Plus ligger så sjuuuuuukt mycket efter med recensionerna pga bloggpaus. Känns också som att jag borde skriva något mer personligt snart? Jaja, det kommer! Jag har lite planer, men för få dagar för alla mina planerade inlägg!

Idag blir det i alla fall kortrecensioner av en hel hög med serier jag läst. Det är fyra stycken första-volymer/en fristående. Spoiler alert: Alla är väldigt läsvärda.

Animosity vol 1

In Real Life

In Real Life är en extremt gulligt tecknad serie om hur en får bete sig på internet – men också visar på möjligheterna i att spela med folk från hela världen. Anda börjar spela ett onlinespel och får veta av en äldre tjej det finns så kallade "gold farmers" som olagligt samlar in saker i spelet och sen säljer dem till andra spelare. Anda följer med den andra spelaren på raids för att försöka döda så många som möjligt av dessa. När hon spelar själv en dag blir hon vän med en – och inser att han tjänar hela sitt uppehälle på detta, och att han inte har några andra försörjningsmöjligheter. Anda inser att hon kanske måste omvärdera synen på vad som är rätt och fel – att gränserna kanske är mer luddiga och hela tiden måste omförhandlas. Jag tyckte den här var fin, men kanske något ytlig. Känns som att den skulle passa bättre för en betydligt yngre läsare, men för en >16 skulle den säkert fungera utmärkt!

Giant Days vol 1

Motor Crush vol 1

The Vision vol 1: Little Worse Than a Man

Den här läste jag mest för att den var Hugo-nominerad, men jag är ändå glad att jag läste den och tycker att den är väl värd nomineringen. Vision försöker med familj flytta in i en amerikansk villaförort, och allt hans fru vill är att leva ett normalt familjeliv. Det är dock lite svårt när en android och dessutom har en make som är superhjältar och folk DESSUTOM är fett snarstuckna. En väldigt aktuell serie om främlingsfientlighet och att sticka ut i ett i övrigt homogent samhälle.

Hur i hela friden toppar en egentligen en bok som Du, bara? Alltså den är ju ett himla mästerverk, så sjukt svårt. Även om jag inte tycker att Anna Ahlund TOPPAR Du, bara med Saker ingen ser är den helt klart en värdig efterföljare.

I Saker ingen ser får vi under ett år följa sex stycken ungdomar som ingår i samma gäng. Det handlar om Fride som är kär i Miriam som inte gillar Fride lika mycket som hen gillar Miriam. Det är Yodit som är nyast in i gänget och försöker förstå sin plats i det. Det är Jonathan vars syster dött, och vars minne han hela tiden måste förhålla sig till. Sebastian som bestämmer sig för att kyssa en ny person i månaden under ett år – mest för att det ska hända något – men som kommer på att det kanske mer skapar problem och fel sorts äventyr. Linn har mer talang än hon klarar av, och Aron måste hela tiden leva i skuggan av sin syster.

Något som jag reflekterade över hela tiden medan jag läste boken var att jag inte EN ENDA GÅNG funderade på vad som hade hänt vem. Jag har fasen läst kortare böcker med fler karaktärer att hoppa mellan och ändå blandat ihop vad som hände vem. Gillar också jättemycket bredden på karaktärerna utan att etiketter sätts <- grej som jag uppskattar jättemycket. Alltså det är ingen som SÄGER att Sebastian är bi, men det behövs inte. Det är liksom ur-show-don't-tell, något som ändå många författare missar. Älskar't. Älskar också hur just det utmanar mina egna fördomar om folk också. Hur jag hajar till och ba "WAIT!!!!" när han först kysser en tjej och sen en kille (och då är jag ändå själv pan...). Uppenbarligen är jag också hjärntvättad av samhället, trots att jag och mycket annat vänsterpack gärna vill tro att vi kan se bortom det. Och därför är väl den här typen av böcker så himla bra och viktiga.

Och inte bara representationsmässigt är karaktärerna bra, utan alla är liksom kids jag vill hänga med och verkligen genuint gillar och vill veta hur det går för. När jag läser känns det som att vi är kompisar på riktigt, och när det tar slut blir jag ledsen för att jag fattar att inget var på riktigt. Jag tror att det kommer sig av att en får hänga så himla mycket i deras vardag – jag fattar inte riktigt hur prick alla scener passar in i själva berättelsen, utan de verkar vara mer för att skapa en relation och sätta en stämning än att föra själva berättelsen framåt. Vilket är helt okej med mig i den här boken. Det betyder bara att jag får mer tid med karaktärerna och får lära känna dem ännu bättre.

Precis som i Du, bara är Saker ingen ser smockad med sexscener. Explicita sexscener. Om en trodde att en bok för ungdomar inte kunde bli hetare så har en fel, för Ahlund verkar faktiskt ha steppat upp sitt sexgame ytterligare ett par steg här.

Personligen måste jag ändå säga att Du, bara är min favorit, kanske för att det är en mer koncentrerad, storslagen kärleksberättelse – där den här är mer spretig och gosigt häng eller vad en ska säga. Jag hoppas i alla fall att den blir läst av många och att alla älskar den!

