En är en själ utan kropp. Hen flyttar runt i olika kroppar, utan kön, utan att kunna leva ett eget liv. Hen är bara tillfällig gäst i alla andras liv. Tills hen träffar Rhiannon. En blir blixtförälskad, och vill ägna resten åt sitt liv åt att bara vara med henne. Men självklart går det inte.

Allt med den här boken är så himla bra. Allt från idén till utförandet. Det jag älskar mest är att samtidigt som berättelsen om En berättas, får en också en hel drös med microberättelser. Små ögonblicksbilder ur olika personers liv - en person för varje dag. Det är inga livsavgörande beslut som tas samma dag som En besitter en person, men vi får ändå den här lilla, enkla berättelsen om en persons vardag. Varje dag blir en egen novell, som med få ord berättar en livshistoria. Jag tycker att det är så fantastiskt.

När jag läste den här boken tänkte jag nästan hela tiden på vilket fantastiskt hantverk den är. Den känns fruktansvärt genomtänkt, och variationen mellan de olika personerna som figurerar är så stor att jag inte ens förstår hur allt detta kan lagras i ett huvud.

Och tja, jag har satt etiketten gråtvarning på det här inlägget. För trots att en vet redan från början att det här aldrig kommer kunna sluta bra, så gör det så ont, så ont på vissa ställen. Jag tänker saker som att om nu En funnits på riktigt, varför skulle inte hen ha lika mycket rätt att ha ett liv som alla andra?

Läs och tänk och filosofera och gråt. Gör det.


__________________________________________________________________________________