Jag hann inte läsa klart texten av Tova Gerge och Maria Margareta Österholm innan jag publicerade det förra inlägget. Nu när jag fortsatte hittade jag ett annat citat som jag finner intressant. Gerge och Österholm tar nämligen upp även Vingklippt ängel lite senare, och skriver såhär om den:

När både kritiker och författare själva förfasar sig över hur unga flickor går upp i destruktiva identiteter med litteraturen som förebild, såsom bland annat har varit fallet med Berny Pålsson, så har man kanhända förbisett att det mest förföriska inte nödvändigtvis är ju destruktiviteten. Visst, en bok som Vingklippt ängel beskriver ett konstant katastroftillstånd – men där finns också många revolutionära värden som inte bara är formulerade utifrån viljan att förstöra sig, utan också utifrån viljan att uppfinna och upprätta sig.

Jag tyckte det var intressant i relation till det jag bloggade om tidigare idag – hur just Berny Pålssons Vingklippt ängel fungerade som en manual för mig.

Citatet är alltså från Tova Gerges och Maria Margareta Österholms text "Benrangel och genuskrångel – Om flickböckerna som ingen tycks förstå såsom vi förstår dem (alltför väl)" i antologin Ätstört.

Just nu håller jag på och läser Dan Vyletas bok Rök, vilken faktiskt är himla spännande. Men en sak reflekterade jag över: Till skillnad från Veronica Roth kan Vyleta skifta point of view med både finess och funktion för berättelsen.

I min recension av Roths senaste bok Carve the Mark kommenterar jag att byter hon point of view mellan kapitlen på ett minst sagt irriterande sätt. Cyras kapitel berättas i första person, medan Akos kapitel berättas i tredje person. Hennes sätt att göra det på gör det otroligt svårt att hänga med – det skapar mer förvirring än egentlig effekt.

I Rök har vi ännu fler karaktärer att följa – och det är inte ens enbart huvudkaraktärerna vi får följa i första person. Majoriteten av kapitlen är berättade i tredje person, men med växlande fokalisatorer (alltså de karaktärer genom vars ögon vi får hänga med för tillfället). Vi får alltså följa olika personer ganska nära inpå ändå, utan att det på något sätt blir förvirrande. Läsaren förstår alltid vem som åsyftas. Mellan de längre kapitlen är det instucket kortare kapitel som berättas i första person. Dessa kapitel anpassas också i ton för de olika karaktärerna, samtidigt som de befinner sig i helt andra sammanhang än våra vanliga fokalisatorer. Och återigen: Istället för att bli förvirrande är det ett snyggt och effektfullt inslag. Det ger snarare en paus i berättelsen och läsaren mer kött på benen om vad som händer på andra ställen. I very much approve.

Med andra ord: Här har Veronica Roth ett utmärkt exempel att lära sig av, eftersom hon bevisligen (jag menar, efter både Carve the Mark och Allegiant måste vi väl kunna säga att det knappast är hennes starkaste sida) är usel på att både skifta fokalisatorer OCH att skifta mellan första och tredje person. I Rök får verkligen skiftet en funktion, vilket knappast kan säga om Carve the Mark. Så Roth, se och lär.

Har ni några andra tips på BRA perspektivbyten?

Just nu läser jag Through the Looking Glass – ni vet bok nummer två om Alice – och finner den sjuuuukt obehaglig. Medan Alice's Adventures in Wonderland är rolig och tramsig – om än smått rörig ibland – är Looking Glass helt enkelt vidrig. Jag känner sånt megastort obehag medan jag läser. För mig är det allra mest obehagliga i fantasy, skräck osv när de mest grundläggande fysiska lagar inte upprätthålls – vilket också är anledningen till varför jag nog aldrig kommer våga ge mig på Lovecraft. Jag har hört att han ska vara mycket förtjust i cirklar som inte går ihop och sånt. I Spegellandet är det raka vägar som ändå går tillbaka till huset. Alice flyttar på sig utan att ha rört sig, och plötsligt vet hon inte ens var hon är och hur hon kommit dit. Antingen måste hon ha teleporterats alternativt har hon minnesluckor alternativt böjer tiden på sig. Och om Alice har minnesluckor... well.