     Saker ingen ser
     Anna Ahlund
     412 s.
     Rabén & Sjögren
     2017
     Goodreads

Mirre bor i Gustavsberg och där händer inget alls. Tycker hon. Det är samma sak varje dag. Hon möter sin bästa kompis Liv samma tid varje dag för att gå till skolan. Efter skolan går de hem till någon av dem och dricker te och pratar om Belle and Sebastian. När Mirre kommer ut som lesbisk inför sin familj är hon inte ens säker på om hon gör det för att hon är det eller om hon bara vill att något ska hända. Grejen är bara att det börjar hända så mycket saker att Mirre nästan längtar tillbaka till när det hände ingenting alls. Hon blir kär i Sanna, vilket gör att hon och Liv glider ifrån varandra. När allt går åt helvete vet hon inte alls vem hon ska vända sig till – då står hon helt plötsligt utan alla sina närmaste vänner.

För det första: Sån megaigenkänning för mig. Mirre är typ jag när jag gick i högstadiet. Allt från Ebba Grön & Thåström till att vara en duktig tjej med tovigt hår som vill att något mer händer. När jag kom ut som bisexuell var det inte bara att komma ut, utan också att befästa en image som avvikande (även om det var sant).

I alla fall, tillbaka till boken. Till skillnad från alla andra porträtt av mig (typ Eleanor, heh) så bondar jag faktiskt riktigt bra med Mirre. Jag tycker att hon är så bra som huvudkaraktär, tänker att hon är relaterbar för många duktiga tjejer. Dessutom är det så skönt att inga av hennes tankar censureras. Att en får vara med på att hon tänker att hennes kompisar är tråkiga, att hon har fördomar om folk som inte är som hon osv. Hon är en så himla fin oslipad diamant som i alla fall jag har svårt för att inte ta till mig till 100%.

Älskar också Mirres relation till hennes bror William och till hennes mamma. Även om det uppstår en del familjeproblem när Mirre hittar droger i sin andra brorsas rum, och hennes släkt är idioter, så får det i första hand vara utanför familjen som de stora relationsproblemen ligger. Även om Mirre glömmer bort att hon har en trygg hamn i sin familj får de ändå finnas där i bakgrunden och komma in när de behövs. Det tycker jag är fint ändå. Trots problem så gillar jag den här familjen himla mycket.

Sååå, gillar tydligen allt himla mycket? Hehe, men alltså. Jag tycker att den här boken är fin och bra, de pratar om klassförakt och feminism och sånt, berättelsen är bra osv. MEN av någon anledning når den inte riktigt ända fram. Och jag vet inte riktigt varför, för jag kan inte komma på en enda grej jag INTE gillade med den här? Det är bara någonting som gör att jag inte blir speciellt berörd eller känner att det är tråkigt när boken tar slut. Något som gör att jag inte vill sätta en femma, eller ens en fyra för den delen.

But still: Riktigt bra ungdomsbok. Läs!

     Hata Gustavsberg
     Agnes Lindström
     240 s.
     Bonnier Carlsen
     2017
     Goodreads

Okej, lite har jag redan skrivit om den här väldigt märkliga boken, men jag vill få till något mer ordentligt också. För den ÄR mer än cringey sex, promise.

Connie är en kvinnlig matematiker som hela tiden stöter på fördomar och misogynitet – eftersom hon som kvinna valt att slå sig in i en extremt mansdominerad bransch. Men eftersom hon ändå är en av de bästa blir hon rekryterad till ett topphemligt uppdrag som varken hon eller någon av de andra anställda vet något om. En av de andra som jobbar på samma uppdrag är Luke – en excentrisk man som har åsikter om allt från möten till skelett. Connie tycker att han är speciell, men hon kan inte ana HUR speciell.

Alltså allt jag hade sett av den här boken var omslaget. Jag hade ingen aning om vem Colgan var, eller vad boken handlade om. Men hallå rött hår + fint omslag liksom. I can read that. Meneeeeh. Tydligen så skrivet Colgan i vanliga fall böcker som Welcome to Rosie Hopkins' Sweet Shop of Dreams och Meet Me at the Cupcake Café. Jag tror ni känner mig tillräckligt väl för att inse att det inte är min... cupcake of choice. Om jag hade vetat det hade jag nog inte plockat upp den här boken heller (och hade inte varit speciellt ledsen över att ha missat läsupplevelsen för den delen).

Okej, here goes, det här är mitt problem med den här boken:


Allt med aliens blir. så. jävla. töntigt. Och ännu mer töntigt och weird blir det när någon blir kär i en jävla alien och de ska ha fucking SEX????? WHYYYYY?????? Och varför måste de ha så stela och larviga dialoger????? Som om det inte räcker med att jag vill plocka fram skämskudden när de har sex, jag måste göra det i typ varannan dialog också för det är så sjuuuuuuukt onaturligt. Inte en enda scen i den här boken känns naturlig, utan allt är så konstlat och weird. Tydligen så är det meningen att den ska vara lite pinsam, men jag tycker bara den är så konstig. Den är inte ens rolig/härlig/igenkännande pinsam som Konsten att ha sjukt låga förväntningar. Den är bara konstig pinsam.

