Inlägget jag hade planerat att skriva till igår ville liksom inte alls komma ut genom fingrarna. Jag hade en så klar idé med anteckningar och allt, men när inspirationsstunden var förbi gick det bara inte att plita ned det hela. Någon som känner igen sig?

I alla fall, jag tänkte vi skulle snacka något lättsamt idag istället, nämligen saker jag lyssnat på i Storytel de senaste veckorna. Är (tyvärr) ej sponsrad, så ni vet, men ändå!

Min tanke när jag började lyssna var att eftersom alla mina bästa poddar har sommaruppehåll alternativt är sega på att uppdatera (ja, Creepypodden, jag tittar på dig), och många poddar jag lyssnar på ändå är liksom fiktiva berättelser kanske ljudböcker skulle gå ändå. När det kommer till den typen av dramatiserade poddar gillar jag mest skräck och mysterier, så det letade jag efter i Storytel också. Efter ett tag insåg jag att även deckare skulle fungera (????? vem är jag ens?). Meeeeen i alla fall.


Först började jag lyssna på Sofia Tholls kabinett som helt enkelt var G-R-Y-M. Det är en ljudboksserie som är specialskriven av Elisabet Östnäs för just Storytel. Inläst av Johan Ehn. Den är som en 9-12-sommarlovsrysare FAST FÖR VUXNA!!!!! Berättelsens huvudperson ska sommarjobba med att städa ur Zoologiska museet i Lund. Sofia Tholl, som inrättade museet, är hela tiden närvarande i utrensningen – kanske lite för bokstavligt närvarande. Stör mig dock på ett problem i Storytels app: När jag lyssnar på en serie vill jag ju liksom gärna att den automatiskt ska spela upp nästa del i serien när jag lyssnat klart på en. Inte att jag ska behöva gå ut ur spelaren, gå in i biblioteket (eller om jag inte hunnit spara den än: leta reda på seriens sida) och trycka play på nästa (när jag dessutom kanske glömt vilket avsnitt jag är på). Hade velat ha mer Netflix-varianten att den har bättre koll på vad jag lyssnat på och att det räcker med att lägga till serien i sitt bibliotek, och inte måste lägga till varje avsnitt för sig.

Efter det började jag lyssna på Ready Player One. Jag tyckte uppläsaren här var ok, men det blir så himla påtagligt att det inte går att hoppa över stycken eller så i den här boken. Hur kvinnor enbart beskrivs som objekt och all himla namedropping i början blir så sjukt mycket mer irriterande när det inte bara går att gå vidare till nästa stycke. Till slut skippade jag faktiskt helt ljudboken och läste klart boken som e-bok istället (fast inte i Storytel dock, OBS, för där finns den inte). Passade mig väldigt mycket bättre med just denna. Och därför kommer det komma en mer fullständig rec av den senare!

Sen kom visst bilderna i fel ordning, för Lägret var egentligen den som stod näst på tur efter Ready Player One. Lägret tyckte jag var sååååå himla märklig. Alltså, vad är det här för himla religionspropaganda? Som ateist blev jag helt chockad över hur gudspositiv den var konstant. Alltså jag fattar att det handlar om sådant när huvudpersonen är på ett konfaläger, men ändå. Någon måtta får det väl vara. Äsch, jag tyckte mest den här boken var märklig, hade svårt att uppskatta den ordentligt. Tyckte den hade bra slut ändå!

Den senaste jag lyssnat klart på var En av oss ljuger. Har sett boken poppa upp på flertalet bloggar och blev nyfiken av titeln. Fem high school-kids blir kallade till kvarsittning. Fyra överlever. Den femte blir dödad av någon av de som befann sig i rummet. Kul deckare i high school-miljö, med ändå rätt nya och nyanserade stereotyper. Jag gillade verkligen den här, mest för att den var väldigt spännande och lagom lättsam för att lyssna på.

Sådär, det där var mina snabbrecensioner av fyra ljudberättelser jag lyssnat på! Just nu lyssnar jag på en annan superkonstig en, men den berättar jag nog mer om en annan gång!

Trevlig helg!

Okej, lite har jag redan skrivit om den här väldigt märkliga boken, men jag vill få till något mer ordentligt också. För den ÄR mer än cringey sex, promise.

Connie är en kvinnlig matematiker som hela tiden stöter på fördomar och misogynitet – eftersom hon som kvinna valt att slå sig in i en extremt mansdominerad bransch. Men eftersom hon ändå är en av de bästa blir hon rekryterad till ett topphemligt uppdrag som varken hon eller någon av de andra anställda vet något om. En av de andra som jobbar på samma uppdrag är Luke – en excentrisk man som har åsikter om allt från möten till skelett. Connie tycker att han är speciell, men hon kan inte ana HUR speciell.

Alltså allt jag hade sett av den här boken var omslaget. Jag hade ingen aning om vem Colgan var, eller vad boken handlade om. Men hallå rött hår + fint omslag liksom. I can read that. Meneeeeh. Tydligen så skrivet Colgan i vanliga fall böcker som Welcome to Rosie Hopkins' Sweet Shop of Dreams och Meet Me at the Cupcake Café. Jag tror ni känner mig tillräckligt väl för att inse att det inte är min... cupcake of choice. Om jag hade vetat det hade jag nog inte plockat upp den här boken heller (och hade inte varit speciellt ledsen över att ha missat läsupplevelsen för den delen).

Okej, here goes, det här är mitt problem med den här boken:


Allt med aliens blir. så. jävla. töntigt. Och ännu mer töntigt och weird blir det när någon blir kär i en jävla alien och de ska ha fucking SEX????? WHYYYYY?????? Och varför måste de ha så stela och larviga dialoger????? Som om det inte räcker med att jag vill plocka fram skämskudden när de har sex, jag måste göra det i typ varannan dialog också för det är så sjuuuuuuukt onaturligt. Inte en enda scen i den här boken känns naturlig, utan allt är så konstlat och weird. Tydligen så är det meningen att den ska vara lite pinsam, men jag tycker bara den är så konstig. Den är inte ens rolig/härlig/igenkännande pinsam som Konsten att ha sjukt låga förväntningar. Den är bara konstig pinsam.

