När jag såg The Bear and the Nightingale i bokhandeln för första gången var det instant love. Färgerna, illustrationerna, texten. Allt med det här omslaget är per-fek-tion. Förblindad av dess skönhet köpte jag den, som en slav... okej förlåt, I'm gonna cut the crap. Men den är nedrigt snygg.

Att det var något ryskt fattade jag ju, men det var egentligen inte förrän efteråt jag läste baksidan. Tyckte den lät spännande, men baksidan missar en hel del. Baksidestexten får liksom det här att verka som en ganska normal actionspäckad ungdomsbok, vilket det inte riktigt är.

Vår hjältinna heter i alla fall Vasya. Hennes mamma dör i barnsäng, men Vasya är utvald. Hon ska bli som sin mormor, hon ska kunna magi, kunna se saker som andra inte kan. Och det kan Vasya. Hon pratar med domovoien och alla andra knytt som hjälper till med hushållssysslorna, tar hand om hästarna och gården. Och det är bara Vasya som kan se dem. När en ny präst kommer till byn skrämmer han invånarna med att de kommer komma till helvetet om de fortsätter ge knytten mat. Han kallar dem för demoner. Människorna glömmer bort dem – alla förutom Vasya som febrilt försöker ta hand om alla. Men vintrarna är kalla och svåra, och skörden slår fel. Vasya kan inte mata alla. Och utan deras skydd vaknar något annat i skogen. Björnen vaknar. Och den är inte glad.

Sanningen är att det här är mer en beskrivning av en rysk by under medeltiden. Där gammal tro krockar mot kristendomen – en krock som får förödande konsekvenser. Jag tycker att det är väldigt intressant, men det gör också att det blir ganska långsamt. En stor del av boken går åt till att liksom etablera själva settingen – vilket ju är bra för en som liksom undertecknad verkligen har noll koll på medeltida Ryssland liksom. Kan dock ändå känna att en mindre tålmodig läsare trillar bort ganska tidigt, trots att det på slutet blir riktigt riktigt spännande.

I och för sig så är den ju värd att läsa bara för det enormt fina språket. Älskar framför allt hur Arden personifierar väder, årstider och naturen – vilket väl också är starkt kopplat till den ryska folktron. Vasya är också en intressant karaktär tycker jag. Visserligen finns den starka kopplingen till naturen och känslan (inom litteraturhistoria pratas det mycket om kvinnan som natur, mannen som kultur – kvinnan primitiv och ointellektuell, mannen förfinad och upplyst. Om en tittar på våldtäktsstatistik är det ju skrattretande att män tror så högt om sig själva), men i övrigt en väldigt ostereotyp kvinnlig karaktär.

Alltså, jag gillar så himla mycket med den här ändå. Atmosfären, den långsamma utveckligen, Vasyas utveckling, karaktärerna, hur Arden verkligen gör det från en riktig saga från början till slut. Om en är riktigt otålig tror jag tyvärr inte att det här är rätt bok, men jag hoppas verkligen innerligt att den hittar många läsare som har rätt temperament för den!

Läs för övrigt också den här lilla intervjun om hur de tänkt med omslaget! Intressant tycker jag!

The Bear and the Nightingale
Katherine Arden
336 s.
Del Rey
2017
Goodreads
SparaSparaSparaSpara

Alltså, jag blir genuint glad när det går bra för personer som både är jävligt bra på det de gör och dessutom är genuint trevliga personer. Med andra ord: Jag tycker verkligen att Ransom Riggs är värd den hype som nu byggs upp inför filmen Miss Peregrine's Peculiar Children. I och för sig gör det mig också lite rädd – att det liksom ska bygga upp förväntningar som filmen inte riktigt kan möta.

Den här boken greppade jag tag i när jag städade på nyhetsväggen på jobbet och gick och köpte den direkt. Jag tycker egentligen inte att omslaget är amazing, men det är NÅGOT med det som helt enkelt fångar mig totalt. Som ni kanske kan gissa är det en retelling av Skönheten och odjuret – fast ungefär lika löst som Lunar Chronicles. Eller kanske till och med ännu lösare. Eller ok, Skönheten och odjuret har väl mest kanske fungerat som inspiration för den här berättelsen.

Berättelsen rör sig runt 13-åriga Sarah. Hennes familj har alltid flytt från kylan – så fort den kommit har de gett sig av till ett annat ställe. Till slut får Sarahs mamma nog. Hon ger sig av och lämnar Sarah ensam med hennes pappa. Han försvinner också, men in i sig själv – blir någon annan än den trygga pappan han brukade vara. När han inte klarar av att ta hand om henne längre lämnar han Sarah hos hennes farmor och farfar. Grejen är att hon inte ens förrän nu visste om att hon HADE en farmor och en farfar. Väl där försöker Sarah smälta att hela hennes liv slagits i spillror inom loppet av några dagar. När hon får veta om förbannelsen som vilar över hennes familj vägrar hon acceptera det hela, och bestämmer sig för att sätta stopp för flera decenniers svartsjuka och hämndbegär.

