När jag såg The Bear and the Nightingale i bokhandeln för första gången var det instant love. Färgerna, illustrationerna, texten. Allt med det här omslaget är per-fek-tion. Förblindad av dess skönhet köpte jag den, som en slav... okej förlåt, I'm gonna cut the crap. Men den är nedrigt snygg.

Att det var något ryskt fattade jag ju, men det var egentligen inte förrän efteråt jag läste baksidan. Tyckte den lät spännande, men baksidan missar en hel del. Baksidestexten får liksom det här att verka som en ganska normal actionspäckad ungdomsbok, vilket det inte riktigt är.

Vår hjältinna heter i alla fall Vasya. Hennes mamma dör i barnsäng, men Vasya är utvald. Hon ska bli som sin mormor, hon ska kunna magi, kunna se saker som andra inte kan. Och det kan Vasya. Hon pratar med domovoien och alla andra knytt som hjälper till med hushållssysslorna, tar hand om hästarna och gården. Och det är bara Vasya som kan se dem. När en ny präst kommer till byn skrämmer han invånarna med att de kommer komma till helvetet om de fortsätter ge knytten mat. Han kallar dem för demoner. Människorna glömmer bort dem – alla förutom Vasya som febrilt försöker ta hand om alla. Men vintrarna är kalla och svåra, och skörden slår fel. Vasya kan inte mata alla. Och utan deras skydd vaknar något annat i skogen. Björnen vaknar. Och den är inte glad.

Sanningen är att det här är mer en beskrivning av en rysk by under medeltiden. Där gammal tro krockar mot kristendomen – en krock som får förödande konsekvenser. Jag tycker att det är väldigt intressant, men det gör också att det blir ganska långsamt. En stor del av boken går åt till att liksom etablera själva settingen – vilket ju är bra för en som liksom undertecknad verkligen har noll koll på medeltida Ryssland liksom. Kan dock ändå känna att en mindre tålmodig läsare trillar bort ganska tidigt, trots att det på slutet blir riktigt riktigt spännande.

I och för sig så är den ju värd att läsa bara för det enormt fina språket. Älskar framför allt hur Arden personifierar väder, årstider och naturen – vilket väl också är starkt kopplat till den ryska folktron. Vasya är också en intressant karaktär tycker jag. Visserligen finns den starka kopplingen till naturen och känslan (inom litteraturhistoria pratas det mycket om kvinnan som natur, mannen som kultur – kvinnan primitiv och ointellektuell, mannen förfinad och upplyst. Om en tittar på våldtäktsstatistik är det ju skrattretande att män tror så högt om sig själva), men i övrigt en väldigt ostereotyp kvinnlig karaktär.

Alltså, jag gillar så himla mycket med den här ändå. Atmosfären, den långsamma utveckligen, Vasyas utveckling, karaktärerna, hur Arden verkligen gör det från en riktig saga från början till slut. Om en är riktigt otålig tror jag tyvärr inte att det här är rätt bok, men jag hoppas verkligen innerligt att den hittar många läsare som har rätt temperament för den!

Läs för övrigt också den här lilla intervjun om hur de tänkt med omslaget! Intressant tycker jag!

The Bear and the Nightingale
Katherine Arden
336 s.
Del Rey
2017
Goodreads
SparaSparaSparaSpara