Idag blir det en dubbelrecension! Jag läste Geekerella och Queens of Geek precis efter varandra och tyckte de var så himla lika och skrivna för prick samma person, så tänkte att vi lika gärna kan slå två flugor i en smäll. Redo?

I Geekerella cirkulerar berättelsen kring Elle och Darien. Elles pappa är död och hon bor med sin styvmor + två styvsystrar. Eller alltså, ni kan ju den här berättelsen, det är i princip Askungen. Fast balen är en cosplay-tävling. Darien däremot är en såpaskådis som älskas av alla tjejer. Problemet är att han liksom vill vara mer än en såpaskådis, egentligen är han en nörd som älskar tv-serien Starfield mest av allt. När han sin drömroll som Federation Prince Carmindor i rebooten av Starfield blir de "äkta" fansen upprörda – en usel såpaskådis ska inte få förstöra deras reboot! När han försöker avboka ett konvent kommer han fel och börjar istället smsa med en annan Starfield-nörd, och kan inte slut. Vem är hon?

Alltså gillade ni Online Girl? Jag var ju inte såld, och Geekerella påminner verkligen extremt mycket om den. Fast på ett bra sätt (DET TRODDE NI INTE VA!!!!). Eller det är liksom en sjukt gullig kärlekshistoria, MEN karaktärerna har djup! Nyanser! Båda huvudkaraktärerna är intressanta! Plus kul med nördighet och referenser. Är det här det bästa jag läst i år. Nä, sjukt långt ifrån, men läsvärd ändå. Snabb, lätt och så himla soft. Tänker att den är perfekt mellan all tung studentlitteratur nu när skolan börjar.

Queens of Geek cirkulerar också kring ett konvent. Charlie, Taylor och Jamie har åkt hela vägen från Australien för att delta i SupaCon. Charlie efter att ha varit med i sin första film och vloggat länge, Taylor och Jamie som besökare. Vad Charlie inte räknat med är att hennes ex Ryan också kommer vara där. Eller att hon skulle falla pladask för vloggaren Alyssa. Taylor lider av ångest och hypersensitivitet och vet inte riktigt hur hon ska lyckas hantera alla intryck under konventet, samtidigt som hon och Jamie may or may not bli ihop.

Den här gillade jag lite mindre är Queens of Geek. Alltså... författaren har liksom haft så mycket ambitioner om representation och att lyfta viktiga ämnen att storyn blivit lidande. Charlie är bi utan att det blir en komma ut-berättelse – vilket ju är trevligt att det tas upp. Taylor får panikångestattacker och är aspie – vilket ju är trevligt att det tas upp. Men den är så beskrivande och förklarande hela tiden. Gulliga kärlekshistorier? Well ja. Men det blir liksom aldrig någon ordentlig berättelse. Vi vet prick hela tiden hur det kommer sluta och dramaturgi är inte direkt något som Wilde satsat på. Folk bara... blir ihop. Med Taylor handlar det främst om de möten hon gör där någon förklarar för henne hur hon fungerar. Det är inte karaktärsutveckling för mig. Det är att Taylor som karaktär tar på sig vad någon annan säger om hur de fungerar. Det blir mest märkligt och rätt så platt.

Dock, fortfarande: Om en vill ha något lättläst där en inte behöver tänka ett skvatt så är Queens of Geek perfekt. Men jag skulle nog säga att en hellre ska satsa på Geekerella ändå. Men kan se en hel handfull folk som läser den här bloggen som skulle kunna gilla även Queens of Geek. Speciellt om en gillar populärkulturella referenser. Plus för sjukt snyggt omslag.
     Ashley Poston / Jen Wilde
     320 s. / 288 s.
     Quirk Books / Swoon Reads
     2017 / 2017
     Goodreads / Goodreads

I mars skrev jag ett inlägg om hur jag mediterat i åtta timmar. Inte på en gång såklart, men totalt. Idag nådde jag en streak på 60 dagar. Fattar ni att jag mediterat varje dag i två månader?! Totalt ligger jag på 99 sessioner, 16 timmar. 16 timmar jag suttit och gjort ingenting annat än att vistas i mitt eget huvud. Rätt skönt faktiskt.

Just nu är jag tio dagar in i ångestpaketet – vilket fokuserar på hur en ska jobba för att hantera ångesten. Alltså inte minska ångesten, men få den att inte ta över livet. Den senaste veckan har jag haft fett med ångest, så jag har fått mycket tid att öva på. Och tja, jag tog mig igenom en hel jobbdag i butik i måndags. Med konstant hjärtklappning, skakningar och stora svårigheter att formulera ord. Jag är visserligen fortfarande helt utslagen, men jag gjorde det.

En annan grej som ger min hjärna en paus: Idag spelade jag piano en hel timme. När jag slutade insåg jag att musklerna i bröstet och magen och axlarna och käkarna och tungan hade varit avslappnade hela timmen. Hjärnan kändes utvilad för första gången på hela veckan. Annars känns det liksom konstant som att jag har en muskel spänd i hjärnan, om ni fattar vad jag menar. Jag glömde bort att jag hade ångest i en hel timme. Sån extremt välbehövlig paus. I övrigt kryper liksom tankarna konstant tillbaka till sånt jag inte ska tänka på.

I övrigt: Jag jobbar bara en enda dag på mer än två veckor nu. På måndag är det röd dag = ledigt och sen har jag semester veckan efter för då ska jag göra nåt kul!

