Quentin har alltid varit kär i sin äventyrslystne granne Margo. Hon är charmig och har alltid en spännande (givetvis självupplevd) historia på lager. Ett natt knackar Margo på Quentions fönster, och han får under natten bli hennes chaufför mellan en rad galna upptåg.

Nästa morgon tror Quentin att allt har förändrats, att nu kan han och Margo vara kompisar på riktigt. Och han har rätt, allt är förändrat, men inte på det sätt han tror. Margo har nämligen försvunnit. Men hon har också lämnat efter sig ett spår av ledtrådar som Quentin är övertygad om att hon vill att han ska följa.

Det första jag tänker på i den här boken är att John Green har en förmåga att skapa karaktärer som jag vill vara kompis med. Bland Quentins kompisar är det nog inte en enda jag inte vill hänga med. Vilket också stämmer i både Förr eller senare exploderar jag och Var är Alaska?. Jag gillar komplexiteten hos alla karaktärer, att de inte är helt ensidiga. Alla har så himla breda omfång av egenskaper, och framför allt så är karaktärerna så oerhört varierade. Jag gillade också att berättelsen är så himla oförutsägbar. Jag vet liksom aldrig vad som ska hända sen.

En sida hos mig säger att jag ju inte KAN värdera den här boken högre än en fruktansvärt tragisk bok om tonåringar med cancer. Men jag måste nog säga att jag gillar den här ännu mer än jag gillade Förr eller senare exploderar jag. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är med den här boken som jag gillade så himla mycket. Mest handlar det nog bara om hela stämningen i boken. Den är precis lika påtaglig som i de andra böcker jag läst av Green, fast liksom ändå annorlunda.

Jag tycker att alla ska läsa den här. Förr eller senare exploderar jag har mer basic beröringspunkter - jag menar vem tycker INTE att cancer är hemskt - men jag tycker faktiskt den här är snäppet roligare och vassare. Och jag gillar det. Mycket. Väldigt mycket.

__________________________________________________________________________________