Utöver det då? Well, den här boken är mest... högst märklig. Insta-love där huvudpersonen inte är kär ena sekunden och är beredd att dö för sitt kärleksobjekt nästa sekund. Alla karaktärer är utmejslade stereotyper och de överraskar mig inte en enda gång. Satt typ genom hela den här boken med ett skeptiskt ansiktsuttryck som skulle få Katniss att blekna av avund (bc cats are the queens of skepticism, as alla kattägare vet).

Meeeeen, grejen är ju att när en är inne i det är en inne i det. Det är ändå en effektiv och ganska snabb berättelse, och om jag skulle säga att jag inte blev underhållen under berättelsens gång skulle jag definitivt ljuga. När den inte är sjukt konstig eller pinsam är den faktiskt ändå lite spännande. Jag hade kunnat avsluta och börja med Saker ingen ser på en gång när jag fick hem den, men jag kände ändå att jag ville läsa klart den (även om det var... bittersweet).

Sååå, bör en läsa den här? Alltså om du inte har den och inte har börjat kan du stryka den från din lista. Om du redan har den hemma eller har börjat läsa den kan du lika gärna läsa den, speciellt om du är väldigt into romans eller aliens.

     Resistance is Futile
     Jenny T. Colgan
     336 s.
     Orbit
     2015
     Goodreads

Idag blir det en dubbelrecension! Jag läste Geekerella och Queens of Geek precis efter varandra och tyckte de var så himla lika och skrivna för prick samma person, så tänkte att vi lika gärna kan slå två flugor i en smäll. Redo?

I Geekerella cirkulerar berättelsen kring Elle och Darien. Elles pappa är död och hon bor med sin styvmor + två styvsystrar. Eller alltså, ni kan ju den här berättelsen, det är i princip Askungen. Fast balen är en cosplay-tävling. Darien däremot är en såpaskådis som älskas av alla tjejer. Problemet är att han liksom vill vara mer än en såpaskådis, egentligen är han en nörd som älskar tv-serien Starfield mest av allt. När han sin drömroll som Federation Prince Carmindor i rebooten av Starfield blir de "äkta" fansen upprörda – en usel såpaskådis ska inte få förstöra deras reboot! När han försöker avboka ett konvent kommer han fel och börjar istället smsa med en annan Starfield-nörd, och kan inte slut. Vem är hon?

Alltså gillade ni Online Girl? Jag var ju inte såld, och Geekerella påminner verkligen extremt mycket om den. Fast på ett bra sätt (DET TRODDE NI INTE VA!!!!). Eller det är liksom en sjukt gullig kärlekshistoria, MEN karaktärerna har djup! Nyanser! Båda huvudkaraktärerna är intressanta! Plus kul med nördighet och referenser. Är det här det bästa jag läst i år. Nä, sjukt långt ifrån, men läsvärd ändå. Snabb, lätt och så himla soft. Tänker att den är perfekt mellan all tung studentlitteratur nu när skolan börjar.

Queens of Geek cirkulerar också kring ett konvent. Charlie, Taylor och Jamie har åkt hela vägen från Australien för att delta i SupaCon. Charlie efter att ha varit med i sin första film och vloggat länge, Taylor och Jamie som besökare. Vad Charlie inte räknat med är att hennes ex Ryan också kommer vara där. Eller att hon skulle falla pladask för vloggaren Alyssa. Taylor lider av ångest och hypersensitivitet och vet inte riktigt hur hon ska lyckas hantera alla intryck under konventet, samtidigt som hon och Jamie may or may not bli ihop.

Den här gillade jag lite mindre är Queens of Geek. Alltså... författaren har liksom haft så mycket ambitioner om representation och att lyfta viktiga ämnen att storyn blivit lidande. Charlie är bi utan att det blir en komma ut-berättelse – vilket ju är trevligt att det tas upp. Taylor får panikångestattacker och är aspie – vilket ju är trevligt att det tas upp. Men den är så beskrivande och förklarande hela tiden. Gulliga kärlekshistorier? Well ja. Men det blir liksom aldrig någon ordentlig berättelse. Vi vet prick hela tiden hur det kommer sluta och dramaturgi är inte direkt något som Wilde satsat på. Folk bara... blir ihop. Med Taylor handlar det främst om de möten hon gör där någon förklarar för henne hur hon fungerar. Det är inte karaktärsutveckling för mig. Det är att Taylor som karaktär tar på sig vad någon annan säger om hur de fungerar. Det blir mest märkligt och rätt så platt.