I helgen ska jag försöka fixa lite och läsa ut minst två böcker. Puss på er, vi ses på måndag!

Vissa perioder är det 100 gånger svårare att vara ihop med mig. Uppenbarligen måste jag ju väga upp för det på ett eller annat sätt, men det är svårt att förstå när jag ligger på golvet och hyperventilerar och får allergiutslag på händerna av mina egna tårar. Det är svårt att förstå att den här snubben som sitter bredvid och försöker andas i mitt öra faktiskt har gått med på att göra det här resten av livet, trots att vi har gjort det i tio år redan.

Och så många gånger har vi suttit på min säng, på hans säng, på vår säng och jag har sagt "Det går inte, det är bättre för oss båda om det tar slut". Så många gånger har jag låtit sjuka tankar styra vad jag sagt. Försökt knuffa bort honom, slå sönder allt det fina bara för att det inte kan vara såhär bra. Jag förtjänar inte bra. För att jag varit övertygad om jag är källan till allt det onda i hans liv. I allas liv.

Den här veckan hade jag bokat in fyra dagars jobb, en kväll för att dricka öl, ett förlagsevent + en pressfrukost. Rimligt, tycker jag ändå. Alltså fyra dagars jobb är ju inte ens heltid, och visst det kanske är mycket att vara borta två kvällar, men så kan det ju bli ibland. Det slutade med att jag satt på golvet i kassan för att jag skakade så av stress att jag knappt kunde så upp. Heja.

Det är många saker som seriously suger när en är utmattad. Till exempel att återigen behöva slåss för att få vård. Att jag kan ligga en hel dag hemma och lyssna på poddar, men ändå behöva gå och lägga mig i sängen och sova mitt på dagen. Att jag inte pallar träffa folk jag gillar. Men en av de värsta grejerna är ändå: Minnet av vad jag brukade klara av. Eller att jag liksom glömmer bort att jag ju är utmattad nu.

Det är som att växla tyngden från en fot till den andra bara för att upptäcka att den liksom inte är där. Jag bokar in saker – för det här brukade jag orka. Och sen upptäcker jag att "ah, juste, jag är utmattad nu så jag orkar visst inte". Och så måste jag säga "Jag måste ställa in ikväll". Att inte orka göra saker som jag gillar och som jag brukade orka är faktiskt så jävla värdelöst.

Så. Då har jag helt plötsligt fått meddela jobbet att jag inte klarar av att jobba mer än tre dagar i veckan (för att jag behöver mina hemmadagar. Jag räknar med att en hel dag går åt till att lyssna på poddar/läsa/sova efter att jag jobbat två dagar). Jag var tvungen att ställa in öldrickandet. Skippar förlagseventet. Jag hatar att behöva inse mina egna begränsningar, meneh. Här går alltså gränsen för vad jag klarar. Igår var jag tvungen att gå hem från jobbet för att jag hade sån hjärtklappning och en sån bubbla i bröstet. Idag går jag till jobbet och försöker tänka att jag måste skala bort roliga grejer för att ta hand om mig själv. Och det suger. Så jäkla hårt.

Här kommer en sak som hjälpt mig, big time: Meditation. Min terapeut tjatade om det här i flera år. Och innan jag började hos honom gick jag i en grupp som inledde varje pass med mindfulness-övningar. Det var inte förrän jag slutade gå hos min terapeut som jag faktiskt satte igång. I januari närmare bestämt. Nu är jag uppe i 51 sessioner, totalt åtta timmar. I mitt eget huvud. Tio minuter åt gången.

Min räddning stavas Headspace. Jag är dålig på att hålla uppe streaks, men är uppe i 14 dagar nu. Jag har gått igenom hela intropacket och är nu på sovpacket. Jag har faktiskt börjat sova bättre, men är osäker på om det är för att jag börjat äta mediciner eller om det är själva meditationen. Vi kan ju säga en kombo. Men det bästa ändå tycker jag är att jag lärt mig koppla på den där medvetenheten och att stanna upp och känna efter i kroppen. När jag står i kassan på jobbet och inte har några kunder så trevar jag lite i kroppen och känner efter hur det känns. Även om jag har tråkigt försöker jag inte tänka mig bort, utan stanna kvar i det trista. Och på ett högre plan: försöka tänka att det är såhär nu. Jag mår inte bra. Det är okej att jag slöar bort dagarna, att det är ångestigt ibland.

Framför allt så har mina tio minuter med Andy (som läser in alla sessioner) blivit något jag ser fram emot varje dag. Jag älskar dessa tio minuter innerligt. När jag kan stänga av allt (ja, det är jättesvårt och det är sällan jag lyckas helt) och bara fokusera på att känna i kroppen. Vissa dagar – som idag (söndag, jag skriver det här en dag i förväg) – bävar jag inför att göra det, för jag tror att det kommer vara nästan outhärdligt att känna efter i kroppen bara för att den är så rastlös och stressad. Men likförbannat känner jag mig lättad och utvilad – som att jag fått en andningspaus från ångesten – när de tio minuterna är över.

Så det här är ett tips till alla. De tio första sessionerna är gratis, efter det kostar det 139:-/månad (eller 149:- för både Spotify och Headspace. Jag har båda, sjukt värt!). Och obs, jag är inte sponsrad men önskar jag var det, hehe :)