Den här boken greppade jag tag i när jag städade på nyhetsväggen på jobbet och gick och köpte den direkt. Jag tycker egentligen inte att omslaget är amazing, men det är NÅGOT med det som helt enkelt fångar mig totalt. Som ni kanske kan gissa är det en retelling av Skönheten och odjuret – fast ungefär lika löst som Lunar Chronicles. Eller kanske till och med ännu lösare. Eller ok, Skönheten och odjuret har väl mest kanske fungerat som inspiration för den här berättelsen.

Berättelsen rör sig runt 13-åriga Sarah. Hennes familj har alltid flytt från kylan – så fort den kommit har de gett sig av till ett annat ställe. Till slut får Sarahs mamma nog. Hon ger sig av och lämnar Sarah ensam med hennes pappa. Han försvinner också, men in i sig själv – blir någon annan än den trygga pappan han brukade vara. När han inte klarar av att ta hand om henne längre lämnar han Sarah hos hennes farmor och farfar. Grejen är att hon inte ens förrän nu visste om att hon HADE en farmor och en farfar. Väl där försöker Sarah smälta att hela hennes liv slagits i spillror inom loppet av några dagar. När hon får veta om förbannelsen som vilar över hennes familj vägrar hon acceptera det hela, och bestämmer sig för att sätta stopp för flera decenniers svartsjuka och hämndbegär.

Till att börja med måste jag säga att som skilsmässobarn kände jag så otroligt mycket igenkänning i den här boken. Genom de magiska inslagen i berättelsen förlorar Sarah båda sina föräldrar – vilket är väldigt mycket så jag kände i början efter att mina föräldrar hade skilt sig (om än utan magi). Som att de inte bara liksom delat på sig, utan som att jag förlorade båda två. Och jag tror att ganska många andra skilsmässobarn också kan känna igen sig i det.

Alltså, jag är så svag för den här typen av kärleksberättelser. Det vill säga när det handlar om vuxna som har den där trygga kärleken, som för alltid ska hålla. Det är långt ifrån det ungdomliga stormande, som jag kan bli så otroligt mätt på och uttröttad av. Det är kanske också det som jag själv känner mest igenkänning i, för ärligt talat är en inte himlastormande kär efter nästan tio år (utan tryggt, lugnt, så djupt djupt kär på ett ordentligt förankrat vis. Jag vet inte, det är svårt att förklara), även om en är bara 23. Grejen är bara att det också har så mycket större potential att bli ordentligt hjärtekrossande. När Sarahs pappa springer springer springer i skogen för att söka efter den han älskar mest, sin livspartner – när han även som djur känner instinkten att söka efter henne – då gör det ont.

I övrigt vill jag också kort nämna Hellisens bildspråk som stundvis är helt fantastiskt. Jag gillar också hur berättelsen är komponerad. Hela boken är knappt 200 sidor lång, men ändå känns den inte alls för kort eller som att det rushar för fort genom händelserna.

Och finns det verkligen inga problem med den här boken? Alltså, jo, den skulle kunna behöva en liten extra genusanalys med tanke på Sarahs och Alans relation och hur den ser ut i slutet. Eller så gör den inte det. Jag är lite kluven där, vet inte riktigt vad jag kommer fram till.

Men okej, vem ska läsa den här? Jag var helt övertygad om första delen av boken att det var en 9-12-bok. Sen kom hela Sarahs familjs bakgrundsberättelse och jag tänkte att ahmen okej, kanske 12-15 ändå. Fast nu när jag läst klart den tänker jag nästan att en har som mest behållning av den om en är lite äldre. Speciellt om en har ett längre förhållande i bagaget – mest för att berättelsen får en extra dimension när den spelar mer på ens egna känslor. Och jag lovar att det inte blir alldeles för barnsligt att hänga med Sarah. Givetvis agerar hon utefter sin ålder, men hon är inte alls någon jobbig eller egocentrerad karaktär att följa. Men! Jag tror ändå att den skulle fungera från ca 12 också, även om det skulle bli en helt annan berättelse för en yngre läsare. Det är ändå en väldigt modern saga som det finns mycket att hämta ur, oavsett ålder.

Beastkeeper
Cat Hellisen
197 s.
Square Fish
2016
Goodreads