Dock, fortfarande: Om en vill ha något lättläst där en inte behöver tänka ett skvatt så är Queens of Geek perfekt. Men jag skulle nog säga att en hellre ska satsa på Geekerella ändå. Men kan se en hel handfull folk som läser den här bloggen som skulle kunna gilla även Queens of Geek. Speciellt om en gillar populärkulturella referenser. Plus för sjukt snyggt omslag.
     Ashley Poston / Jen Wilde
     320 s. / 288 s.
     Quirk Books / Swoon Reads
     2017 / 2017
     Goodreads / Goodreads

En av mina favoritförfattare när jag var yngre var Katarina von Bredow. Hon har alltid haft ett mästerligt sätt att fånga ungdomars känslor på. Syskonkärlek, Hur kär får man bli? och Expert på att rodna måste ju ändå ses som kanon om en snackar om svensk ungdomslitteratur. Därför hade jag extremt höga förväntningar på den här boken.

Jag vågade aldrig riktigt läsa Släppa taget när den kom, och har fortfarande inte gjort det. Tappa greppet spinner vidare på en situation från Släppa taget, där det kommer fram att Hampus är kär i sin bästa kompis Victoria. Vilket såklart skapar en massa problem. Förutom att Hampus fortfarande har kvar hjärtknipskänslan över att Victoria inte är kär i honom så är han helt plötsligt helt ensam. För det går liksom inte att ta tillbaka en sån sak bara. Det är försent att säga "Skoja ba".

Den här boken har verkligen sina toppar och dalar. von Bredows styrka ligger som vanligt i porträtterandet av ungdomars känslor, det är on point. Det tror jag inte ens vi behöver prata om. Mina problem ligger framför allt i detaljerna. Hampus spelar en hel det datorspel, vilket von Bredow trots research varken får inte naturligt eller helt korrekt. Det känns istället ärligt talat mest krystat.

Ett annat problem jag har med den här berättelsen är den EXTREMA KLYSCHAN SOM JAG ÄR SÅ OBESKRIVLIGT JÄKLA TRÖTT PÅ. FYI Katarina von Bredow: Det finns andra saker att skriva om än könsöverskridande vänskaper där de måste prova den romantiska biten ihop. Det här är en pet peeve som jag alltid hakar upp mig på, vilket är skitjobbigt eftersom det är så himla vanligt. Men jag vill ändå ge den plus för att det handlar om kärlek från en killes perspektiv, det gillar jag.

Stundvis blir boken alltså något stel och huvudproblemet är en tröttsam klyscha. MEN von Bredow gör allt det andra så himla bra – känslorna, problemet i skolan, strulet hemma – att jag ändå skulle rekommendera den. Inte en femma eller ens en fyra, men en väldigt stark trea.

     Tappa greppet
     Katarina von Bredow
     220 s.
     Rabén & Sjögren
     2017
     Goodreads

Igår satt jag vid min farmors lilla minibord på balkongen och frågade: "Kommer du ihåg En ö i havet, en bok jag fick av dig när jag var liten?" Hon var tveksam först. Jag förklarade att det handlade om två judiska flickor som kommer till Sverige under andra världskriget. Då förstod hon precis vilken jag menade. Vi pratade lite om den, hur aktuell den är fortfarande. Jag sa att jag läst den flera gånger, och att jag mindes att hon sagt en gång att jag bara skulle få böcker av henne som det går att läsa många gånger. Det har hon lyckats himla bra med måste jag säga. Kan ju inte direkt påstå att jag minns varenda bok jag fått av henne, men Godnatt mister Tom och Tordyveln flyger i skymningen är också sådana jag fått av henne och läst massor av gånger.

Nåja, vi går vidare. Som sagt, En ö i havet läste jag flera gånger som liten, men resten av serien har jag nog faktiskt bara läst en enda gång. Därför blev jag himla glad när jag såg att Bonnier Carlsen ger ut böckerna på nytt – dessutom med superfina omslag av Sara Edström (som gjort omslaget till Flora Wiströms bok Stanna!). Requestade på en gång recex, och fick. I fredags tänkte jag att nu är det dags att läsa om, och det slutade med att jag knappt kunde lägga ifrån mig böckerna förrän den sista boken var slut.

Klart jag mindes böckerna som bra, men jag hade verkligen glömt HUR bra de var. Allihopa. Vi får följa systrarna Steiner – Steffi och Nelli – två judiska flickor som får komma från Wien till Sverige strax innan andra världskrigets utbrott. De hamnar i olika familjer och måste lära sig ett helt nytt språk och lära känna helt nya människor. Det enda bekanta de har är varandra och foton av föräldrarna som är kvar i Wien. Efter krigets utbrott väntar de på att kriget ska ta slut, och på att återförenas med sina föräldrar igen. Och när kriget väl tar slut uppstår helt andra problem – ska de lämna liven de varit tvungna att skapa för sig, de relationer de byggt upp, för att återförenas med familjen i USA?

Jag känner att timingen för återutgivningen av dessa böcker känns perfekt. De behövs verkligen precis just nu, då de beskriver ur flyktingbarnens perspektiv hur det är att behöva bryta upp och komma till ett helt nytt, främmande land. Med tanke på den senaste tidens flyktingtjafs och den här grejen med att Sverigedemokraterna helt plötsligt verkar vara Sveriges näst största parti... Well. Låt oss bara säga att jag vill sätta den här boken i händerna på alla ungdomar i rätt ålder. Och hoppas att ni gör det också.

