Jag ba: "Shit asså jag bloggar igen, undrar om en skulle ta och göra en Top Ten Tuesday när jag ändå är igång liksom?!" Kikar in på the Broke and the Bookish och så ba: Första gången den har paus på 6,5 år. Så då får jag väl göra en egen lista. Och det blir en to make up for last year. Här är sex böcker jag önskat att jag hade bloggat om förra året!

1. My Best Friend's Exorcism, Grady Hendrix
Det här var förmodligen den bästa bok jag läste förra året. Vill verkligen försöka få ihop en reccension på den såhär några månader i efterhand, för den var verkligen grym!

2. Clean Room, Gail Simone, John Davis Hunt & Quinton Winter
Den här makalöst braiga serien hoppas jag att jag får ihop något om också. Alla ni som gillar mindfuck + SF + skräck bör läsa denna.

3. Leonora och Osmo 2, Helen Johansson & Jonatan Iversen-Ejve
Vet tyvärr inte hur jag skulle fylla ut ett helt inlägg om den här, men vill verkligen lyfta den pga så himla fin och bra och jag hämtade ett ex på förlaget in person.

4. Palimpsest, Lisa Wool-Rim Sjöblom
Tackar Patrik Lundberg för att han sa åt mig att stanna när han skulle intervjua Sjöblom – annars hade jag nog missat den här. Viktigt seriealbum om adoption!

5. Chi's Sweet Home, Kanata Konami
Den här köpte jag pga min egen miserabelhet på Trumpdagen. Ingen fattar vilken dag jag menar, men det var dagen då vi vaknade till att Trump vunnit valet, Stockholm drabbades av värsta snöfallet på 1000 år och tåg + bussar + taxi helt plötsligt slutade gå och jag hade no fucking idea om hur jag skulle komma hem från jobbet (det ordnade sig, tågen började gå sen). Då köpte jag i alla fall första volymen av den här serien om en fullständigt bedårande liten katt som är ca som katter är mest. Dvs fantastiska. Så om ni någon gång känner att nu fasen, nu ger ni upp. Det är då ni ska läsa den här.

Och en "varning":
6. The Ancient Magus' Bride, Kore Yamazaki
För att den var så JÄVLA DÅLIG. Alltså 100-årig snubbe köper ett barn för att göra henne till sin fru. Är det bara jag som får feta äckelvibbar av detta? Och det här är ändå en sjukt populär manga/anime. Fattar ej. Har folk inga som helst gränser?

Alla som hatar Allegiant räcker upp en hand! Bra, då är hela den samlade skaran på samma sida, Allegiant var värdelös. Alla som tänkte skippa Carve the Mark pga att Allegiant sög räcker också upp en hand. Jaha, ja, det var en ganska saftig skara det med. Jag brukade vara en av er, men sen frågade webbansvarig på jobbet om inte jag kunde tänka mig att skriva en hemsidestext om den. Och jag tänkte att varför inte liksom.

Det börjar extremt långsamt, och det känns som en betydligt mer mogen Veronica Roth än i hela Divergent-serien – på flera sätt. Nästan alla positiva, tycker jag. Carve the Mark utspelar sig på en helt annan planet än jorden – i ett helt annat solsystem. Så bara här har Roth tagit ett stort kliv bortåt. På planeten bor två rivaliserande folkslag med ganska distinkta egenskaper. Thuvians är fredliga och snälla, Shotet är hänsynslösa plundrare. Ungefär samtidigt som de kommer in i puberteten får alla en varsin kraft som är individuell och bygger på deras personligheter.

I alla fall blir Thuvianen Akos kidnappad av ledaren för Shotet. Hans kraft är att stoppa andra personers kraft. Därför blir han ihopparad som tjänare åt Cyra – hennes kraft är nämligen att hon överför smärta till alla som tar i henne. Ohnoes, Juliette all over tänker ni. Grejen är dock att så fort Cyra inte tar i någon så vänds smärtan mot henne själv. Det blir som en sätt bisarr metafor för psykisk ohälsa tänker jag, där Cyra måste leva med konstant smärta och svarta fläckar som flyttar sig under hennes hud och gör ont.

Som med alla folkslag finns det ju folk som inte passar in i eller inte vill gå med på den allmänna bilden av folkslagen, och här lyfts de fram. Tillsammans försöker Cyra och Akos stoppa Shotets ledare som är helt sinnes (och även Cyras bror), men stöter ofc på en hel hög med motgångar.