Som ett exempel finns det en sekvens i boken när Alice dansar med Tweedledum och Tweedledee. Alice säger efteråt till sin syster: "But it certainly was funny [...] to find myself singing 'How we go round the mulberry bush.' I don't know when I began it, but somehow I felt as if I'd been singing it a long long time!" Hon känner som att de dansat hur länge som helst när de slutar, trots att de inte dansar speciellt länge. Fortfarande: Antingen är det här en manifestation av hur barnet tappar begreppet om tid, eller så är det Alice on drugs.

Jag läste också en artikel om skillnaden mellan böckerna och känner obehaget öka. Det är Barbara Wall som skrivit om böckerna i The Narrator's Voice: The Dilemma of Children's Fiction. Grejen är såhär: Den första Alice-boken skrev Dodgson med en verklig Alice som tänkt lyssnare. Eller han hade redan berättat historien för den verkliga Alice, och hon tvingade honom att skriva ner den. Hela tiden förhåller han sig till den här tio-åringen. När han skriver bok nummer två har den verkliga Alice vuxit upp. Hon är sexton år, och inte längre den barnsliga åhörare som hon var när Dodgson berättade den första berättelsen. Han skriver inte längre till henne, utan till det ideal-barn han gjort henne till i sina drömmar. I mitt huvud föreställer jag mig en väldigt nedgången och desillusionerad författare här – som delvis har tappat begrepp om verkligheten och om hur konstiga saker får vara för att inte bli obehagliga. För någonstans slutar ju ändå Through the Looking Glass vara en barnberättelse, och blir istället väldigt sorglig. Ja, jag tycker verkligen att det är orimligt sorgligt att Dodgson tappar riktningen, och att Alice liksom slutar vara Alice.

För första boken om Alice är jävligt konstig och trippad. Men Through the Looking Glass är en stor jävla snedtripp, och jag bara längtar efter att det ska ta slut.

Rubrikreferens: ♬ Jefferson Airplane – White Rabbit

Jag fick en förfrågan att skriva ett inlägg! Hurra! Det är jätteroligt tycker jag, så ni får jättegärna kommentera saker ni tycker jag ska skriva om. Det kan vara vadsomhelst, måste inte vara bokrelaterat. Jag har skrivit ett annat inlägg på förfrågan tidigare, och det var ju kul! Det händer helt enkelt att läsare av min blogg har väldigt bra idéer.

Såhär såg förfrågan ut den här gången:

Ok, håll i er, det här kommer bli långt, för jag har haft väldigt blandade känslor under tidens gång.

Det är väl bäst att jag börjar med att berätta vad jag har pluggat/pluggar nu. Det finns säkert någon som inte har koll. Jag har läst Kulturvetarprogrammet på Stockholms Universitet. Inom programmet väljer en huvudämne, varpå jag valde Litteraturvetenskap. Som fördjupningsämne (alltså inom litteraturvetenskap) har jag läst Barn- och ungdomslitteratur (BUL from now on). Den ena anledningen till varför jag valde Kulturvetarprogrammet var för att det är som ett yrkesförberedande program för att jobba inom kultursektorn. Den andra anledningen var för att jag hade hört att den inledande kursen i programmet var bra förberedelse inför andra universitetsstudier. Den tar nämligen upp grundgrejer som typ vad kultur är, maktstrukturer och det oh-så-tråkiga, men oh-så-viktiga vetenskapsteori. Och en lär sig att skriva uppsats.