Utöver det då? Well, den här boken är mest... högst märklig. Insta-love där huvudpersonen inte är kär ena sekunden och är beredd att dö för sitt kärleksobjekt nästa sekund. Alla karaktärer är utmejslade stereotyper och de överraskar mig inte en enda gång. Satt typ genom hela den här boken med ett skeptiskt ansiktsuttryck som skulle få Katniss att blekna av avund (bc cats are the queens of skepticism, as alla kattägare vet).

Meeeeen, grejen är ju att när en är inne i det är en inne i det. Det är ändå en effektiv och ganska snabb berättelse, och om jag skulle säga att jag inte blev underhållen under berättelsens gång skulle jag definitivt ljuga. När den inte är sjukt konstig eller pinsam är den faktiskt ändå lite spännande. Jag hade kunnat avsluta och börja med Saker ingen ser på en gång när jag fick hem den, men jag kände ändå att jag ville läsa klart den (även om det var... bittersweet).

Sååå, bör en läsa den här? Alltså om du inte har den och inte har börjat kan du stryka den från din lista. Om du redan har den hemma eller har börjat läsa den kan du lika gärna läsa den, speciellt om du är väldigt into romans eller aliens.

     Resistance is Futile
     Jenny T. Colgan
     336 s.
     Orbit
     2015
     Goodreads

Okej, så det här med att vara feminist. Är det bara jag som upplever att det ibland är orsak till besvikelse hos mig själv? Eller alltså förstå mig rätt – att vara feminist kan ju liksom aldrig vara fel, men ibland när jag inte kan leva upp till mina egna värderingar blir jag lite ledsen. Eller när jag agerar eller inte ser att vissa saker är fel eller problematiska. Visst kan jag påtala när min morbror kallar mig "småtjej" (men förfan, jag är 24 år nu. Jag vet att det var länge sedan vi sågs, men jag var fasen ingen småtjej då heller), men kan bli attackförälskad serier och sen läsa recensioner för att upptäcka det egentligen inte alls var en speciellt bra representation.

Det senare (alltså att jag verkligen gillat problematiska grejer) har hänt två gånger den här sommaren (i och för sig att jag sagt till min morbror att jag inte är en småtjej längre. Eller det har hänt en gång. Men struntsamma). Och båda gångerna tog det liksom hårt på mig, för att jag under några timmar låtit mig blindas av narrativ och en bra berättelse och inte insett att representationen är fel. Jag antar att jag bör ta ett djupt andetag och lära mig till nästa gång – men ärligt talat skäms jag mycket mindre över att gilla serier som jag SER är problematiska (typ Friends) än att tro att en serie är legit och sen inse att någon med tolkningsföreträde sågar den.

Okej, jag ska komma till exempel här också för att detta inte ska bli en alltför vag text. Det första exemplet är en bok – Symptoms of Being Human. Den handlar om Riley som är gender fluid, men fortfarande i garderoben. Riley ska börja i en ny skola, och startar på inrådan av sin terapeut en anonym blogg för att kunna ventilera sina känslor. Men så listar någon ut att Riley är den som skrivit bloggen och hotar att avslöja hen. Jag plockade upp den för att jag helt enkelt aldrig läst en bok om någon som är gender fluid. Och ni vet vidga sina vyer, förstå andra genom läsning osv. Och jag läste den och tyckte den var riktigt bra, och det kändes som att jag fick lite mer insikt i transpersoners dysfori och rädsla för att bli uppfattade som något de inte är. När jag hade läst klart boken och skulle ratea den på goodreads snabbläste jag lite recensioner, och såg att några totalsågade den och påpekade hur otroligt problematisk den var på så många sätt. Jag tycker nog fortfarande att det är en viktig bok – för att det är ett första steg. Jag har svårt att se att personer som är gender fluid är TOTALT missrepresenterade här, och med tanke på hur lite sådana här böcker vi har tillgång till så tänker jag att det än så länge är ett bra första steg. Den kanske inte är perfekt, men jag lärde mig i alla fall mycket (som jag innerligt hoppas är riktigt i och för sig. I och för sig i och för sig är det väl svårt att säga vad som är rätt och fel i det här) och hoppas att den banar väg för andra liknande böcker.

Vi ska prata lite om en tv-serie också, nämligen Atypical. Den handlar om den autistiske 18-åringen Sam som bestämmer sig för att hitta en flickvän. Jag föll pladask för den här otroligt gulliga serien som verkligen är perfekt för binge watching. MEN. Så kom Victor hem och ba: "Vad tittar du på?"
jag: "Atypical. Det är om en kille som är autistisk"
Victor: "Ah, juste, jag har läst om den. Den har fått ganska mycket dåliga recensioner för dålig representation."
jag: "Ah... ah okej. Jo, den är ju problematisk på många sätt, men jag tycker den är bra ändå" SA jag, men hade INTE ALLS tänkt på :)))))
Och då insåg jag liksom att den här Sam är egentligen inte alls ett speciellt bra porträtt av en högfungerande autistisk person, utan mest extremt karikatyrartat. Och det tråkiga är väl egentligen också att jag typ inte ens tänkt så mycket på honom som en riktig karaktär i serien? Alltså som att jag bryr mig om honom, för att han är så platt. För mig handlar serien om resten av familjen och hur det är att leva med någon på autismspektrat i familjen – lillasystern som jämt hamnar i skuggan av sin bror och måste ta hänsyn till hans vilja hela tiden, mamman som aldrig gör något för sin egen skull och får dåligt samvete när hon gör det, och pappan som inte vågar "komma ut" på jobbet. Och sen är han där som någon platt kartonggubbe som de alla cirkulerar kring. Det är ju jättetråkigt egentligen. Men tja, allt som är runt honom är ju så himla bra, och det var typ bara det jag såg?

