Här kommer en sak som hjälpt mig, big time: Meditation. Min terapeut tjatade om det här i flera år. Och innan jag började hos honom gick jag i en grupp som inledde varje pass med mindfulness-övningar. Det var inte förrän jag slutade gå hos min terapeut som jag faktiskt satte igång. I januari närmare bestämt. Nu är jag uppe i 51 sessioner, totalt åtta timmar. I mitt eget huvud. Tio minuter åt gången.

Min räddning stavas Headspace. Jag är dålig på att hålla uppe streaks, men är uppe i 14 dagar nu. Jag har gått igenom hela intropacket och är nu på sovpacket. Jag har faktiskt börjat sova bättre, men är osäker på om det är för att jag börjat äta mediciner eller om det är själva meditationen. Vi kan ju säga en kombo. Men det bästa ändå tycker jag är att jag lärt mig koppla på den där medvetenheten och att stanna upp och känna efter i kroppen. När jag står i kassan på jobbet och inte har några kunder så trevar jag lite i kroppen och känner efter hur det känns. Även om jag har tråkigt försöker jag inte tänka mig bort, utan stanna kvar i det trista. Och på ett högre plan: försöka tänka att det är såhär nu. Jag mår inte bra. Det är okej att jag slöar bort dagarna, att det är ångestigt ibland.

Framför allt så har mina tio minuter med Andy (som läser in alla sessioner) blivit något jag ser fram emot varje dag. Jag älskar dessa tio minuter innerligt. När jag kan stänga av allt (ja, det är jättesvårt och det är sällan jag lyckas helt) och bara fokusera på att känna i kroppen. Vissa dagar – som idag (söndag, jag skriver det här en dag i förväg) – bävar jag inför att göra det, för jag tror att det kommer vara nästan outhärdligt att känna efter i kroppen bara för att den är så rastlös och stressad. Men likförbannat känner jag mig lättad och utvilad – som att jag fått en andningspaus från ångesten – när de tio minuterna är över.

Så det här är ett tips till alla. De tio första sessionerna är gratis, efter det kostar det 139:-/månad (eller 149:- för både Spotify och Headspace. Jag har båda, sjukt värt!). Och obs, jag är inte sponsrad men önskar jag var det, hehe :)