Okej, lite har jag redan skrivit om den här väldigt märkliga boken, men jag vill få till något mer ordentligt också. För den ÄR mer än cringey sex, promise.

Connie är en kvinnlig matematiker som hela tiden stöter på fördomar och misogynitet – eftersom hon som kvinna valt att slå sig in i en extremt mansdominerad bransch. Men eftersom hon ändå är en av de bästa blir hon rekryterad till ett topphemligt uppdrag som varken hon eller någon av de andra anställda vet något om. En av de andra som jobbar på samma uppdrag är Luke – en excentrisk man som har åsikter om allt från möten till skelett. Connie tycker att han är speciell, men hon kan inte ana HUR speciell.

Alltså allt jag hade sett av den här boken var omslaget. Jag hade ingen aning om vem Colgan var, eller vad boken handlade om. Men hallå rött hår + fint omslag liksom. I can read that. Meneeeeh. Tydligen så skrivet Colgan i vanliga fall böcker som Welcome to Rosie Hopkins' Sweet Shop of Dreams och Meet Me at the Cupcake Café. Jag tror ni känner mig tillräckligt väl för att inse att det inte är min... cupcake of choice. Om jag hade vetat det hade jag nog inte plockat upp den här boken heller (och hade inte varit speciellt ledsen över att ha missat läsupplevelsen för den delen).

Okej, here goes, det här är mitt problem med den här boken:


Allt med aliens blir. så. jävla. töntigt. Och ännu mer töntigt och weird blir det när någon blir kär i en jävla alien och de ska ha fucking SEX????? WHYYYYY?????? Och varför måste de ha så stela och larviga dialoger????? Som om det inte räcker med att jag vill plocka fram skämskudden när de har sex, jag måste göra det i typ varannan dialog också för det är så sjuuuuuuukt onaturligt. Inte en enda scen i den här boken känns naturlig, utan allt är så konstlat och weird. Tydligen så är det meningen att den ska vara lite pinsam, men jag tycker bara den är så konstig. Den är inte ens rolig/härlig/igenkännande pinsam som Konsten att ha sjukt låga förväntningar. Den är bara konstig pinsam.

Utöver det då? Well, den här boken är mest... högst märklig. Insta-love där huvudpersonen inte är kär ena sekunden och är beredd att dö för sitt kärleksobjekt nästa sekund. Alla karaktärer är utmejslade stereotyper och de överraskar mig inte en enda gång. Satt typ genom hela den här boken med ett skeptiskt ansiktsuttryck som skulle få Katniss att blekna av avund (bc cats are the queens of skepticism, as alla kattägare vet).

Meeeeen, grejen är ju att när en är inne i det är en inne i det. Det är ändå en effektiv och ganska snabb berättelse, och om jag skulle säga att jag inte blev underhållen under berättelsens gång skulle jag definitivt ljuga. När den inte är sjukt konstig eller pinsam är den faktiskt ändå lite spännande. Jag hade kunnat avsluta och börja med Saker ingen ser på en gång när jag fick hem den, men jag kände ändå att jag ville läsa klart den (även om det var... bittersweet).

Sååå, bör en läsa den här? Alltså om du inte har den och inte har börjat kan du stryka den från din lista. Om du redan har den hemma eller har börjat läsa den kan du lika gärna läsa den, speciellt om du är väldigt into romans eller aliens.

     Resistance is Futile
     Jenny T. Colgan
     336 s.
     Orbit
     2015
     Goodreads

Alla som hatar Allegiant räcker upp en hand! Bra, då är hela den samlade skaran på samma sida, Allegiant var värdelös. Alla som tänkte skippa Carve the Mark pga att Allegiant sög räcker också upp en hand. Jaha, ja, det var en ganska saftig skara det med. Jag brukade vara en av er, men sen frågade webbansvarig på jobbet om inte jag kunde tänka mig att skriva en hemsidestext om den. Och jag tänkte att varför inte liksom.

Det börjar extremt långsamt, och det känns som en betydligt mer mogen Veronica Roth än i hela Divergent-serien – på flera sätt. Nästan alla positiva, tycker jag. Carve the Mark utspelar sig på en helt annan planet än jorden – i ett helt annat solsystem. Så bara här har Roth tagit ett stort kliv bortåt. På planeten bor två rivaliserande folkslag med ganska distinkta egenskaper. Thuvians är fredliga och snälla, Shotet är hänsynslösa plundrare. Ungefär samtidigt som de kommer in i puberteten får alla en varsin kraft som är individuell och bygger på deras personligheter.