Okej, så egentligen handlar det väl om att jag blir lite besviken på mig själv när jag glömmer vara kritisk. För att jag liksom konstant vill att jag ska inta en kritisk ställning, för att jag tycker att det är nyttigt och bra. Men ibland blir jag lurad av att serier och böcker är spännande, och då känner jag mig dum – vilket ju egentligen är superdumt, för det gör ju alla typ ändå?

Har ni någon sån bok eller serie som fått er att känna er så? Som att ni liksom BORDE HA fattat, men inte gjort det?

Idag blir det en dubbelrecension! Jag läste Geekerella och Queens of Geek precis efter varandra och tyckte de var så himla lika och skrivna för prick samma person, så tänkte att vi lika gärna kan slå två flugor i en smäll. Redo?

I Geekerella cirkulerar berättelsen kring Elle och Darien. Elles pappa är död och hon bor med sin styvmor + två styvsystrar. Eller alltså, ni kan ju den här berättelsen, det är i princip Askungen. Fast balen är en cosplay-tävling. Darien däremot är en såpaskådis som älskas av alla tjejer. Problemet är att han liksom vill vara mer än en såpaskådis, egentligen är han en nörd som älskar tv-serien Starfield mest av allt. När han sin drömroll som Federation Prince Carmindor i rebooten av Starfield blir de "äkta" fansen upprörda – en usel såpaskådis ska inte få förstöra deras reboot! När han försöker avboka ett konvent kommer han fel och börjar istället smsa med en annan Starfield-nörd, och kan inte slut. Vem är hon?

Alltså gillade ni Online Girl? Jag var ju inte såld, och Geekerella påminner verkligen extremt mycket om den. Fast på ett bra sätt (DET TRODDE NI INTE VA!!!!). Eller det är liksom en sjukt gullig kärlekshistoria, MEN karaktärerna har djup! Nyanser! Båda huvudkaraktärerna är intressanta! Plus kul med nördighet och referenser. Är det här det bästa jag läst i år. Nä, sjukt långt ifrån, men läsvärd ändå. Snabb, lätt och så himla soft. Tänker att den är perfekt mellan all tung studentlitteratur nu när skolan börjar.

Queens of Geek cirkulerar också kring ett konvent. Charlie, Taylor och Jamie har åkt hela vägen från Australien för att delta i SupaCon. Charlie efter att ha varit med i sin första film och vloggat länge, Taylor och Jamie som besökare. Vad Charlie inte räknat med är att hennes ex Ryan också kommer vara där. Eller att hon skulle falla pladask för vloggaren Alyssa. Taylor lider av ångest och hypersensitivitet och vet inte riktigt hur hon ska lyckas hantera alla intryck under konventet, samtidigt som hon och Jamie may or may not bli ihop.

Den här gillade jag lite mindre är Queens of Geek. Alltså... författaren har liksom haft så mycket ambitioner om representation och att lyfta viktiga ämnen att storyn blivit lidande. Charlie är bi utan att det blir en komma ut-berättelse – vilket ju är trevligt att det tas upp. Taylor får panikångestattacker och är aspie – vilket ju är trevligt att det tas upp. Men den är så beskrivande och förklarande hela tiden. Gulliga kärlekshistorier? Well ja. Men det blir liksom aldrig någon ordentlig berättelse. Vi vet prick hela tiden hur det kommer sluta och dramaturgi är inte direkt något som Wilde satsat på. Folk bara... blir ihop. Med Taylor handlar det främst om de möten hon gör där någon förklarar för henne hur hon fungerar. Det är inte karaktärsutveckling för mig. Det är att Taylor som karaktär tar på sig vad någon annan säger om hur de fungerar. Det blir mest märkligt och rätt så platt.

Dock, fortfarande: Om en vill ha något lättläst där en inte behöver tänka ett skvatt så är Queens of Geek perfekt. Men jag skulle nog säga att en hellre ska satsa på Geekerella ändå. Men kan se en hel handfull folk som läser den här bloggen som skulle kunna gilla även Queens of Geek. Speciellt om en gillar populärkulturella referenser. Plus för sjukt snyggt omslag.
     Ashley Poston / Jen Wilde
     320 s. / 288 s.
     Quirk Books / Swoon Reads
     2017 / 2017
     Goodreads / Goodreads

Såååå, skolan börjar tydligen??? Hehe, det här när en inte pluggar längre och kan ta semester när en vill typ. Veckans Top Ten Tuesday-tema är i alla fall valfritt kring skola, så jag plockade helt enkelt ihop tio stycken skoliga böcker ni skulle kunna läsa! Gjorde för övrigt en sån här lista i januari 2016 också, men prickade bara in EN ENDA dublett. Så om ni är sugna på fler än tio borde ni definitivt checka den också.

1. Shiverton Hall, Emerald Fennel Det här är en lite mysläskig bok som utspelar sig på ett engelskt internat. Rätt creepy "monster" och huvudpersonen bär på en hemlighet! Också väldigt höstig, så passar lätt för den som längtar dit. 2. Forgive me, Leonard Peacock, Matthew Quick Tyckte den här var så bra! Om en kille som bestämmer sig för att ta livet av sig själv och sin fd vän på sin egen födelsedag. 3. I ljusets makt, Leigh Bardugo Eh, kanske lite långsökt skola, men det ääääär ju ändå typ en skola. Meneh, fantasy i ryskinspirerad miljö.

4. Archie vol 1: The New Riverdale, Mark Waid, Fiona Staples, Annie Wu & Veronica Fish Ju mer jag läst av den här nya Archie, desto mer gillar jag den. Kanske inte lika mycket som tv-serien, men den tar upp så himla mycket typiska tonårsproblem. Och mest i skolan såklart. 5. Den ökända historien om Frankie Landau-Banks, E. Lockhart Nu var det väl ändå rätt länge sedan jag pratade om den här? Men så bra. 6. Den här sommaren kan bli min död, Malin Stehn Alltså okej, nu ljög jag för här är det ju faktiskt inte med någon skolan. Fast den är ständigt närvarande ändå, eftersom det är det som Fanny konstant tänker på. Eller alltså att hon ska börja högstadiet i höst, och att en ju faktiskt måste klara en himla massa grejer då. 7. Undret, R.J. Palacio Så himla fin bok om en liten kille som älskar Star Wars men som kanske inte ser ut prick som alla andra.

