Jag är skitdålig på att tala om vad jag behöver. Jag skjuter upp saker till sista stund, ligger paralyserad i timmar över att jag måste köra kläder till second hand, eller laga mat. Och sen när jag säger till Victor "Du, jag har ångest, det går inte" så kan vi prata om det och vi fixar det. Det löser sig. Varje. Fucking. Gång.

Det tog lång tid innan jag fattade att Victor inte kommer gå sönder. Jag kan inte ta sönder honom. Han kommer inte lämna mig. Så jag har inte låtit honom att bli bra på att hantera min ångest. Jag har inte förklarat ens under sansade förhållanden när jag mår bra vad sjutton det är jag egentligen behöver. För att jag inte tror att det är rimligt att be om en fast hand på ryggen eller någon som städar upp rytmen i mina andetag.

För ett tag sedan reflekterade jag över hur mycket bättre vi samspelar nu ändå, och jag tänker att det delvis handlar om att jag blivit bättre på att kommunicera. Jag är bättre på att säga till i tid, och Victor har i sin tur blivit mer lyhörd. I och för sig känner jag oftast inte heller att jag är allt det dåliga i hans liv, men visst tänker jag att han borde få slippa mig ibland (han säger alltid "Vadå slippa dig, jag vill inte slippa dig").

Han är min bästa person i livet, och till och med lite bättre när jag kan förklara hur jag mår och varför.