Hej och välkommen till del nummer två i den här lilla miniserien som jag utlovade igår! Idag ska vi prata om hur överviktiga karaktärer skiljer sig mellan svenska och anglosaxiska böcker, kul va! Om ni vill läsa mer om vad det är jag skriver om vad eller vad det är jag pysslar med precis just nu i uppsatsarbetet kan ni klicka er in på gårdagens inlägg. Om ni vill läsa mer om förarbete eller följa mitt uppsatsarbete mer generellt är det etiketten magisteruppsats ni ska bege er till.

Det finns en ganska tydlig skillnad mellan hur den överviktiga karaktären används i svenska vs anglosaxiska böcker. Svenska böcker tenderar att vara mer socialrealistiska, medan amerikaner och engelsmän verkar kunna stoppa in överviktiga i lite alla möjliga sorters böcker. Thrillers, deckare, humor... Har bara en australiensare med, och den är i och för sig också socialrealistisk.

Något annat som jag tycker gå att se är det här hur karaktärerna ställs upp. I amerikanska och brittiska böcker handlar det kanske mer om sorgliga karaktärer – som i att deras övervikt får symbolisera alla deras misslyckanden. Det är till exempel Heather Wells i Ett oemotståndligt begär som är en avdankad popstjärna vars pojkvän var otrogen och morsa stack med alla hennes pengar. Och inte bara det utan hon är DESSUTOM TJOCK. Det är liksom bara deras egna fel att de är tjocka. I svenska böcker är det mer flera olika problem som kantar det hela. Karaktärerna vill nästan aldrig vara tjocka, men ofta handlar det om sjukdom, mobbing, frånvarande föräldrar eller liknande som gör att det liksom är synd om dem. Ett exempel på det är till exempel Hugo i April, April, vars mamma är fysiskt frånvarande, pappa psykiskt frånvarande och Hugo har inte direkt några vänner. Säkert dock i alla böcker är att övervikt har konsekvenser. En ska fan inte kunna gå runt och tro att en bara är lite tjock här inte.

Jag märker också att vad som är stort betraktas på helt olika sätt. I tidigare nämnda Ett oemotståndligt begär är storlek 12 (US)/44 (EU) "jättestort" (trots att huvudkaraktären ständigt upprepar att det inte alls är stort, utan amerikanska kvinnors medelstorlek) (stör mig för övrigt på att det i boken översatts till storlek 42... vilket alltså inte stämmer), medan en del svenska karaktärer verkar vara lite större än så. Men överlag är författarna i flera böcker väldigt noga med att skriva ut antingen storlek eller vikt på karaktären. Alltså... Det är inte som att ungdomar behöver höra "det här är tjockt"?! Speciellt som det i en av böckerna handlar om en karaktär som ändå inte är mycket tyngre än vad jag är, och jag skulle nog säga att jag inte skulle betraktas som enorm på något sätt (jag tror till och med att jag – även om mått och vikt säger annat – skulle passera som normsmal), vilket den karaktären gör. Jag kanske inte är pinnsmal, men jag kommer förfan i normala storlekar).

Imorgon har jag förberett ett inlägg om "erkännandet". Vad det är får ni veta om ni klickar er in här imorgon. Puss och hej!