Jag är ju en sucker för mysterier, och hur ska jag liksom kunna stå emot en 17-årig tjej som försvann på 1800-talet och hittades flera år senare? Och dessutom en kärlekshistoria? Och en dagbok som är "på riktigt"?

Idilia Dubb åkte på en resa tillsammans med sin familj under 1850-talet. De åkte utmed Rehnfloden för att ta sig till Koblenz. Efter att ha tillbringat några dagar i Koblenz beger sig Idilia Dubb ut för att måla, men kommer aldrig tillbaka. Trots grundliga eftersökningar återfanns hon inte. Förrän många år senare, då ett gammalt torn ska rivas och Idilia Dubbs kropp (samt – enligt boken – hennes dagbok) hittades högst upp. Det hände på riktigt. Idilia Dubbs dagbok bygger på den här händelsen – men efter en snabb googling känns det lite oklart huruvida dagboken verkligen är på riktigt eller inte.

Dagboken skildrar resan till Koblenz, under vilken Idilia möter Christian. Trots tidiga aversioner utvecklar de snart lite varmare känslor för varandra. Snart råkar de hamna på avvägar från Idilias familj och måste själva försöka ta sig till Koblenz – utan pengar.

Det finns tre större röda trådar i den här berättelsen – dels de inre konflikterna i Idilias familj. Hennes mamma styr familjen med järnhand, och hon ser inte med blida ögon på att Idilia nyligen brutit upp med sin fästman Henry. Dels har vi kärlekshistorien mellan Idilia och den extremt possessiva Christian. Och dels något av en äventyrsberättelse där Idilias och Christian strapats skildras.

Början är himla långsam och den första dagen tar Idilia 60 sidor att beskriva. Det känns som att den som skrivit boken har haft höga ambitioner i början som senare har droppat ganska rejält... Vilket ju i och för sig är ett plus, för sen blir det lite mer action (och därmed också mer intressant). Även om början är seg har det sin funktion, för en får ändå en rätt bra uppstart till att lära känna Idilia. När tempot senare ökar känns det som att jag redan är kompis med Idilia.

Själva settingen med 1800-talets Tyskland känns också spännande. Det känns inte som att jag speciellt ofta läser historiska böcker (eller böcker som utspelar sig någon annan stans än i USA, England eller Sverige…), trots att jag faktiskt uppskattar det när jag väl gör det (och nog ofta kan romantisera det i viss mån). Jag tyckte i alla fall att den här var mysig, även om bakgrundsberättelsen är mer suggestiv än vad själva dagboken är. Fantasierna kring hela mysteriet är nog roligare tänker jag, men är det inte oftast så tänker jag?

     Idilia Dubbs dagbok
     Genevieve Hill
     226 s.
     En bok för alla
     2014
     Goodreads

Igår skrev jag ett litet inlägg om en sak som jag tycker är fascinerande med klassiker – nämligen att känslorna är desamma oavsett internet och charterresor och snabba bilar och kläder och mobiltelefoner och allt sånt. Och speciellt Den allvarsamma leken berörde mig väldigt starkt. Det handlar om Arvid och Lydia som stal några kyssar från varandra en sommar i sin ungdom. Arvid lovar att han ska fria så fort ekonomin tillåter honom att ha en familj. Men någon annan hinner först, och Arvid och Lydia går miste om varandra. Tio år senare möts de igen och inget har förändrats. Eller alltså jo, både är gifta på annat håll med barn och shitz. Men de är åtminstone precis lika kära.

Alltså den här boken gav mig så himla ont i magen. När en går miste om kärlek som kunde ha blivit och när en slutar älska varandra är ju mina värsta grejer, och den här innehåller både och. Vilket ju ger totalt hjärtsnörp. I alla fall hos mig. Fick typ nästan panik pga så himla himla sorglig.

Och som att inte själva berättelsen vore nog som anledning för er att läsa är språket dessutom så himla fint. Jag är ju som bekant väldigt dålig på att stryka under (önskar ibland att jag höll mig med sådant), men Sandra Beijer har i alla fall postat de allra finaste citaten. Den är betydligt mer lättläst än vad jag tänkte att den skulle vara. Givetvis är språket ålderdomligt, men jag tycker ändå att det flyter väldigt bra. De korta styckena gör också att den går väldigt snabbt att läsa. Bara att sätta upp på läslistan med andra ord!

     Den allvarsamma leken
     Hjalmar Söderberg
     221 s.
     Bonnier Pocket
     2011 (1912)
     Goodreads

Året är 1953. Esther vinner en tävling och får åka till New York en månad. Men allt känns egentligen ganska meningslöst – personerna hon möter, modevisningarna de går på. När hon kommer hem till Boston igen brakar hon samman totalt. Det känns till och med meningslöst att duscha – hon måste ju ändå göra om det imorgon. Det går så pass långt att Esther försöker ta livet av sig och hamnar på mentalsjukhus – ständigt rädd för att de ska upptäcka att hon är ett hopplöst fall som aldrig kommer bli botat.