Den som verkligen gillar Divergent har dock kanske inte så jättemycket att hämta här. Lite mer än halva boken bygger mer på relationsdrama och karaktärsutveckling, och det är kanske inte förrän i sista fjärdedelen som det blir mer action. För mig är det en positiv grej, när jag känner så himla och inte kan sålla bland intryck själv har jag inte pallat läsa grejer med för mycket känslor.

En grej jag störde mig på dock: Roth är fortfarande lika urdålig på att växla point of view, för jag glömmer alltid vem som är vem. Seriously. Hon har i alla fall i denna försökt sig på att skriva Cyras kapitel i första person och Akos kapitel i tredje person, men det blir mest mer förvirrande. Jag tycker att det ännu mindre gör att jag fattar vems kapitel det är. Liksom i Cyras kapitel är Akos han och i Akos kapitel är Akos han och Cyra hon och jag ba: "WTF???" Typ så.

Sååå, om ni vill ha något actionstyrt med en massa ungdomskärlek och shitz så är det här inte riktigt rätt bok. Däremot om du är sugen på Star Wars möter X-Men möter Saga så är det här en fullträff!

Carve the Mark
Veronica Roth
468 s.
Harper Collins
2017
Goodreads
SparaSpara

Alba är uppvuxen i en värmländsk bruksort, i en familj med ordbrodöser. Förmågan ärvs från mor till dotter och ger en kraften att styra andras tankar och handlingar genom ord. Alla andra kvinnor i hennes familj har fått kraften på sin 18-årsdag, men när Alba sitter där med provet i hand händer... ingenting. Hon skickas iväg till en avlägsen släkting som också är utan kraft – tror släkten. Plötsligt vävs en helt annan bild av Albas släktingar upp, en mörk och minst sagt ofördelaktig.

Den här boken var väldigt lite av vad jag egentligen väntade mig. Jag tycker nog ärligt talat inte att baksidestexten är så väldigt lockande, men tycker i efterhand att den var extremt missvisande (i kombination med ett... inte så lyckat omslag). Ni som är rädda att den här boken ska vara 1. tråkig. 2. långsam. 3. alldeles för fokuserad på Albas ångest efter att ha misslyckats med provet bör 1. lägga bort alla dessa fördomar. 2. läsa den här boken ändå. För den är faktiskt inget av det där.

För faktiskt: Den här boken är rätt så actionspäckad. Tro det eller ej. När Alba får reda på allt det här ofördelaktiga om hennes familj måste hon genast ge sig av för att rädda livet på en person. Problemet är att hon bara har väldigt få ledtrådar att gå på för att lista ut VEM den här personen är. Och emot sig har hon liksom ett gäng ordbrodöser som kan styra folk. Det gör det hela kanske mer till en thriller med lite övernaturliga inslag än en direkt fantasybok, och jag tycker att det fungerar riktigt bra!

Något som jag verkligen gillade med den här boken var det där som är så himla svårt att sätta fingret på och beskriva – stämningen. Jag tänker på bland annat Silverhäxan av Ewa Christina Johansson och Blodssystrar av Celia Rees (som för övrigt var en av mina favoritförfattare när jag var yngre). Tonen i språket är ganska något lägre än vad den säljs som (jag hade hellre satt 13-15 på den här, trots att huvudpersonen är 18). Arvidsson har dessutom lyckats producera spännande miljöer och intressanta karaktärer.

Så nääästan 100% rätt här. Jag har ett par problem bara: Jag blir inte riktigt hookad på Alba som karaktär, och jag vet inte riktigt varför. Plus att jag tycker att kärlekshistorian är väldigt krystad. Alla författare får dock plus för att lite casual slänga in HBTQI-karaktärer.

Slutsats: Läs!

Ordbrodösen
Anna Arvidsson
328 s.
Rabén & Sjögren
2017
Goodreads

Förra veckan började jag läsa igen. Jag tror att det har hänt, jag tror att den här 16 månader långa lässvackan är över (knackar i vardagsrumsbordet i detta nu för att inte jinxa det). Jag läser på lunchen, på rasten, på bussen, på pendeltåget, på kvällarna, på helgdagarna. Jag läser. Och det är fasen fantastiskt. Idag när jag skrev en kommentar hos I regnet började jag även känna att fan, det skulle vara kul att blogga alltså. Vi får se om det är på riktigt eller om det är ett tillfälligt infall.

Andra saker jag gjort på senaste tiden:
◆ Börjat äta medicin så jag ska bli glad.