Som jag skrev igår hänger ju det här med erkännandet också ihop lite med bekräftelse. En icke-tjock person som uttrycker att den är så tjock säger det för att söka bekräftelse. Och bekräftelse är ju en sån där grej som de flesta har mer eller mindre behov av eller åtminstone uppskattar.
          De flesta av de karaktärer jag undersökt har dålig självkänsla, föraktar sig själva och sin kropp och tror inte på sig själva. Oftast slutar böckerna med att karaktärerna mår bättre, är gladare och tycker mer om sin kropp än tidigare. Det brukar bero på antingen att 1. Karaktären i fråga förlikar sig med sin kroppsform, 2. Karaktären går ner i vikt eller 3. En kombination av de båda. Jag tänkte att vi idag skulle prata lite om punkt 1 och 3. För den största anledningen till att karaktärerna förlikar sig med sin kroppsform är att de får bekräftelse från någon annan, och ser sig själva ur en annan persons perspektiv. Om det är kvinnliga huvudkaraktärer handlar det nästan alltid om manlig bekräftelse. Vi tar några exempel så ni är med:
          I slutet Blendas bekännelser befinner sig Blenda på slutet på semesterresa till Aten. Sista kvällen bestämmer hon sig för att ta på sig sin enda fina klänning och sätta sig på en uteservering. Där blir hon uppraggad av en man som hon sedan följer med hem till. De har sex (det är Blendas första gång) och även om det här inte är det enda som gör att Blenda ser annorlunda på sitt liv, så är det den sista avgörande punkten. Det – och det faktum att hon under resan gått ner 4 kg. Dessa två avgörande händelser gör att hon förlikar sig med sin kropp (som nu alltså är 4 kg lättare) och bestämmer sig för att söka in på musikal-utbildning. Hon bestämmer sig för att "visa att tjejer på hundratio och ett halvt var något att räkna med" (s. 214).
          Minna i Andas och räkna till tre berättar i slutet att hon mår bättre. Eftersom det ändå finns två andra personer som tycker om henne spelar det ingen roll att andra inte gör det. Alltså inte att om hon tycker om sig själv är det okej att andra inte gör det, utan om dessa två andra personer tycker om henne är det okej. Och ja, en av dem är en kille.
         Martha i Vad hatet gör kan ingen fatta börjar också tycka att hon själv är ganska okej när hon kan erkänna att hon är kär i sin manliga kompis, och han är kär tillbaka. I Marthas fall handlar också delvis om prestation – hon gör något bra och tycker att hon själv är bra.
          Sarah i Lee Watchers Skuggan skyller sin övervikt på sin försvunna mamma. När hon hittar tillbaka till mamman och får en typ av bekräftelse från mamman släpper hon sina aggressioner. Hålet hon tidigare försökt fylla med mat fylls nu av mamman. Då upphör också helt magiskt hennes tröstätande. Ingen kille inblandad i den här boken däremot.
         Okej, men det här är ju bara tjejer? Alltså, faktum är följande: I ungdomslitteraturen verkar det inte vara speciellt många killar som är överviktiga. Det finns ju några stycken, och Hugo i April, April är en av dem. Meeeeeen precis som tjejerna är han också slav under bekräftelsen. Alltså, när jag läser dessa böcker verkar det som att det är hel oMÖJligt att bara vara tillfreds i sig själv. Hugo kan nämligen också förlika sig med sin egen kropp först efter att han 1. Fått vänner och 2. Blivit ihop med en tjej (har ni hört!!!! Kvinnlig bekräftelse! Det gör mig ändå lite glad).

Okej, om jag ska gå utanför forskarrollen nurå och gå in och bli subjektiv och värderande och allt sånt. Jag tycker rent ärligt att det är hemskt att så många litterära brudar ska vara beroende av snubbars bekräftelse för att gilla sig själva. Detta är väl intet nytt under solen. Men ändå. Jag köper att bekräftelse över lag kan vara en första väg till bättring, men just genusaspekten blir så trist. För grejen är ju att slutsatserna av egentligen alla dessa böcker blir följande: 1. Att (tjocka) tjejer bara är värda det som män tycker de är värda. 2. Alternativt att tjocka helt enkelt är bättre lite smalare. 3. Att tjocka personer inte har något egenvärde, utan bara det värde som andra tillskriver dem alternativt bara har ett prestationsvärde.

Och låt mig väldigt inte forskarobjektivt säga detta: Det är fanimig förkastligt.