Åh, jag tyckte så himla mycket om den här boken. Tempot är så lagom att vila i. Beskrivningar av eskapaderna i New York blandas med tillbakablickar till hennes första år på college. För några år sedan hade jag avskytt mållösheten i den här, men nu finner jag det snarare rogivande.


Jag känner igen mig så mycket i Esther också – hur en hela tiden försöker vara duktig. Ha höga betyg, vara omtyckt, vara bra på allt. Typisk duktig tjej liksom. Och så himla fint att det är en bok skriven för mer än 50 år sedan som fungerar på det här sättet för mig. Och den här konstanta rädslan att just JAG är ett hopplöst fall som aldrig kommer bli friskt.

Jag tycker alltid att det är skitsvårt att recensera klassiker – eller alltså vad är ens poängen, de är ju klassiker av en anledning liksom. Ännu svårare blir det med en bok som jag älskar så förbehållslöst som Glaskupan. Jag känner på mig att det här är en bok som jag kommer läsa många gånger om – som till slut kommer ha massor av understrykningar och hundöron. Det är liksom en bok som jag vill älska sönder, tills jag måste köpa ett nytt ex. Gillade liksom allt med den – att Esther inte är your typical bortskämd tjej, språket, beskrivningarna av ångest, tankar kring hur svårt att det är att vilja allt men inte orka någonting, klass- och genusreflektionerna... Alltså skulle kunna fortsätta i evigheter.

Gillade den i alla fall så mycket. Om ni inte förstått det.

     Glaskupan
     Sylvia Plath
     317 s.
     Bonnier Pocket
     2013 (1963)
     Goodreads

Okej, här kommer mer ett tips än en recension. IDW och DC har tillsammans gjort en serieantologi till förmån för offren från skjutningen på gayklubben Pulse i Orlando. Antologin innehåller kortare serier – antingen ensidor eller som max ett uppslag – som på ett eller annat sätt rör HBTQI+. Det är komma-ut-berättelser för ungdomar, det är Batman som startar en utredning för att få tag på skytten, det är berättelser om hur serieskaparna reagerade när de hörde om skjutningen, det är berättelser om de som blev skjutna, same-sex-kärlekshistorier mellan superhjältar. Verkligen högt och lågt blandat i samma antologi. En väldigt bra blandning, tycker i vart fall jag. Plus ett väldigt fint initiativ såklart.

Jag älskar kanske inte varenda serie i den här – så som det ju är i en antologi – men som helhet gillar jag den verkligen massor. Framför allt då för att det är så många som slutit upp kring det här projektet. Jag tycker verkligen verkligen att ni ska ta en titt på denna, och såklart köpa!

     Love is Love
     Marc Andreyko
     144 s.
     IDW Publishing
     2016
     Goodreads

Jag har försökt att låta bli att recensera böcker som jag läser till uppsatsen, men här gör jag faktiskt ett litet undantag. Av två anledningar: 1. Jag fick faktiskt e-boken av denna som recex såatteh... 2. Den är så jäkla bra och är verkligen värd att lyfta.

Willowdean är uppvuxen i en småstad i Texas. Den årliga skönhetstävlingen är såklart stadens viktigaste händelse, och Willowdeans mamma vann den en gång för många år sedan. Willowdean själv är väl något av en besvikelse för sin mamma – hon är tjock och inte speciellt företagsam, så hon kommer ju förstås aldrig vinna skönhetstävlingen. Ändå bestämmer hon sig för att ställa upp. To make a point. Och visa att tjock/fin är en falsk dikotomi.

Som föredetta tjock/fortfarande i det övre spannet men passerar som norm känner jag igen mig så sjukt mycket i Wills tankegångar. Eller ja, det är väl sådana tankemönster som fortfarande sitter kvar. Feminismen har ju förstås hjälpt mig skitmycket med att inse att tjock och fin faktiskt inte är motsättningar utan fullt förenligt.

För att återgå till boken: Jag älskar Will som karaktär för att hon får vara så himla mångsidig och mänsklig karaktär. Hon gör inte alltid rätt. Ibland är hon taskig och jag som läsare står inte på hennes sida i alla konflikter, men det är verkligen en stor del av charmen med henne. Det gör nog till och med att jag tycker om henne lite mer, för jag kan förstå henne och se delar av mig själv. Plus det visar liksom också hur jävla komplicerat det är att vara tonåring (och ännu mer komplicerat när en är tjock). Det känns helt enkelt som en väldigt trovärdig karaktär.

Jag gillade verkligen den här boken jättemycket, trivdes så himla bra i den på något vis. Det blandas seriositet med humor, och även när det skämtas som tjockhet och storlek finns det en värme och kärlek i det tycker jag. Plus att den petar på massor av obekväma tankar kring tjockhet, och när böcker petar på obekväma punkter är de ju som bäst. Bland de böcker jag läst till min uppsats måste jag säga att det här är tveklöst den bästa.

