Hallå, inser en sak med skräck i bröstet: Jag verkar dras mer och mer till sådana däringa vuxenböcker nuförti'n. Framför allt tycker jag det är lite jobbigt att läsa om ungdomar som känner sådär mycket. Det gör mig mest trött. Jag föredrar liksom att känna mina egna känslor. Eller är tillräckligt uppfylld av dem. Eller jag orkar liksom inte med några andras känslor också, om det makes sense?

Självklart vill jag inte ha helt känslobefriade böcker, det skulle ju vara totalt bortkastat tänker jag. Men de här tonårskänslorna att det är så himla svartvitt och så himlastormande och hjärtekrossande... Jag är inte så intresserad utav det. Jag har börjat älska det mer långsamma, där det finns tid till filosofi och eftertanke, där känslor får ta plats på ett helt annat sätt.

Just nu läser jag Jakten på WondLa och är ärligt talat inte speciellt tilltalad av den. Jag har alltid uppskattat att läsa barnböcker, men jag har kommit in i någon konstig paradox där jag inte orkar läsa den för att den är för enkel. Jag är liksom tillbaka till att välja podd istället för bok på bussen. Och så tänker jag på Rök och Epidemin. Längtar efter något långsammare att vila i.

Funderar på om jag känner av min högsensitivitet mer när jag läser nu, att jag inte orkar med alla intryck på grund av det. Eller så håller jag på att bli gammal. Kan känna att jag kanske inte har så mycket att hämta i ungdomsböcker längre. Vilket väl är rätt positivt ändå. En vill ju knappast vara tonåring resten av livet liksom.

Nå, hur lyder domen? Är jag vuxen på riktigt nu, när jag föredrar långsamt och nedtonat framför snabbt och intensivt?