Min reaktion när jag såg temat för veckans Top Ten Tuesday:

Mvh Villain-lover.

Alltså jag har verkligen en grej för skurkar, och ju obehagligare desto bättre. Helst ska de krypa under huden och nästan få mig att gråta av frustration för att de är så omöjliga. Heath Ledgers joker i The Dark Knight är ju precis sådan. Satt och torrgrina senast vi såg den pga så obehaglig. Här kommer några av mina favoriter:

1. Christopher Pelant i Bones
Ohmy, ohmy, även om hela Pelant-ploten spårar lite i slutet är det här en av mina favoriter när det gäller tv-skurkar alltså. Så jäkla obehaglig och omöjligt.

2. Moriarty i Sherlock
Har aldrig haft en grej för Moriarty innan (eller alltså jag har ju aldrig läst någon Sherlock Holmes-berättelse, så svårt) Andrew Scott kom och ba va awesome. Har i och för sig en grej rent allmänt för Andrew Scott.

3. Captain Phasma i The Force Awakens
Jag gillar nog egentligen mer idén om Captain Phasma, mest pga EN FÅR KNAPPT SE HENNE I FILMEN? Ser mycket fram emot att se henne i filmen som kommer nästa år (pga IMDb säger att hon är med i den). Men ok, Phasma är ju inte en sån där under-huden-obehaglig typ, utan mest bara allmänt cool.

4. President Snow i The Hunger Games
Okej nu är vi tillbaka på under-huden-obehag. Det jag gillar med Snow är att han är så oförutsägbar och en vet liksom aldrig var en har honom.

5. Skuggmästaren i Grishatrilogin
Herregud, jag har en smått pinsam tendens att bli attackkär i skurkkaraktärer – bland annat Skuggmästaren. Alltså en vill ju ogärna gilla bad boys för de har ju en tendens att vara ganska onice:a. Meneh, huvudstupa hjärtat först. (Och OBS på att jag på ett rationellt plan INTE gillar sådana karaktärer, att jag kan se hur det är konstruerat och hur hemska de är, men tyvärr så dras jag tydligen till fel personer när jag läser. NÄR JAG LÄSER. IRL drar jag bara till mig helyllepersoner hur mycket jag än försöker odla bilden av mig själv som cool).

6. AIDAN i Illuminae
Visst måste en ändå älska vissa välkonstruerade AI-skurkar? Här har vi en manipulativ jävel. Det bästa händer ju förstås i slutet, SÅ INGA SPOILERS HÄR INTE.

7. SPOILER ALERT [Ava lite mer text för att inte spoila på korthet i namnet] i Ex Machina
Jag såg Ex Machina på enda biovisningen i Sverige under Way Out West förra året och ÄLSKADE DEN. Måste få Victor att se den här filmen snart (han valde att träffa sin kompis istället, pffffff)... Men kan liksom inte förklara mig, men älskar den perfekta kombon av SF och mindfuck här. BÄSTA kombinationen dessutom. Var mindblown när jag gick från biografen.

8. The Other Mother i Coraline
Alltså detta creeps me out på riktigt alltså. En annan mamma i en parallell verklighet som är typ perfekt. Förutom att du måste stanna där för alltid.

Och här kommer några stycken jag inte tycker är så spännande:
1. Levana i Lunar Chronicles
Det här känns som en sjukt ointressant och intetsägande skurk. Kan hon inte få bli lite obehagligare? Har ju i och för sig bara läst del ett och två i denna serie, men ändå.

2. Warner i Juliette Chronicles
Ehm, det här är ju då en av de pinsamma karaktärer jag brukade gilla. Nu minns jag honom mest som en jävligt gnällig och jobbig typ som tyckte synd om sig själv hela tiden. Rent intellektuellt kunde jag ju tänka även förut att han var en skit att att det var en skymf mot... ALLT hur det hela slutade.

För övrigt, en sak som jag tänkte en del på medan vi var på museer i Berlin och Prag: De värsta värsta skurkarna är typ alltid på riktigt. Tänker ibland på det Marie Lu sa till mig när jag träffade henne – att det värsta vi kan föreställa oss redan har hänt (jag var inne på det här en del med Leigh Bardugo också, även om det inte var speciellt mycket av det som kom med i slutversionen av intervjun). Det värsta är på riktigt. Och om jag blir helt svag i knäna av att stå på Václavplatsen i Prag eller lägga handen mot en rest av Berlinmuren – fatta alla ställen där det fortfarande inte är bra? Jag önskar att vi kunde stänga in de värsta typerna i böcker och låta dem stanna där. Låta dem bli enbart skrämmande berättelser. Det hade varit trevligt.
SparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSpara

Okej, nu börjar det bli alldeles för lång tid sen jag läste den här, så det är väl bäst att jag tar och skriver om den. Det är alltså del två i Grishatrilogin vi snackar om. Alina återvänder till Ravka och får ta över Grishaskolan. Men frågan är om inte makten stiger henne lite åt huvudet - blir det inte lite väl svårt att hålla sig ifrån den? Givetvis har vi en ny kärlekstriangel också. En prins kommer in och vill ha ett businessäktenskap med Alina, vilket Mal inte gillar. Och uppepå allt det andra har Skuggmästaren tagit sig levande ur skuggsänkan med ännu större krafter än tidigare och jagar dem.