Dumplin'
Julie Murphy
347 s.
Lavender Lit
2016
Goodreads

Här har vi ett stycke alternativhistoria med otroligt intressanta premisser: 1800-talets England, en dystopisk icke-demokrati där alla syndare avger rök. Det gör det lätt att se vem som handlar och tänker fel, och att göra skillnad på folk och folk. Thomas och Charlie är uppvuxna bland aristokrater, där de förväntas lära sig kontrollera sina syndiga tankar och därmed röken. Men de upptäcker snart att röken kanske inte är vad de vuxna säger att den är. Den är inte en skänk från ovan som ska lära dem göra rätt, och framför allt har den inte alltid funnits. Tillsammans med Thomas kusin Livia blir de jagade genom halva England i jakt på sanningen om vad röken är.

Jag har redan skrivit vad jag tyckte om perspektivbytena i den här, men jag säger det igen (fast lite kortare): Formidabla. Vyleta använder olika mindre karaktärers perspektiv för att ge läsaren ett övertag över huvudkaraktärerna och för att sakta ner berättelsen på ett effektfullt sätt. Och även om det används för att göra andhål på vissa ställen är det svårt att ta sig andhål från den här boken. Jag ville i princip sträckläsa den och de sista 380 sidorna läste jag på två dagar. Vilket är ett jävligt bra betyg från min sida.

Visserligen är karaktärerna rätt så stereotypa. Svart ställs mot vitt när Thomas och Charlie måste tävla om Livias uppmärksamhet. Thomas som inte kan sluta vara syndig, Charlie som inte kan sluta vara godheten själv. Men det är ju i och för sig också en spegling av premisserna som jag kan köpa ändå. Något som jag ändå tycker är rätt skönt är att Livia inte bara blir något passivt objekt som grabbarna ska imponera på. Även om hennes utveckling är rätt stereotyp i övrigt – fin tjej som aldrig skulle fläcka sina klänningar med sot byter till byxor och får en sexualitet och är helt plötsligt lika skitig som alla andra (notera också att det är när hon börjar klä sig som man som förvandlingen börjar ske). Något som däremot inte är stereotypt – och här kommer en spoiler, sorry, men den måste fram så jag tänker inte ens gömma den – det är en kärlekstriangel som jag har letat efter i åratal. När jag läste sista meningarna skrek jag "YES! YES!" högt, och min man undrade vad som hände. Thank you Dan Vyleta for making a polyamorous love triangle. I. Fucking. Love. It.

Så förutom att den är snyggt berättad är det en bra story med intressanta premisser, alternativa kärlekslösningar, spänning och en hel del moralfilosofi. I like, very much.

Också skrivet om boken: Veronica Roth, se och lär

Rök
Dan Vyleta
500 s.
Albert Bonniers förlag
2016
Goodreads

Epidemin är en otroligt effektiv dystopi, där vikt blir ett sätt att förtrycka ett folk och för Johan Svärd att behålla makten. För den som är undernärd kan inte protestera, och om vi inte ser överviktiga som riktiga människor behöver vi inte lyssna på dem. Och som de allra bästa dystopierna är den också så väldigt aktuell – dels med tanke på hur vi har ett potentiellt farligt parti som är för stort för att det ska kännas tryggt. Men dels också med tanke på överviktigas position i samhället idag, vilken det pratas väldigt lite om (även om jag tycker att det går att se mer och mer).

Dessutom: Välskrivna karaktärer, effektivt narrativ som hela tiden växlar i tempot och lyckas ge berättelsen både djup och action. Och sjukt bra. Den här borde alla läsa.

Citaten kommer från s. 104 i pocketutgåvan.


Epidemin
Åsa Ericsdotter
413 s.
Albert Bonniers förlag
2016
Goodreads

Alla som hatar Allegiant räcker upp en hand! Bra, då är hela den samlade skaran på samma sida, Allegiant var värdelös. Alla som tänkte skippa Carve the Mark pga att Allegiant sög räcker också upp en hand. Jaha, ja, det var en ganska saftig skara det med. Jag brukade vara en av er, men sen frågade webbansvarig på jobbet om inte jag kunde tänka mig att skriva en hemsidestext om den. Och jag tänkte att varför inte liksom.

Det börjar extremt långsamt, och det känns som en betydligt mer mogen Veronica Roth än i hela Divergent-serien – på flera sätt. Nästan alla positiva, tycker jag. Carve the Mark utspelar sig på en helt annan planet än jorden – i ett helt annat solsystem. Så bara här har Roth tagit ett stort kliv bortåt. På planeten bor två rivaliserande folkslag med ganska distinkta egenskaper. Thuvians är fredliga och snälla, Shotet är hänsynslösa plundrare. Ungefär samtidigt som de kommer in i puberteten får alla en varsin kraft som är individuell och bygger på deras personligheter.

I alla fall blir Thuvianen Akos kidnappad av ledaren för Shotet. Hans kraft är att stoppa andra personers kraft. Därför blir han ihopparad som tjänare åt Cyra – hennes kraft är nämligen att hon överför smärta till alla som tar i henne. Ohnoes, Juliette all over tänker ni. Grejen är dock att så fort Cyra inte tar i någon så vänds smärtan mot henne själv. Det blir som en sätt bisarr metafor för psykisk ohälsa tänker jag, där Cyra måste leva med konstant smärta och svarta fläckar som flyttar sig under hennes hud och gör ont.