I alla fall blir Thuvianen Akos kidnappad av ledaren för Shotet. Hans kraft är att stoppa andra personers kraft. Därför blir han ihopparad som tjänare åt Cyra – hennes kraft är nämligen att hon överför smärta till alla som tar i henne. Ohnoes, Juliette all over tänker ni. Grejen är dock att så fort Cyra inte tar i någon så vänds smärtan mot henne själv. Det blir som en sätt bisarr metafor för psykisk ohälsa tänker jag, där Cyra måste leva med konstant smärta och svarta fläckar som flyttar sig under hennes hud och gör ont.

Som med alla folkslag finns det ju folk som inte passar in i eller inte vill gå med på den allmänna bilden av folkslagen, och här lyfts de fram. Tillsammans försöker Cyra och Akos stoppa Shotets ledare som är helt sinnes (och även Cyras bror), men stöter ofc på en hel hög med motgångar.

Den som verkligen gillar Divergent har dock kanske inte så jättemycket att hämta här. Lite mer än halva boken bygger mer på relationsdrama och karaktärsutveckling, och det är kanske inte förrän i sista fjärdedelen som det blir mer action. För mig är det en positiv grej, när jag känner så himla och inte kan sålla bland intryck själv har jag inte pallat läsa grejer med för mycket känslor.

En grej jag störde mig på dock: Roth är fortfarande lika urdålig på att växla point of view, för jag glömmer alltid vem som är vem. Seriously. Hon har i alla fall i denna försökt sig på att skriva Cyras kapitel i första person och Akos kapitel i tredje person, men det blir mest mer förvirrande. Jag tycker att det ännu mindre gör att jag fattar vems kapitel det är. Liksom i Cyras kapitel är Akos han och i Akos kapitel är Akos han och Cyra hon och jag ba: "WTF???" Typ så.

Sååå, om ni vill ha något actionstyrt med en massa ungdomskärlek och shitz så är det här inte riktigt rätt bok. Däremot om du är sugen på Star Wars möter X-Men möter Saga så är det här en fullträff!

Carve the Mark
Veronica Roth
468 s.
Harper Collins
2017
Goodreads
SparaSpara

Okej, efter att ha läst första volymen av Descender kände jag mig inte 100 % tillfredsställd. Något jag ofta upplever med Images serier är att de första volymerna är alldeles för röriga och vaga för att jag ska fastna på riktigt (undantaget Saga dårå). Visst går det ofta att se potential, men ska det vara så jäkla mycket begärt att få bli fångad från första sidan? Därför brukar jag försöka läsa åtminstone två volymer innan jag ger mig – såvida det inte är något som jag verkligen tänker från början att jag inte gillar. Till exempel Ody-C...

I alla fall. Den här är jag i alla fall glad att jag gav mig på andra ändå, var inte attackförälskad efter första, men föll helt klart för volym två. Vi behöver inte längre blir introducerade till alls, berättelsen gör inte lika konstiga hopp, det blir inte lika jobbigt när nya karaktärer introduceras. Etc. Ni vet ju hur det fungerar att läsa en ny bokserie liksom. Även om det fortfarande finns en del filosofiska inslag så tänker jag också att den andra volymen blir liiiite mer actiondriven – vilket enligt mig är en bra grej. Det blir en bättre balans mellan det tankeväckande och det underhållande, vilket är det jag liksom helst vill ha av en bok.

Den som är spänd på att veta vad som händer efter cliffhangern som volym två slutar med får vänta till fjärde volymen, dock. För här görs nämligen en paus där vi får lära känna några andra karaktärer på djupet – Effie, Andy, Driller och Tim-22 till exempel. Jag stör mig inte speciellt mycket på det, utan tyckte nog till och med att det var ett ganska nice avbrott. Jag störde mig på de kortare berättelserna i tredje volymen av Harrow County, men här fungerade det faktiskt riktigt bra. Samtidigt som en får lära känna karaktärerna bättre får en djupare förståelse för hur de handlat under volym ett och två samt ledtrådar om hur berättelsen kommer fortsätta.