8. Konsten att ha sjukt låga förväntningar, Åsa Asptjärn Om att vara fett awkward och göra allt fel. Sen läser ni Manifest för hopplösa och Rimligt lyckade ögonblick också. 9. An Ember in the Ashes, Sabaa Tahir Kanske också en lite långsökt skola, men en av karaktärerna ligger ju i någon typ av militärträning ändå. 10. Gotham Academy vol 1: Welcome to Gotham Academy, Becky Cloonan, Karl Kerschl & Brenden Fletcher Så himla mysgotisk skola alltså. Tydligen är Brenden Fletcher en ny favorit hos mig pga läst 6 volymer i år där han varit inblandad. Såatteh. Läs. So cute.

Någon du är sugen på?

Efter att ha läst Michelle Pavers Thin Air och insett att hon skrivit en bok om Arktis också var jag helt enkelt tvungen att läsa den. Speciellt som Dark Matter enligt de flesta recensioner jag läst dessutom skulle vara bättre än Thin Air.

Medan Thin Air rör sig runt en bergsbestigning handlar Dark Matter då om en polarexpedition. Året är 1937. Jack halkar lite på ett bananskal in på en polarexpedition till Gruhuken. Han och fem andra ska mäta vädret varje dag i ett år. Problemet är bara att en efter en droppar de andra av. Jack stannar kvar själv för att fullfölja uppdraget. Det går bra så länge som solen går upp på morgonen och ned på kvällen, men as you know – när det blir vinter på nordpolen slutar solen gå upp på morgonen. Det blir bara dygnet-runt-natt. KUL, RIGHT???? Mvh mörkrädd. I alla fall. Långsamt tappar Jack greppet. Eller är det någon där ute på detta övergivna ställe? Någon som inte vill Jack och hans vänner väl.

Såååå, med tanke på hur mycket jag gillade Thin Air var ju då uppenbarligen förväntningarna skyhöga på den här. Kan nog inte riktigt säga att de infriades, även om jag ändå inte blev besviken. If that makes sense. Alltså jag fick ju en bra bok, men kan knappast påstå att den var fantastisk. Polerna är bland min mardrömmigaste landskap, så att göra det läskigt kändes inte så svårt – vilket väl i princip var grejen för mig med Thin Air också. Jag tycker att bergsbestigningar och polarexpeditioner är läskiga som det är. Att dessutom addera spöken för att göra det hela läskigare är nästan överflödigt. Evig natt räcker gott för mig liksom. Men well, mitt problem med den här är nog mest att stegringen i problem sker lite för plötsligt. Först sker det gradvis – men mot slutet tar det ett jättehopp, som om Paver kommit på att "ojdå nu blir det lite långt, vi klipper lite här bara". Hade gärna sett att det ökade lite snabbare i början och sen liksom accelererade litegrann. Nu känns det mest ojämnt och bara "shit vad hände här, hur kunde han gå från rädd till utom sig på typ två sidor????" (ahmen ni fattar även om jag överdriver).

Men ah, mest tyckte jag faktiskt att den var riktigt bra. Would totally recommend. Det som jag tycker är mindre bra är egentligen småpet. I övrigt är det en bra berättelse med "trovärdiga" skräckinslag (alltså det här är halvviktigt för mig. För överdrivna saker har jag svårt att köpa, då blir det liksom inte läskigt längre) i en unik och spännande miljö.

     Dark Matter
     Michelle Paver
     288 s.
     Orion
     2011 (2010)
     Goodreads

Lumberjanes vol 2: Friendship to the Max, vol 3: A Terrible Plan & vol 4: Out of Time

Gotham Academy vol 1: Welcome to Gotham Academy

Throwaways vol 1

Okej, här kommer mer ett tips än en recension. IDW och DC har tillsammans gjort en serieantologi till förmån för offren från skjutningen på gayklubben Pulse i Orlando. Antologin innehåller kortare serier – antingen ensidor eller som max ett uppslag – som på ett eller annat sätt rör HBTQI+. Det är komma-ut-berättelser för ungdomar, det är Batman som startar en utredning för att få tag på skytten, det är berättelser om hur serieskaparna reagerade när de hörde om skjutningen, det är berättelser om de som blev skjutna, same-sex-kärlekshistorier mellan superhjältar. Verkligen högt och lågt blandat i samma antologi. En väldigt bra blandning, tycker i vart fall jag. Plus ett väldigt fint initiativ såklart.

Jag älskar kanske inte varenda serie i den här – så som det ju är i en antologi – men som helhet gillar jag den verkligen massor. Framför allt då för att det är så många som slutit upp kring det här projektet. Jag tycker verkligen verkligen att ni ska ta en titt på denna, och såklart köpa!

     Love is Love
     Marc Andreyko
     144 s.
     IDW Publishing
     2016
     Goodreads

Min obesession av bergsbestigningar och sånt har den senaste tiden totalt eskalerat, och då främst skräckberättelser om det. Det är verkligen något speciellt med kyla och snö tycker jag. Några av mina absoluta favoritmysterier är Andrées polarexpedition och olyckan vid Djatlovpasset, vilka typ fascinerar mig mycket mer än väldigt många andra saker. Definitivt topp tio bland mina favoritmysterier. Kanske till och med topp fem. Hursom blev jag så pepp när jag såg den här bland skräckböckerna på jobbet. För liksom, berg! Snö! Kyla! Isolering! Och det här att luften är så tunn att det verkligen fuckar med hjärnan. Fy fan alltså.

Det är 30-tal. En expedition ska bestiga berget Kangchenjunga – som ska vara världens mest dödliga berg. De har bestämt sig för att följa i fotstegen på en tidigare expedition som det gick åt helvete för, men huvudpersonens brorsa är besatt av dem. Lokalbefolkningen beter sig allmänt konstigt och vidskepligt, men dessa västerlänningar har ofc noll respekt och ba klampar in as västerlänningar do. Men det börjar hända allmänt märkliga saker. Typ konstiga ljud, en skepnad som syns till. Så långsamt börjar berättelsen om vad som EGENTLIGEN hände med den här tidigare expeditionen nystas upp. And it isn't pretty.