Som med alla folkslag finns det ju folk som inte passar in i eller inte vill gå med på den allmänna bilden av folkslagen, och här lyfts de fram. Tillsammans försöker Cyra och Akos stoppa Shotets ledare som är helt sinnes (och även Cyras bror), men stöter ofc på en hel hög med motgångar.

Den som verkligen gillar Divergent har dock kanske inte så jättemycket att hämta här. Lite mer än halva boken bygger mer på relationsdrama och karaktärsutveckling, och det är kanske inte förrän i sista fjärdedelen som det blir mer action. För mig är det en positiv grej, när jag känner så himla och inte kan sålla bland intryck själv har jag inte pallat läsa grejer med för mycket känslor.

En grej jag störde mig på dock: Roth är fortfarande lika urdålig på att växla point of view, för jag glömmer alltid vem som är vem. Seriously. Hon har i alla fall i denna försökt sig på att skriva Cyras kapitel i första person och Akos kapitel i tredje person, men det blir mest mer förvirrande. Jag tycker att det ännu mindre gör att jag fattar vems kapitel det är. Liksom i Cyras kapitel är Akos han och i Akos kapitel är Akos han och Cyra hon och jag ba: "WTF???" Typ så.

Sååå, om ni vill ha något actionstyrt med en massa ungdomskärlek och shitz så är det här inte riktigt rätt bok. Däremot om du är sugen på Star Wars möter X-Men möter Saga så är det här en fullträff!

Carve the Mark
Veronica Roth
468 s.
Harper Collins
2017
Goodreads
SparaSpara

Ett Star Trek-citat får vara ledordet i Emily St. John Mandels Station Eleven. En epidemi har dödat 99% av jordens befolkning. Här får vi möta några personer försöker deala med katastrofen. Det är Kirsten som bara var åtta år gammal när epidemin utplånade större delen av människorna. Nu åker hon runt i det som brukade vara USA och spelar Shakespeare. För att bara överlevnad inte är tillräckligt. När de drar runt bland olika byggnader håller hon alltid utkik efter skvallertidningar. Då och då stöter hon på artiklar om Arthur Leander – den kände skådespelaren hon spelade mot den sista kvällen då allt ännu var som vanligt. Genom artiklarna försöker hon pussla ihop vem Arthur var.

Vi får också möta Jeevan – Jeevan som försökte rädda Arthur den där sista kvällen då han fick en hjärtattack på scen. Jeevan som får rådet av sin bästa vän att fly från stan innan det är försent, men som väljer att gardera sig hemma hos sin bror istället. För hur ska Jeevan kunna fly när brodern inte kan följa med?

Den tredje personen vi får följa på nära håll är Clark, Arthurs bästa vän medan han fortfarande var i livet. Påväg till Arthurs begravning nödlandar planet på en helt annan flygplats. Tjugo år senare har han byggt ett museum med prylar vi skulle anse vara vardagliga och praktiska – men som i det postepidemiska samhället är värdelösa. Det är kreditkort, mobiltelefoner, bilmotorer, laptops. Samtidigt flätas Clarks, Jeevans och Kirstens liv ihop, både efter epidemin och innan den.

Även om det här inte var lika mindblowing känsloattackerande läsning som Ensam kvar var för mig gillade jag verkligen denna skarpt. Jag tror att jag måste börja omvärdera min syn på vuxenböcker, för jag märker att jag dras mer och mer till sånt här. Det vill säga långsamt, litterärt, relationsdrivet. Det är inte så förutsägbart hela tiden. Det leder till och med till aha-upplevelser ibland. Och en enorm tillfredsställelse när St. John Mandel lyckas knyta ihop allt på ett logiskt och ack så snyggt sätt.


Författarens finurlighet visas inte bara i själva berättelsen, utan även i språket. Hon säger så otroligt mycket i det hon inte säger. Citatet ovan är taget från ett tillfälle då Jeevan får höra historien om Bens första dagar efter epidemiutbrottet. Hela Bens familj har dött. Han själv är fortfarande vid liv, trots att han vårdade familjen hela tiden medan de var sjuka. Och vad är det för liv att leva när alla en älskar är döda? Ändå finns det ju någonting där som gör att Ben fortsätter, en överlevnadsinstinkt som alla bokens karaktärer besitter. De skapar liv för sig själva. Försöker fortsätta. Jag tänker på förhand att jag inte vet om jag skulle ha den styrka som krävdes, men tänker också att en nog bara fortsätter ändå i en sån situation. Först på ren automatik. För att en alltid fortsatt. Och sen för att göra något vettigt av hela skiten.

Kort sagt en väldigt tankeväckande bok. Fantastiska personporträtt med karaktärer som får vara riktiga och dynamiska. Snygga sammanvävningar. Fint språk. Litterära referenser. Helt enkelt: Väldigt mycket att gilla.


Station Eleven
Emily St. John Mandel
333 s.
Knopf
2014
Goodreads