Den här berättelsen är to be honest ingen attackförälskelse hos mig, men tempot och teckningarna gör att jag ändå verkligen ser fram emot att fortsätta läsa. Eller well, åtminstone när jag är mitt i den. Jag tycker att det är svårt att ta sig "tillbaka in" efter att jag lagt ifrån mig albumet en stund. Det är inte den mest lättillgängliga serie jag läst om vi säger så. Men om jag i recensionen av volym ett skrev "Den här kan ni läsa, den är ganska trevlig. Eller så kan ni skippa den för det finns så mycket annat bra att läsa. Eller jag vet inte." så vill jag nog ändra mig nu och säga: Jo, men den här kan ni verkligen läsa. Den är som en mysig bubbla av eskapism, med mjuka färger att linda in sig i. Do it.

Descender vol 2: Machine Moon / vol 3: Singularities
Jeff Lemire & Dustin Nguyen
116 s. / 128 s.
Image Comics / Image Comics
2016 / 2016
Goodreads / Goodreads

OMG, det är så länge sedan jag skrev en recension att jag nästan glömt hur sjutton det går till... MEN HERE IT GOES!

TIM-21 är en barn-sällskaps-robot som sovit i tio år. Han har helt missat att robotar så avancerade att ingen vet hur någon ens lyckats konstruera dem har anfallit en hög planeter. Han har också helt missat att robotjägare börjat raida universum för att de tror att alla andra robotar är i maskopi med ondingarna. TIM-21 råkar också vara den enda som sitter på lösningen hur de ska kunna skydda sig om dessa superavancerade robotar kommer tillbaka. Samtidigt som han blir jagad av flera olika grupper börjar han också drömma – vilket är det konstigaste, eftersom robotar som bekant inte drömmer.

Alltså Image är ju tveklöst det serie-förlag som kommer med intressantast serier tycker jag. När jag roffar åt mig ett album i bokhandeln och bara: "ÅÅÅÅÅH den här vill jag läsa" är det i 99% av fallen Image. Och så även detta. Även om det här är bland det minst nytänkande jag läst från Image känns den ändå fräsch – mest tack vare teckningarna. Vad säger ni om blek grå-blå akvarell med inslag av skarpt rött? Otroligt stilrent och snyggt!


I övrigt har jag svårt att hitta saker att säga om själva berättelsen. Och det är nog inte ett jättepositivt betyg. Jag har liksom svårt för att återge vad som ens hände – vilket DEFINITIVT INTE är ett positivt betyg. Alltså det var ju inte så att en var dålig eller att jag ångrar att jag läste den, utan mest bara... *rycker på axlarna* Dock känner jag att det här att läsa första volymen av en serie är mer för att få en känsla för fortsättningen eller som en preview. Och det är mest så den här känns. Som en trailer. Som att när jag läser nästa del kommer jag få samma berättelse fast mer liksom ifylld. Alltså fast den VAR ju inte dålig. Den var mest ett sånt här mellan album som var okej liksom. Rätt nice, men inte fantastisk.

Måste dock ändå säga att det finns en del karaktärer som jag verkligen gillade och som jag ser fram emot att läsa mer om. Till att börja med den här lilla roboten TIM-21 som är väldigt gullig och som det helt klart är meningen att en ska knyta an till. Telsa (som ni ser i det röda håret på bilderna här ovan) verkar också cool. Och alltså ROBOTHUNDEN – hur gullig?! Så jag ser helt klart fram emot när nästa volym kommer i maj! Kolla på omslaget till det, gillar det helt galet mycket. →(klicka upp den också för större!)

Ok, nu har jag skrivit en hel hög ord för att säga: Den här kan ni läsa, den är ganska trevlig. Eller så kan ni skippa den för det finns så mycket annat bra att läsa. Eller jag vet inte. Om ni tycker att SF med ett ensamt robotbarn som är gulligt och en hund som är helt bedårande låter spännande – då kan ni ju läsa den. Okej?


Descender vol 1: Ton Stars
Jeff Lemire & Dustin Nguyen
160 s.
Image Comics
2015
Goodreads

Okej, så space opera för YA. Ni kanske tänker: Men är inte all YA mer eller mindre ganska såpig? Alltså det är ju ändå en del av hela ungdomen att problem som ses som triviala ur ett vuxenperspektiv blir livsavgörande superstora. Jo, så kanske det är. Men oftast händer inte alla dessa triviala problem på ett RYMDSKEPP. Som ägs av ett företag och flyr från ett krigsskepp som ägs av ett annat företag. Och som dessutom har en AI som blivit nuts. Do you hear me? So epic.