Jag hade nog förväntat mig att den skulle vara liiiite läskigare, men ärligt talat: Bara settingen is doing it for me. Bergsbestigningar creeps me the fuck out på riktigt alltså. Och att bara lägga till LITE spökligheter på det här gör det för mig ändå rätt så obehagligt. Om en inte har samma relation till det här som jag har upplever en nog inte det här som speciellt läskigt alltså. Men ja. Själva skräckinslagen är inte speciellt läskiga, och jag tycker nog att det liksom kunde ha eskalerat lite mer, och ännu hellre liiiite tidigare i boken.

Den stora behållning med boken är ändå att den liksom är ganska trevlig och mysig läsning. Konstigt att känna "mysig" om en skräckbok, men eh. Jag gillar verkligen tonen i. Jag har ju då alltså läst den på engelska, och det var en hel del väldigt gamla ord i som inte ens Google Translate förstod. Tycker ändå det är en intressant skildring av tidsandan och själva expeditionen.

Alltså OMG, nu när jag kollade Thin Air på Goodreads såg jag att Pavers Dark Matter handlar om en polarexpedition och också är skräck???? Måste läsa denna ASAP. Seriously.

     Thin Air
     Michelle Paver
     240 s.
     Orion
     2016

Ok, jag märker att jag tydligen är helt värdelös på att recensera serier. Hoppar alltid över dem i listan när jag ska kolla igenom. Här kommer därför ett litet samlingsinlägg med alla serier jag läst hittills i år (förutom ett undantag som jag vill ska få ett eget inlägg) + megasnabba omdömen. Ok, lite fusk för två stycken läste jag förra året. Men skitsamma. Hänger ni med? BRA DÅ KÖR VI!!!!!

Astrid vol 1: Vulkanmånens kult

Clean Room vol 1: Immaculate Conception & vol 2: Exile

Harrow County vol 3: Snake Doctor & vol 4: Family Tree

Lady Killer vol 1

Deadly Class vol 1: Reagan Youth

Alla som hatar Allegiant räcker upp en hand! Bra, då är hela den samlade skaran på samma sida, Allegiant var värdelös. Alla som tänkte skippa Carve the Mark pga att Allegiant sög räcker också upp en hand. Jaha, ja, det var en ganska saftig skara det med. Jag brukade vara en av er, men sen frågade webbansvarig på jobbet om inte jag kunde tänka mig att skriva en hemsidestext om den. Och jag tänkte att varför inte liksom.

Det börjar extremt långsamt, och det känns som en betydligt mer mogen Veronica Roth än i hela Divergent-serien – på flera sätt. Nästan alla positiva, tycker jag. Carve the Mark utspelar sig på en helt annan planet än jorden – i ett helt annat solsystem. Så bara här har Roth tagit ett stort kliv bortåt. På planeten bor två rivaliserande folkslag med ganska distinkta egenskaper. Thuvians är fredliga och snälla, Shotet är hänsynslösa plundrare. Ungefär samtidigt som de kommer in i puberteten får alla en varsin kraft som är individuell och bygger på deras personligheter.

I alla fall blir Thuvianen Akos kidnappad av ledaren för Shotet. Hans kraft är att stoppa andra personers kraft. Därför blir han ihopparad som tjänare åt Cyra – hennes kraft är nämligen att hon överför smärta till alla som tar i henne. Ohnoes, Juliette all over tänker ni. Grejen är dock att så fort Cyra inte tar i någon så vänds smärtan mot henne själv. Det blir som en sätt bisarr metafor för psykisk ohälsa tänker jag, där Cyra måste leva med konstant smärta och svarta fläckar som flyttar sig under hennes hud och gör ont.

Som med alla folkslag finns det ju folk som inte passar in i eller inte vill gå med på den allmänna bilden av folkslagen, och här lyfts de fram. Tillsammans försöker Cyra och Akos stoppa Shotets ledare som är helt sinnes (och även Cyras bror), men stöter ofc på en hel hög med motgångar.

Den som verkligen gillar Divergent har dock kanske inte så jättemycket att hämta här. Lite mer än halva boken bygger mer på relationsdrama och karaktärsutveckling, och det är kanske inte förrän i sista fjärdedelen som det blir mer action. För mig är det en positiv grej, när jag känner så himla och inte kan sålla bland intryck själv har jag inte pallat läsa grejer med för mycket känslor.

En grej jag störde mig på dock: Roth är fortfarande lika urdålig på att växla point of view, för jag glömmer alltid vem som är vem. Seriously. Hon har i alla fall i denna försökt sig på att skriva Cyras kapitel i första person och Akos kapitel i tredje person, men det blir mest mer förvirrande. Jag tycker att det ännu mindre gör att jag fattar vems kapitel det är. Liksom i Cyras kapitel är Akos han och i Akos kapitel är Akos han och Cyra hon och jag ba: "WTF???" Typ så.

Sååå, om ni vill ha något actionstyrt med en massa ungdomskärlek och shitz så är det här inte riktigt rätt bok. Däremot om du är sugen på Star Wars möter X-Men möter Saga så är det här en fullträff!

Carve the Mark
Veronica Roth
468 s.
Harper Collins
2017
Goodreads
SparaSpara

Jag har dreglat över The Wolf Wilder i flera veckor i bokhandeln. I princip varje gång jag gått förbi nyhetshyllan har jag varit tvungen att hålla i den en stund. Något med bokens hela uppenbarelse gör den så tilltalande – en kombination av omslag, illustrationer inuti, tyngden, formatet, finishen på omslaget... Om vi ska vara materialistiska (och det ska vi) så vill du INTE läsa denna som ebok. För läsa den – det vill du.