Till att börja med måste jag säga att som skilsmässobarn kände jag så otroligt mycket igenkänning i den här boken. Genom de magiska inslagen i berättelsen förlorar Sarah båda sina föräldrar – vilket är väldigt mycket så jag kände i början efter att mina föräldrar hade skilt sig (om än utan magi). Som att de inte bara liksom delat på sig, utan som att jag förlorade båda två. Och jag tror att ganska många andra skilsmässobarn också kan känna igen sig i det.

Alltså, jag är så svag för den här typen av kärleksberättelser. Det vill säga när det handlar om vuxna som har den där trygga kärleken, som för alltid ska hålla. Det är långt ifrån det ungdomliga stormande, som jag kan bli så otroligt mätt på och uttröttad av. Det är kanske också det som jag själv känner mest igenkänning i, för ärligt talat är en inte himlastormande kär efter nästan tio år (utan tryggt, lugnt, så djupt djupt kär på ett ordentligt förankrat vis. Jag vet inte, det är svårt att förklara), även om en är bara 23. Grejen är bara att det också har så mycket större potential att bli ordentligt hjärtekrossande. När Sarahs pappa springer springer springer i skogen för att söka efter den han älskar mest, sin livspartner – när han även som djur känner instinkten att söka efter henne – då gör det ont.

I övrigt vill jag också kort nämna Hellisens bildspråk som stundvis är helt fantastiskt. Jag gillar också hur berättelsen är komponerad. Hela boken är knappt 200 sidor lång, men ändå känns den inte alls för kort eller som att det rushar för fort genom händelserna.

Och finns det verkligen inga problem med den här boken? Alltså, jo, den skulle kunna behöva en liten extra genusanalys med tanke på Sarahs och Alans relation och hur den ser ut i slutet. Eller så gör den inte det. Jag är lite kluven där, vet inte riktigt vad jag kommer fram till.

Men okej, vem ska läsa den här? Jag var helt övertygad om första delen av boken att det var en 9-12-bok. Sen kom hela Sarahs familjs bakgrundsberättelse och jag tänkte att ahmen okej, kanske 12-15 ändå. Fast nu när jag läst klart den tänker jag nästan att en har som mest behållning av den om en är lite äldre. Speciellt om en har ett längre förhållande i bagaget – mest för att berättelsen får en extra dimension när den spelar mer på ens egna känslor. Och jag lovar att det inte blir alldeles för barnsligt att hänga med Sarah. Givetvis agerar hon utefter sin ålder, men hon är inte alls någon jobbig eller egocentrerad karaktär att följa. Men! Jag tror ändå att den skulle fungera från ca 12 också, även om det skulle bli en helt annan berättelse för en yngre läsare. Det är ändå en väldigt modern saga som det finns mycket att hämta ur, oavsett ålder.

Beastkeeper
Cat Hellisen
197 s.
Square Fish
2016
Goodreads

För lite för många månader sedan när jag var inne i en period av extremt grekisk mytologi-nörderi fick jag ett recex av nyutgivningen av Michael Gibsons och Giovanni Casellis bok om grekisk mytologi. På grund av min seghet och att jag haft den som kvällsbok tog det... lite för lång tid att läsa klart den. Dessutom svalnade mitt intresse lite efter ett tag, fast det är ju inte bokens fel.

I boken finns alltså samlat 26 av de allra vanligaste grekiska myterna, vilket gör den utmärkt som någon sorts grundläggande bok, men inte speciellt spännande eller överraskande. Däremot sjukt bra som påminnelse, för jag läste Hjältar och monster på himlavalvet när jag var liten, och har förstås glömt hemskt mycket. Det här är ju kortare och mer koncist berättat (som jag kommer ihåg det) och går lite snabbare att läsa. För det här är verkligen effektiva berättelser, inga krusiduller eller annat tjafs. Varje berättelse är liksom 2-5 sidor – inklusive bilder.

Fast det allra bästa med den här boken är ju då Giovanni Casellis illustrationer. Alltså grymt snygga. Eller ok, nu ljög jag för det allra ALLRA bästa med den här boken är gudarnas släktträd på sidan 14-15. För HUR SVÅRT är det inte att hålla isär den här familjen och alla släktband?!

Så ja, jag gillar den, men kan tycka att den känns lite ytlig stundvis.

För övrigt har de kampanj på denna på Adlibris just nu! 139 spänn kostar den, vilket ju känns som ett kap! *inte sponsrad*

Grekisk mytologi: Gudar, hjältar och monster
Michael Gibson & Giovanni Caselli
143 s.
Ordalaget
2015 (första gången 1977)
Goodreads