Tanken när jag började på universitetet var att jag skulle läsa Förlagskunskap senare. Det var innan jag förälskade mig i att läsa BUL och att skriva uppsats. Just nu läser jag därför istället Masterprogrammet i litteraturvetenskap – även det vid Stockholms Universitet. Där hamnade jag helt enkelt för att jag insåg att BUL är så roligt att jag aldrig vill sluta hålla på med det. Allra helst vill jag doktorera inom ämnet och undervisa på universitetet. Och forska, ofc. Eller ah, jag läser det också tack vare att jag hade två helt fantastiska lärare i just BUL som uppenbarligen ansåg att jag hade potential (en av dem har jag som handledare nu också!).

Det som jag tycker är fascinerande med litteraturvetenskap, och kanske framför allt BUL är hur värderingar sparas i texten. Vi kan se hur folk har sett på saker flera hundra år tillbaka, tack vare att de skrivit. Vi kan utgå från deras grundantaganden, läsarkontrakt*, vad som inte nämns och strukturer. Vi kan också se vad vi har för värderingar nu, och ändra på det som inte är bra. På så sätt kan vi faktiskt revolutionera hela världen. Ehm, om någon hade värderat littvet högt, men det är det ingen som gör... Mvh pluggar på fattigaste institutionen på hela universitetet.

*alltså som i att om jag skriver det här blogginlägget vill jag att ni ska läsa det som att det är mina åsikter, och det kommer ni göra för att det här är min blogg. Genom att det här är en blogg har vi ett kontrakt: Jag skriver det jag tycker på riktigt, och ni tar det för mina riktiga åsikter

Eftersom jag ändå är igång kan jag ju skriva det bästa och sämsta med att plugga litteraturvetenskap:
- Det finns ingen som helst garanti för att du kommer gilla littvet bara för att du gillar att läsa böcker. En måste lägga sig till med ett helt annat läs-sätt än vad en gör som nöjesläsare, och jag förstod inte det här själv i början. Och well, alla gillar inte att läsa så.
- På Stockholms Universitet förväntar sig lärarna att en har kunskaper om maktstrukturer och olika franska filosofer och sånt trots att det är en grundkurs. Kan inte svara på hur det är någon annanstans dock.
- Litteraturhistoria. Snark.
- En kan inte bara BARA göra det en vill, utan måste läsa en massa andra grejer som är obligatoriska också. I och för sig lär det ju inte finnas något en kan plugga där en BARA får göra roliga saker.
- Alla i ens omgivning som frågar när en ska växa upp och plugga något en får jobb av/de konstanta frågorna: "Vad blir man?" "Finns det några jobb sen då?".
+ När en får hålla på med det en vill nischa in sig på är det superkul. Det kan jag sitta och läsa på om i flera timmar utan att ens tänka på vad jag håller på med. I mitt fall handlar det ju om ideologier och värderingar i BUL. Allt det andra är jag faktiskt inte superintresserad av.
+ Att en faktiskt får förståelse för ganska mycket annat än bara litteratur. Det är att läsa historia på ett nytt sätt än i gymnasiet och en lär sig mycket om makt. En får syn på hur världen fungerar och hur folk interagerar med varandra.
+ Littvetare är den bästa typen av folk. Nästan alla mina nära vänner som jag lärt känna efter gymnasiet är kursare från littvet. Det kanske inte egentligen har något med själva utbildningen att göra, för jag är ju inte alls överhuvudtaget intresserad av majoriteten av alla jag pluggar med. Men ändå, jag har pluggat i alla fall 110,5 hp annat som jag inte har en enda kompis kvar från.

Kort sagt: Jag älskar vissa delar med att plugga littvet, medan jag hellre hade skippat andra. Men uppenbarligen gillar jag det jag gillar tillräckligt mycket för att vilja stå ut med allt det dåliga resten av mitt liv.

Alltså så mycket cred till den som orkade sig hela vägen hit. Jag hoppas att du anonyme kommentator fått svar på din fråga (eh, och en massa saker du inte frågat...) och såklart att någon annan också hade behållning av att läsa det här. Puss och trevlig onsdag!

Här är några andra inlägg om hur jag känner inför att plugga littvet:
⚬Efter första veckan på littvet