En annan grej jag fastnade för var Philip Pullman-blurben på framsidan. Visserligen sa den inte så mycket, men His Dark Materials är ju bland mina favoriter, och det är precis något sådant jag har saknat att läsa den senaste tiden. Att Rundell är extremt inspirerad av Pullman märks tydligt, trots att The Wolf Wilder egentligen inte innehåller ett endaste uns övernaturligheter (eller ok, det är ju frivilligt om en vill se huvudpersonens band till vargarna som magi eller inte).

Boken handlar om Feo. Hon bor i den ryska skogen tillsammans med sin mamma. Tillsammans tar de hand om adelns "avlagda" vargar och försöker lära dem att leva i vildmarken igen. Isoleringen gör att vargarna pretty much är hennes enda vänner – fram till den dag hon träffar Ilya. Ilya är en soldat i hennes egen ålder. Han har fått order om att skjuta vargarna så fort han ser dem, men hans fascination för dem gör att han inte kan. Istället kommer han tillbaka till Feo och vargarna dag efter dag. Självklart går det hela snett och general Rakov upptäcker det hela. Han fängslar Feos mamma och sätter ett pris på Feos huvud.

Alltså historisk korrekthet är det sådär med i den här boken (according to min jobbkollega), men om en inte är speciellt kunnig (som undertecknad) är det ganska lätt att se mellan fingrarna med sånt (i alla fall om en inte läser den som en historiebok. Vilket du inte gör. Eftersom den är skönlitterär. Författaren verkar inte kunna speciellt mycket om vargar heller, men wth det är inte en naturdokumentär så I honestly don't care). Om du vill ha något magiskt sagoinspirerat men utan faktisk magi är det här definitivt din grej. Jag slogs av ungefär halvvägs in i boken av att det här är en lika lös retelling av Rödluvan som till exempel Cinder är av Askungen. Fast i Ryssland. Och i extrem kyla. Vi snackar -40 här. Och jag gillar det som fasen alltså. Är det bara jag som känner att Ryssland eventuellt kan bli morgondagens trend? Helt klart med Leigh Bardugo som vägledare.

Shit, jag pratar bara om Ryssland trots att den här boken har flera andra kvaliteter.
✓ Stark kvinnlig huvudkaraktär – alltså älskar henne?! Vill ni ha en tjej som inte är rädd för NÅGOT, har värsta mördarinstinkten, är ett strategiskt geni och allmänt bad ass – here you got her. I form av ryska rödluvan
✓ Könsöverskridande vänskap – i och för sig är de typ 11, men sweet ändå.
✓ Brytande av normativa könsroller – hon cool och kompis med de vilda djuren, han drömmer om att dansa balett
✓ En bra story – bra tempo med action och långsammare bitar blandat samt bra blandning av nederlag och framåtrörelse.
✓ Lagom mycket hjärtekross – no spoilers!!!!
✓ Svinsnygga illustrationer – alltså seriously, kolla bara ovan.

Jag tycker definitivt att du ska kolla in den här om du gillar Philip Pullman eller är ute efter en mysig, vintrig bok med sagoinslag. Du skulle också kunna checka in Beastkeeper som har lite samma stämning.

The Wolf Wilder
Katherine Rundell
256 s.
Bloomsbury
2016
Goodreads

Ett Star Trek-citat får vara ledordet i Emily St. John Mandels Station Eleven. En epidemi har dödat 99% av jordens befolkning. Här får vi möta några personer försöker deala med katastrofen. Det är Kirsten som bara var åtta år gammal när epidemin utplånade större delen av människorna. Nu åker hon runt i det som brukade vara USA och spelar Shakespeare. För att bara överlevnad inte är tillräckligt. När de drar runt bland olika byggnader håller hon alltid utkik efter skvallertidningar. Då och då stöter hon på artiklar om Arthur Leander – den kände skådespelaren hon spelade mot den sista kvällen då allt ännu var som vanligt. Genom artiklarna försöker hon pussla ihop vem Arthur var.

Vi får också möta Jeevan – Jeevan som försökte rädda Arthur den där sista kvällen då han fick en hjärtattack på scen. Jeevan som får rådet av sin bästa vän att fly från stan innan det är försent, men som väljer att gardera sig hemma hos sin bror istället. För hur ska Jeevan kunna fly när brodern inte kan följa med?

Den tredje personen vi får följa på nära håll är Clark, Arthurs bästa vän medan han fortfarande var i livet. Påväg till Arthurs begravning nödlandar planet på en helt annan flygplats. Tjugo år senare har han byggt ett museum med prylar vi skulle anse vara vardagliga och praktiska – men som i det postepidemiska samhället är värdelösa. Det är kreditkort, mobiltelefoner, bilmotorer, laptops. Samtidigt flätas Clarks, Jeevans och Kirstens liv ihop, både efter epidemin och innan den.

Även om det här inte var lika mindblowing känsloattackerande läsning som Ensam kvar var för mig gillade jag verkligen denna skarpt. Jag tror att jag måste börja omvärdera min syn på vuxenböcker, för jag märker att jag dras mer och mer till sånt här. Det vill säga långsamt, litterärt, relationsdrivet. Det är inte så förutsägbart hela tiden. Det leder till och med till aha-upplevelser ibland. Och en enorm tillfredsställelse när St. John Mandel lyckas knyta ihop allt på ett logiskt och ack så snyggt sätt.


Författarens finurlighet visas inte bara i själva berättelsen, utan även i språket. Hon säger så otroligt mycket i det hon inte säger. Citatet ovan är taget från ett tillfälle då Jeevan får höra historien om Bens första dagar efter epidemiutbrottet. Hela Bens familj har dött. Han själv är fortfarande vid liv, trots att han vårdade familjen hela tiden medan de var sjuka. Och vad är det för liv att leva när alla en älskar är döda? Ändå finns det ju någonting där som gör att Ben fortsätter, en överlevnadsinstinkt som alla bokens karaktärer besitter. De skapar liv för sig själva. Försöker fortsätta. Jag tänker på förhand att jag inte vet om jag skulle ha den styrka som krävdes, men tänker också att en nog bara fortsätter ändå i en sån situation. Först på ren automatik. För att en alltid fortsatt. Och sen för att göra något vettigt av hela skiten.

