Okej, så det här med att vara feminist. Är det bara jag som upplever att det ibland är orsak till besvikelse hos mig själv? Eller alltså förstå mig rätt – att vara feminist kan ju liksom aldrig vara fel, men ibland när jag inte kan leva upp till mina egna värderingar blir jag lite ledsen. Eller när jag agerar eller inte ser att vissa saker är fel eller problematiska. Visst kan jag påtala när min morbror kallar mig "småtjej" (men förfan, jag är 24 år nu. Jag vet att det var länge sedan vi sågs, men jag var fasen ingen småtjej då heller), men kan bli attackförälskad serier och sen läsa recensioner för att upptäcka det egentligen inte alls var en speciellt bra representation.

Det senare (alltså att jag verkligen gillat problematiska grejer) har hänt två gånger den här sommaren (i och för sig att jag sagt till min morbror att jag inte är en småtjej längre. Eller det har hänt en gång. Men struntsamma). Och båda gångerna tog det liksom hårt på mig, för att jag under några timmar låtit mig blindas av narrativ och en bra berättelse och inte insett att representationen är fel. Jag antar att jag bör ta ett djupt andetag och lära mig till nästa gång – men ärligt talat skäms jag mycket mindre över att gilla serier som jag SER är problematiska (typ Friends) än att tro att en serie är legit och sen inse att någon med tolkningsföreträde sågar den.

Okej, jag ska komma till exempel här också för att detta inte ska bli en alltför vag text. Det första exemplet är en bok – Symptoms of Being Human. Den handlar om Riley som är gender fluid, men fortfarande i garderoben. Riley ska börja i en ny skola, och startar på inrådan av sin terapeut en anonym blogg för att kunna ventilera sina känslor. Men så listar någon ut att Riley är den som skrivit bloggen och hotar att avslöja hen. Jag plockade upp den för att jag helt enkelt aldrig läst en bok om någon som är gender fluid. Och ni vet vidga sina vyer, förstå andra genom läsning osv. Och jag läste den och tyckte den var riktigt bra, och det kändes som att jag fick lite mer insikt i transpersoners dysfori och rädsla för att bli uppfattade som något de inte är. När jag hade läst klart boken och skulle ratea den på goodreads snabbläste jag lite recensioner, och såg att några totalsågade den och påpekade hur otroligt problematisk den var på så många sätt. Jag tycker nog fortfarande att det är en viktig bok – för att det är ett första steg. Jag har svårt att se att personer som är gender fluid är TOTALT missrepresenterade här, och med tanke på hur lite sådana här böcker vi har tillgång till så tänker jag att det än så länge är ett bra första steg. Den kanske inte är perfekt, men jag lärde mig i alla fall mycket (som jag innerligt hoppas är riktigt i och för sig. I och för sig i och för sig är det väl svårt att säga vad som är rätt och fel i det här) och hoppas att den banar väg för andra liknande böcker.

Vi ska prata lite om en tv-serie också, nämligen Atypical. Den handlar om den autistiske 18-åringen Sam som bestämmer sig för att hitta en flickvän. Jag föll pladask för den här otroligt gulliga serien som verkligen är perfekt för binge watching. MEN. Så kom Victor hem och ba: "Vad tittar du på?"
jag: "Atypical. Det är om en kille som är autistisk"
Victor: "Ah, juste, jag har läst om den. Den har fått ganska mycket dåliga recensioner för dålig representation."
jag: "Ah... ah okej. Jo, den är ju problematisk på många sätt, men jag tycker den är bra ändå" SA jag, men hade INTE ALLS tänkt på :)))))
Och då insåg jag liksom att den här Sam är egentligen inte alls ett speciellt bra porträtt av en högfungerande autistisk person, utan mest extremt karikatyrartat. Och det tråkiga är väl egentligen också att jag typ inte ens tänkt så mycket på honom som en riktig karaktär i serien? Alltså som att jag bryr mig om honom, för att han är så platt. För mig handlar serien om resten av familjen och hur det är att leva med någon på autismspektrat i familjen – lillasystern som jämt hamnar i skuggan av sin bror och måste ta hänsyn till hans vilja hela tiden, mamman som aldrig gör något för sin egen skull och får dåligt samvete när hon gör det, och pappan som inte vågar "komma ut" på jobbet. Och sen är han där som någon platt kartonggubbe som de alla cirkulerar kring. Det är ju jättetråkigt egentligen. Men tja, allt som är runt honom är ju så himla bra, och det var typ bara det jag såg?

Okej, så egentligen handlar det väl om att jag blir lite besviken på mig själv när jag glömmer vara kritisk. För att jag liksom konstant vill att jag ska inta en kritisk ställning, för att jag tycker att det är nyttigt och bra. Men ibland blir jag lurad av att serier och böcker är spännande, och då känner jag mig dum – vilket ju egentligen är superdumt, för det gör ju alla typ ändå?

Har ni någon sån bok eller serie som fått er att känna er så? Som att ni liksom BORDE HA fattat, men inte gjort det?