Den här veckan hade jag bokat in fyra dagars jobb, en kväll för att dricka öl, ett förlagsevent + en pressfrukost. Rimligt, tycker jag ändå. Alltså fyra dagars jobb är ju inte ens heltid, och visst det kanske är mycket att vara borta två kvällar, men så kan det ju bli ibland. Det slutade med att jag satt på golvet i kassan för att jag skakade så av stress att jag knappt kunde så upp. Heja.

Det är många saker som seriously suger när en är utmattad. Till exempel att återigen behöva slåss för att få vård. Att jag kan ligga en hel dag hemma och lyssna på poddar, men ändå behöva gå och lägga mig i sängen och sova mitt på dagen. Att jag inte pallar träffa folk jag gillar. Men en av de värsta grejerna är ändå: Minnet av vad jag brukade klara av. Eller att jag liksom glömmer bort att jag ju är utmattad nu.

Det är som att växla tyngden från en fot till den andra bara för att upptäcka att den liksom inte är där. Jag bokar in saker – för det här brukade jag orka. Och sen upptäcker jag att "ah, juste, jag är utmattad nu så jag orkar visst inte". Och så måste jag säga "Jag måste ställa in ikväll". Att inte orka göra saker som jag gillar och som jag brukade orka är faktiskt så jävla värdelöst.

Så. Då har jag helt plötsligt fått meddela jobbet att jag inte klarar av att jobba mer än tre dagar i veckan (för att jag behöver mina hemmadagar. Jag räknar med att en hel dag går åt till att lyssna på poddar/läsa/sova efter att jag jobbat två dagar). Jag var tvungen att ställa in öldrickandet. Skippar förlagseventet. Jag hatar att behöva inse mina egna begränsningar, meneh. Här går alltså gränsen för vad jag klarar. Igår var jag tvungen att gå hem från jobbet för att jag hade sån hjärtklappning och en sån bubbla i bröstet. Idag går jag till jobbet och försöker tänka att jag måste skala bort roliga grejer för att ta hand om mig själv. Och det suger. Så jäkla hårt.