Kort sagt en väldigt tankeväckande bok. Fantastiska personporträtt med karaktärer som får vara riktiga och dynamiska. Snygga sammanvävningar. Fint språk. Litterära referenser. Helt enkelt: Väldigt mycket att gilla.


Station Eleven
Emily St. John Mandel
333 s.
Knopf
2014
Goodreads

Sex stycken femåringar försvinner. Elva år senare kommer fem stycken tillbaka. Inget har något minne av var de varit eller vem som fört bort dem. Dock verkar de ha lämnat ledtrådar till sig själva – problemet är bara att de inte är så himla lätta att tyda.

Jag köpte den här för att jag helt klart tyckte att omslaget ihop med beskrivningen lät som något jag skulle gilla. Känner att omslaget ger lite samma känsla som Lauren Olivers Vanishing Girls och det var faktiskt ärligt talat det jag mest gick på.

Detta är dock en något mer science fiction-y berättelse, även om ifall en skulle hårddra det hela så är det inte alls SF – what so ever. Eller förlåt, antar att jag spoilat nu att de inte har blivit kidnappade av aliens, men det kanske är ok? Jag trodde ändå aldrig på det medan jag läste.

Hursomhelst – det hela börjar sjukt bra tycker jag. En plot som verkligen bygger upp för intriger. Vi har en antydan till en kärlekstriangel och hela den biten känns förstås väldigt krystad. Till att börja med känns det som att det inte var det första jag skulle gå på som författare. Det finns så otroligt mycket andra ämnen att undersöka här – till exempel det som behandlas lite kort i och med att xxx inte alls känner någon sammanhörande känsla med sin mamma. Jag tycker att det är sjukt intressant och hade gärna sett mer av det. Istället får vi en kärleksfnurra som inte känns speciellt trovärdig – och framför allt: känns helt irrelevant för resten av berättelsen. Det är som att Altebrando har bara: "Aaaah, juste, när en skriver YA ska det ju vara en kärleksberättelse med också!" och tagit med det bara för att det "ska" vara så.

Så okej, under själva berättelsens gång stör jag mig på kärleksskiten, men har ändå svårt att lägga ifrån mig berättelsen. Alltså språket! Drivet! The perfect amount of information! Den är verkligen skriven för att läsa i en sittning och det fungerar nästan lite FÖR bra. Eller well, det fungerar för bra, och det är också anledningen till varför jag inte rekommenderar den här boken. Eller alltså, det blir ju ingen problem förrän på slutet. Altebrando bygger upp och bygger upp och bygger upp och när en kommer till det Spektakulära Slutet så... kommer det inte. Det bara tar slut medan flera frågor står obesvarade. Vi får veta vem och lite kring vetenskapliga motiv, men inget om personliga, inte precis hur det gått till och framför allt får vi aldrig höra kidnapparen.

Så. Det här som skulle kunna vara en sjukt spännande bok med flera filosofiska tankar om minnet samt diskussion kring familj och tillhörighet faller istället ganska så platt. Vilket känns tråkigt, för den har så otroligt mycket potential som liksom bara mynnar ut i intet. Och ärligt talat känner jag att det är sån otrolig lathet från författarens sida att inte ge den det slut den förtjänar. För faktiskt, slutet förstörde hela boken för mig. Den gick från en 4 till kanske 2,5.

The Leaving
Tara Altebrando
432 s.
Bloomsbury
2016
Goodreads

Alltså jag älskar ju ca allt som är makabert – herregud, jag älskar till och med ordet makabert. Därför när jag slog upp det här seriealbumet föll jag för en enda pryl: det här att huvudpersonen i den här serien bär runt på huden av en annan person.

Serien handlar om en tonårig tjej som får veta att en häxa återfötts i henne. Problemet är att hon inte bara i tysthet kan deala med det här själv, utan dessutom måste tampas med hela den jäkla byn – eftersom de vill döda henne. Så småningom i andra volymen får hon dessutom ytterligare ett problem på halsen. Även om hon själv vill framhäva sin godhet visar det sig att hon har en tvillingsyster som inte är fullt lika trevlig att ha att göra med.

Det här plus amerikansk söder, en lovecraftiansk skog, massor av monster samt svinsnygga teckningar. Jag gillar speciellt hur Crook jobbar med ljus och skuggor – kolla bara exemplet ovan! Dessutom känns de jäkligt annorlunda jämfört med serier jag brukar läsa.


Överlag känns det som en skön kontrast mot de serier jag brukar läsa. Kanske mest för att jag börjar tröttna lite på SF-serier (känns ibland som att det är det enda jag läser...). Samtidigt finns alla mina favoritkomponenter här: häxor, en magisk skog, creepy varelser, allmänna obehagligheter och att helt plötsligt behöva växa upp mitt under en större eller mindre katastrof.

Är så himla kär i den här serien – inte på ett himlastormande sätt, utan på ett lågmält och krypande sätt. På det där sättet som gör att en blir en trogen läsare, länge länge. Och så att jag längtar till volym tre.

Harrow County vol 1: Countless Haints / vol 2: Twice Told
Cullen Bunn & Tyler Crook
144 s. / 120 s.
Dark Horse vol 1 / vol 2
2015 / 2016
Goodreads / Goodreads

Den här boken greppade jag tag i när jag städade på nyhetsväggen på jobbet och gick och köpte den direkt. Jag tycker egentligen inte att omslaget är amazing, men det är NÅGOT med det som helt enkelt fångar mig totalt. Som ni kanske kan gissa är det en retelling av Skönheten och odjuret – fast ungefär lika löst som Lunar Chronicles. Eller kanske till och med ännu lösare. Eller ok, Skönheten och odjuret har väl mest kanske fungerat som inspiration för den här berättelsen.

