Alla som hatar Allegiant räcker upp en hand! Bra, då är hela den samlade skaran på samma sida, Allegiant var värdelös. Alla som tänkte skippa Carve the Mark pga att Allegiant sög räcker också upp en hand. Jaha, ja, det var en ganska saftig skara det med. Jag brukade vara en av er, men sen frågade webbansvarig på jobbet om inte jag kunde tänka mig att skriva en hemsidestext om den. Och jag tänkte att varför inte liksom.

Det börjar extremt långsamt, och det känns som en betydligt mer mogen Veronica Roth än i hela Divergent-serien – på flera sätt. Nästan alla positiva, tycker jag. Carve the Mark utspelar sig på en helt annan planet än jorden – i ett helt annat solsystem. Så bara här har Roth tagit ett stort kliv bortåt. På planeten bor två rivaliserande folkslag med ganska distinkta egenskaper. Thuvians är fredliga och snälla, Shotet är hänsynslösa plundrare. Ungefär samtidigt som de kommer in i puberteten får alla en varsin kraft som är individuell och bygger på deras personligheter.

I alla fall blir Thuvianen Akos kidnappad av ledaren för Shotet. Hans kraft är att stoppa andra personers kraft. Därför blir han ihopparad som tjänare åt Cyra – hennes kraft är nämligen att hon överför smärta till alla som tar i henne. Ohnoes, Juliette all over tänker ni. Grejen är dock att så fort Cyra inte tar i någon så vänds smärtan mot henne själv. Det blir som en sätt bisarr metafor för psykisk ohälsa tänker jag, där Cyra måste leva med konstant smärta och svarta fläckar som flyttar sig under hennes hud och gör ont.

Som med alla folkslag finns det ju folk som inte passar in i eller inte vill gå med på den allmänna bilden av folkslagen, och här lyfts de fram. Tillsammans försöker Cyra och Akos stoppa Shotets ledare som är helt sinnes (och även Cyras bror), men stöter ofc på en hel hög med motgångar.

Den som verkligen gillar Divergent har dock kanske inte så jättemycket att hämta här. Lite mer än halva boken bygger mer på relationsdrama och karaktärsutveckling, och det är kanske inte förrän i sista fjärdedelen som det blir mer action. För mig är det en positiv grej, när jag känner så himla och inte kan sålla bland intryck själv har jag inte pallat läsa grejer med för mycket känslor.

En grej jag störde mig på dock: Roth är fortfarande lika urdålig på att växla point of view, för jag glömmer alltid vem som är vem. Seriously. Hon har i alla fall i denna försökt sig på att skriva Cyras kapitel i första person och Akos kapitel i tredje person, men det blir mest mer förvirrande. Jag tycker att det ännu mindre gör att jag fattar vems kapitel det är. Liksom i Cyras kapitel är Akos han och i Akos kapitel är Akos han och Cyra hon och jag ba: "WTF???" Typ så.

Sååå, om ni vill ha något actionstyrt med en massa ungdomskärlek och shitz så är det här inte riktigt rätt bok. Däremot om du är sugen på Star Wars möter X-Men möter Saga så är det här en fullträff!

Carve the Mark
Veronica Roth
468 s.
Harper Collins
2017
Goodreads
SparaSpara