Dags för inlägg nummer tre i den här veckans minimaraton i uppsatsskrivning! Första inlägget pubbades i tisdags och handlade om var jag ligger till just nu. Andra kom upp igår och handlade om skillnaden mellan svensk och anglosaxisk övervikt. Dagens inlägg handlar om Erkännandet™.

First: Some theory! Jag läste en studie om skeva flickor i ungdomslitteratur – Ett flicklaboratorium i valda delar av Maria Margareta Österholm. Den borde ni läsa om ni är intresserade av psykisk ohälsa i ungdomslitteraturen! Den är relativt lättläst för att vara akademisk text och i mitt tycke också väldigt intressant. Österholm skriver i alla fall bland annat om hur det bara är tjejer som inte är tjocka på riktigt som beklagar sig inför sina vänner om att de är tjocka. För en smal person är det meningen att fungera som en bekräftelse då dennes kamrater säger "nej det är du inte, du är jättefin!", MEN för en tjock person blir det där "åååh, jag är så tjock" ett erkännande om att en är medveten om ens egen tjockhet och därmed också fulhet.
          För ett exempel kan vi ta Sandor slash Ida. Följande scen utspelar sig: Ida och hennes två kompisar Susanna och Therese är hemma hos henne och festar. Susanna säger: "Å, jag önskar att jag hade din rumpa! [...] Ja, du vet, jag kan inte ha såna brallor. Det går bara inte. Jag är för fet. Det är bara att inse. Jag är ett fetto." Ida vet vad hon förväntas säga: "Ida orkar inte säga 'du är inte fet', hon vill verkligen inte." Enligt Österholm är Susannas repliker ett tecken på att hon inte är tjock. Att hon i en senare scen lånar kläder av Ida känns ju som en bekräftelse på den misstanken. Det förhindrar dock inte att Susanna genom boken konstrueras som en tjock karaktär. Med andra ord: Hon är inget sexobjekt, hon är den töntig i gänget som är lite utanför och sådär.
          Efter att ha läst Österholms text tänker jag ganska mycket på det här med erkännandet, och det dyker upp ganska ofta. Ett exempel är Minna i Andas och räkna till tre som inte vågar erkänna att hon bantar – bara smala tjejer kan banta. Martha i Vad hatet gör kan ingen fatta vägrar visa sin kropp i trikåer och att duscha tillsammans med andra i omklädningsrummet, för det skulle ju vara att framhäva allt det hon vill gömma.
          Men ännu vanligare än erkännandet är att karaktärerna tidigt avväpnar ämnet om deras övervikt och själva gör narr av den. Jag tänker att det är ett "om jag redan tidigt narrar min egen övervikt kan ingen annan göra det och skada mig". Men det är ju såklart min psykologisering av karaktärerna och sånt sysslar jag egentligen inte med. Eftersom karaktärerna inte är riktiga personer. Både till exempel Hugo i April, April och Blenda i Blendas bekännelser skämtar ständigt bort sin övervikt. I Hugos fall handlar det om dialogen med de andra karaktärerna, medan Blenda snarare gör det som berättare i texten. Genom att i samma hast som de erkänner övervikten också förnedra den kan de liksom visa att "jo, jag tycker också det är dåligt". Fuck, nu psykologiserar jag igen, jag har en tendens att göra det för mycket. Det här är en sådan typisk grej som jag behöver fundera mer över, och jag funderar och funderar och funderar.

Varför jag fastnat för det här mer erkännandet är nog för att det så mycket under min uppväxt varit elefanten i rummet med mina kompisar (jag var alltså väldigt överviktig hela min uppväxt, men har gått ned mycket i vikt de 2,5 senaste åren). Det var liksom ingen som kommenterade min tjockhet, och jag har alltid mått skitdåligt när mina smala kompisar börjar med "guuuud, jag är så tjock, kolla på det här fettet" och man ba: "Eh, men har du ens SETT MIG?! Om DU är tjock, hur enorm är inte JAG då?".
          En sak som jag blev helt sjukt stött av under mitt första år på gymnasiet var en så jäkla larvig facebook-grej. Det gick runt en grej där en kunde svara på frågor om sina facebookvänner. Till exempel: "Är x snäll?" "Vem är snyggast av y och z?" osv. Och såklart: "Tycker du att x är tjock?" En av mina klasskompisar på högstadiet hade svarat nej om mig. NEJ. Alltså, sorry, men det faktum att jag var tjock var fan oundvikligt. Ingen kunde undgå att märka det. Ändå har hon mage att svara nej, för att om hon hade svarat ja hade den vanliga västerländska konnotationen av ordet "tjock" varit: "Ja, och du är också ful." Vilket också är anledningen till varför Ida i Sandor slash Ida förväntas säga "Du är inte fet", istället för "Det spelar ingen roll, du är fin oavsett". Och ärligt talat, det här är varför jag skriver den här uppsatsen, och det är därför det här är viktigt för mig. För tjock ≠ ful. Tjock ≠ äcklig. Tjock ≠ misslyckad. Tjock ≠ dåligt. Nu blev det ju lite mer personligt än jag hade tänkt mig, men äsch. Det måste en ju ändå gilla.

Om ni gillar att läsa det här lika mycket som jag gillar att skriva det får ni gärna lämna en liten kommentar. Om ni vill läsa tidigare uppsatsinlägg bör ni också ta en liten titt på etiketten magisteruppsats. Ni får gärna klicka er in här imorgon också, då kommer det handla om bekräftelse! Stay tuned!