Berättelsen rör sig runt 13-åriga Sarah. Hennes familj har alltid flytt från kylan – så fort den kommit har de gett sig av till ett annat ställe. Till slut får Sarahs mamma nog. Hon ger sig av och lämnar Sarah ensam med hennes pappa. Han försvinner också, men in i sig själv – blir någon annan än den trygga pappan han brukade vara. När han inte klarar av att ta hand om henne längre lämnar han Sarah hos hennes farmor och farfar. Grejen är att hon inte ens förrän nu visste om att hon HADE en farmor och en farfar. Väl där försöker Sarah smälta att hela hennes liv slagits i spillror inom loppet av några dagar. När hon får veta om förbannelsen som vilar över hennes familj vägrar hon acceptera det hela, och bestämmer sig för att sätta stopp för flera decenniers svartsjuka och hämndbegär.

Till att börja med måste jag säga att som skilsmässobarn kände jag så otroligt mycket igenkänning i den här boken. Genom de magiska inslagen i berättelsen förlorar Sarah båda sina föräldrar – vilket är väldigt mycket så jag kände i början efter att mina föräldrar hade skilt sig (om än utan magi). Som att de inte bara liksom delat på sig, utan som att jag förlorade båda två. Och jag tror att ganska många andra skilsmässobarn också kan känna igen sig i det.

Alltså, jag är så svag för den här typen av kärleksberättelser. Det vill säga när det handlar om vuxna som har den där trygga kärleken, som för alltid ska hålla. Det är långt ifrån det ungdomliga stormande, som jag kan bli så otroligt mätt på och uttröttad av. Det är kanske också det som jag själv känner mest igenkänning i, för ärligt talat är en inte himlastormande kär efter nästan tio år (utan tryggt, lugnt, så djupt djupt kär på ett ordentligt förankrat vis. Jag vet inte, det är svårt att förklara), även om en är bara 23. Grejen är bara att det också har så mycket större potential att bli ordentligt hjärtekrossande. När Sarahs pappa springer springer springer i skogen för att söka efter den han älskar mest, sin livspartner – när han även som djur känner instinkten att söka efter henne – då gör det ont.

I övrigt vill jag också kort nämna Hellisens bildspråk som stundvis är helt fantastiskt. Jag gillar också hur berättelsen är komponerad. Hela boken är knappt 200 sidor lång, men ändå känns den inte alls för kort eller som att det rushar för fort genom händelserna.

Och finns det verkligen inga problem med den här boken? Alltså, jo, den skulle kunna behöva en liten extra genusanalys med tanke på Sarahs och Alans relation och hur den ser ut i slutet. Eller så gör den inte det. Jag är lite kluven där, vet inte riktigt vad jag kommer fram till.

Men okej, vem ska läsa den här? Jag var helt övertygad om första delen av boken att det var en 9-12-bok. Sen kom hela Sarahs familjs bakgrundsberättelse och jag tänkte att ahmen okej, kanske 12-15 ändå. Fast nu när jag läst klart den tänker jag nästan att en har som mest behållning av den om en är lite äldre. Speciellt om en har ett längre förhållande i bagaget – mest för att berättelsen får en extra dimension när den spelar mer på ens egna känslor. Och jag lovar att det inte blir alldeles för barnsligt att hänga med Sarah. Givetvis agerar hon utefter sin ålder, men hon är inte alls någon jobbig eller egocentrerad karaktär att följa. Men! Jag tror ändå att den skulle fungera från ca 12 också, även om det skulle bli en helt annan berättelse för en yngre läsare. Det är ändå en väldigt modern saga som det finns mycket att hämta ur, oavsett ålder.

Beastkeeper
Cat Hellisen
197 s.
Square Fish
2016
Goodreads

Hallå hallå alla, jag var så upptagen med att vara ledig, gå på IKEA, fixa med alla nya prylar här hemma, välja soffa, titta på Jane the Virgin (har sett klart på allt som finns på Netflix nu :( ) och shitz att jag helt glömde bort att jag ju skulle blogga för den här veckan också?! Det gör jag ju nu, men därför blev alltså inlägget lite sent idag.

I veckan ska jag försöka jobba på min uppsats, hoppas jag gör något sorts genombrott i materialletandet... Så det blir mycket läsning av ungdomsböcker och sekundärlitteratur i något slags desperat försök att rädda mitt uppsatsämne (ja, det är i farozonen, och om jag måste dumpa det vet jag inte vad jag gör </3).

MEN över till det jag skulle skriva om idag. Jag tror att alla fattat att Harry Potter bör läsas på originalspråk (eller okej, om en är uppvuxen med dem på svenska som ju ändå vi 90-talister är så är det ok att av nostalgiska skäl läsa på svenska), eftersom översättningen skapar en heeeelt annan stämning än originalvarianten. So far, so good. Visst att det klart att de flesta böcker helst ska läsas på originalspråk, men det är ju känsligare med en del böcker än andra. Här kommer ett gäng sådana böcker som helt enkelt borde läsas på engelska.

1. Legend - Marie Lu

2. Miss Peregrine's Peculiar Children - Ransom Riggs

3. The Maze Runner - James Dashner

4. The Sleeper and the Spindle - Neil Gaiman

Fanpic gjord av.

För det första: Ni ska läsa detta seriealbum.
För det andra: Eeeeeh, let's just start the review, oki?

Tre-recensionsfredag! Och lönedag! Hurra! Idag ska jag 1. Jobba. 2. Köpa en Captain Phasma-Pop att ha i bokhyllan (har städat i min bokhylla så att alla böcker står inskjutna = större rum och mer plats för... öh... Popfigurer...). 3. Käka vietnamesiskt. 4. Se Imperial State Electric. MEN FÖRST! Kortreccar!

Fables: Legends in Exile (vol 1)  - Bill Willingham

Saga vol 2-5 - Brian K. Vaughan & Fiona Staples

Rat Queens: Sass & Sourcery (vol 1) - Kurtis J. Wiebe & Roc Upchurch

Library of Souls - tredje och avslutande delen i Miss Peregrine's Peculiar Children - var en av mina peppigaste böcker inför hösten. Väntan har varit lång och ibland nästan helt olidlig. Såhär efteråt känns det hela lite som ett antiklimax och som att jag förväntat mig lite för mycket av den här boken.