Så, äntligen har det blivit dags för mig att blogga om den här. Jag brände igenom både del ett och del två av den här serien på typ två dagar. Hoppas innerligt att jag kan hålla dem isär, men det tror jag nog går bra!

Alina är en rätt medioker soldat som i en pressad situation visar sig ha större magiska krafter än någon på tio miljarders generationer (alltså inte riktigt, men ni fattar grejen och jag kommer inte ihåg den exakta siffran). Hon blir tvingad att joina Grishan - en fruktad specialstyrka i Ravka. Självklart finns det också en snubbe (eller två) som distraherar henne, och självklart finns det en hel hög med folk som vill utnyttja henne för egen vinning. Så - som vanligt i YA - måste hon känna efter för att göra det som hon vill osv. Ni fattar grejen. Vanlig The Chosen One-berättelse.

Det dröjde innan jag läste den här eftersom jag 1. tyckte den lät ASTRÅKIG och KLYSCHIG och 2. hört att det skulle vara så mycket miljöbeskrivningar i att en somnar typ. Och alltså ja, den är det. MEN VÄNTA VÄNTA innan ni slutar läsa. Bardugo får också den här ganska trista (alltså trist som i det-här-har-vi-ju-aldrig-hört-förut... *sarkastisk*), klyschiga och miljöbeskrivningstäta berättelsen att kännas... ny och spännande. Och inte bara det, Bardugo får det att verka ENKELT.

Inspirationen till kulturen i Ravka kommer nämligen från Ryssland. Alltså how genius?! Vet inte hur era associationer ser ut, men såhär ser mina Rysslands-associationer ut: evig vinter, skitkallt, omöjligt att inta, svinhårt styre, ledare som är helt frånkopplade från folket oavsett om de är tsarer är kommunister eller vadfan de är, pepparkaksslott, makt och utnyttjande av den makten. Allt = perfekt för att göra till en fantasy-dystopi. Så varför har då ingen YA-författare gjort detta tidigare?

Och alltså faktiskt, det gör att jag ursäktar att Bardugo snöar in på obetydliga detaljer (mat till exempel - visst fyller det en funktion i att befästa klasskillnaderna, men är egentligen rätt onödigt. Vidder är ännu mindre nödvändigt och dessutom skittråkigt). Det gör att jag ursäktar det väldigt klyschiga narrativet. Det gör att jag ursäktar kärlekstrianglarna (ledsen Bardugo, men du kan inte argumentera dig ifrån att det är ett kärlekspar och en person kommer och stör relationen mellan dem = min definition av kärlekstriangel. Referens till min intervju med Bardugo). Det får mig att tänka: Herregud, hur jäkla svältfödd på unicitet i YA-fantasy ÄR JAG egentligen?

Men även om det är rätt klyschigt så är det faktiskt också väldigt spännande. Så jag tycker nog gott att ni kan ta och läsa denna.

I förra veckan fick jag chansen att träffa Leigh Bardugo för att prata om hennes böcker. På svenska kom nyligen Stormens öga – del två i Grisha-trilogin. Bardugo har tidigare jobbat som copywriter, make up-artist för specialeffekter samt med att skriva manus till trailers. Hon är född i Jerusalem, men uppvuxen i Los Angeles, är ensambarn och har alltid velat blir författare. Vi pratade om troper i YA, att jobba hela sitt liv på ett jobb där en inte får använda sin fulla potential och 1800-talets tsar-Ryssland.

Okej, eftersom jag ändå inte bloggat om något vettigt idag (är fortfarande sjuk) så meddelar jag väl detta: Mitt inlägg i bloggstafetten om Jag och Earl och tjejen som dör har inte ens kommit upp än (ni får vänta till på lördag), men på måndag inleder jag en annan stafett. Nämligen om Siri Pettersens Röta. Ni kanske minns att jag inte gillade Odinsbarn, men jag kan ju ge en heads up på att ingen behöver vara orolig över recensionen av Röta i alla fall!

Dock, i en stafett så ingår det ju liksom att en är flera stycken, annars blir det inte himla mycket till stafett. Såhär ser hela listan ut:

Måndag 2 november - Sagan om Sagorna, http://www.saganomsagorna.se
Tisdag 3 november - Västmanländskans bokblogg, http://vastmanbok.blogspot.se
Onsdag 4 november - Boktokig, http://boktokig.blogspot.com
Torsdag 5 november - Hellre barfota än boklös, http://hellrebarfotaanboklos.blogspot.se
Fredag 6 november - Fantastiska berättelser, http://fantastiskaberatterlser.blogspot.se/
Lördag 7 november - Old Adult Reads Young Adult, http://www.oarya.se
Söndag 8 november - Emm Läser, https://www.youtube.com/channel/UCnfwbaRwOoI-K-4bE18HIoA/feed?activity_view=3