Alexia Tarabotti har mörk hy, ett hiskeligt humör och ett parasoll hon håller av väldigt mycket. Hon är inte gift och alldeles för gammal för att inte vara det. Hennes familj ser henne som ett Hopplöst fall. Som om allt det inte vore nog har hon dessutom ingen själ.

Alexia lever i en lite steampunkigare version av 1800-talets London. Vampyrer, varulvar och människor lever bredvid varandra som jämlikar.

En dag börjar det dyka upp nyfödda vampyrer som ingen vill kännas vid. Alexia blir snart inblandad när en av de nya vampyrerna försöker anfalla henne.

I hela mysteriet med de nya vampyrerna finns det också invävt en kärlekshistoria. Alexia och varulven Lord Maccon kan inte riktigt bestämma sig för om de är kära i varandra eller om de hatar varandra.

Själva berättelsen i den här boken är helt i min smak! England och 1800-tal är två ingredienser som verkligen passar mig. När man sedan strösslar på lite övernaturligt på det... tja, där har ni grunden för en perfekt historia. Sen ska den bara skrivas också.

Jag gillar språket i den här boken. Det känns lätt och ledigt samtidigt som det inte tar överhanden.
Något jag däremot INTE gillar är de så kallade erotiska scenerna. Jag tycker inte alls att dessa hör hemma i den här boken. De drar faktiskt ner berättelsen ganska rejält. Om jag hade velat läsa en bok med erotiska scener hade jag valt en Harlequin-bok istället. Det är inte så himla kul när jag läser en bok och sen helt oväntad får uppkört i ansiktet (OBS! Om DU inte vill få det uppkört i ansiktet heller, så hoppa över kommande stycke):

”Generad, men mest av allt nyfiken (naturligtvis fortfarande helt vetenskapligt) fortsatte Alexia ned sina små utforskningar, lite mer varsamt den här gången. Hans hud var mycket len just på det stället, och längst in vid roten växte det hår. Earlen gav ifrån sig de mest tilltalande små läten när hon tog i honom.”

Ni får kalla mig pryd om ni vill, men jag tycker inte att det är trevligt. Om man bortser från det så är det en bra bok. Men så kommer dessa scener och förstör allt.

Dock är jag inte helt avskräckt. Eftersom det är en serie vet jag vad jag har att vänta i nästa bok och kan således vara mer förberedd. Därför kommer jag absolut fortsätta läsa Parasollprotektoratet (som serien heter)!