HALLÅ DET ÄR EN AV ÅRETS VIKTIGASTE DAGAR! Dagen då vi får skrika lite extra högt, hylla det kvinnor gjort före oss och påminna oss själva och alla andra om att vi är sjukt bäst oavsett hur vi ser ut eller män vill få oss att känna. Och givetvis får jag också chansen att tipsa om lite extra bra läsning för idag!

Bad feminist, om att det ibland är svårt att göra rätt, men ändå är rätt okej så länge en är ödmjuk när det blir fel.
Duktiga flickors revansch, om varför det inte är fel på mig, utan samhället som sätter stopp när jag vill gasa på.
Motor Crush, om en jävligt bad ass tjej.
Brazen: Rebel Ladies Who Rocked the World, om en hel hög med verkliga kvinnor som stod upp för sin sak.Ett jävla solsken, om en bortglömd svensk journalist som revolutionerade journalistiken men sedan blev bortglömd.
The Handmaid's Tale, om en patriarkal dystopi som ändå inte känns så himla avlägsen.

Om du är pepp på ännu fler tips kan du ta en titt på tidigare års inlägg. 2017, 2016, 2014, 2013 & 2012.

Hur i hela friden toppar en egentligen en bok som Du, bara? Alltså den är ju ett himla mästerverk, så sjukt svårt. Även om jag inte tycker att Anna Ahlund TOPPAR Du, bara med Saker ingen ser är den helt klart en värdig efterföljare.

I Saker ingen ser får vi under ett år följa sex stycken ungdomar som ingår i samma gäng. Det handlar om Fride som är kär i Miriam som inte gillar Fride lika mycket som hen gillar Miriam. Det är Yodit som är nyast in i gänget och försöker förstå sin plats i det. Det är Jonathan vars syster dött, och vars minne han hela tiden måste förhålla sig till. Sebastian som bestämmer sig för att kyssa en ny person i månaden under ett år – mest för att det ska hända något – men som kommer på att det kanske mer skapar problem och fel sorts äventyr. Linn har mer talang än hon klarar av, och Aron måste hela tiden leva i skuggan av sin syster.

Något som jag reflekterade över hela tiden medan jag läste boken var att jag inte EN ENDA GÅNG funderade på vad som hade hänt vem. Jag har fasen läst kortare böcker med fler karaktärer att hoppa mellan och ändå blandat ihop vad som hände vem. Gillar också jättemycket bredden på karaktärerna utan att etiketter sätts <- grej som jag uppskattar jättemycket. Alltså det är ingen som SÄGER att Sebastian är bi, men det behövs inte. Det är liksom ur-show-don't-tell, något som ändå många författare missar. Älskar't. Älskar också hur just det utmanar mina egna fördomar om folk också. Hur jag hajar till och ba "WAIT!!!!" när han först kysser en tjej och sen en kille (och då är jag ändå själv pan...). Uppenbarligen är jag också hjärntvättad av samhället, trots att jag och mycket annat vänsterpack gärna vill tro att vi kan se bortom det. Och därför är väl den här typen av böcker så himla bra och viktiga.

Och inte bara representationsmässigt är karaktärerna bra, utan alla är liksom kids jag vill hänga med och verkligen genuint gillar och vill veta hur det går för. När jag läser känns det som att vi är kompisar på riktigt, och när det tar slut blir jag ledsen för att jag fattar att inget var på riktigt. Jag tror att det kommer sig av att en får hänga så himla mycket i deras vardag – jag fattar inte riktigt hur prick alla scener passar in i själva berättelsen, utan de verkar vara mer för att skapa en relation och sätta en stämning än att föra själva berättelsen framåt. Vilket är helt okej med mig i den här boken. Det betyder bara att jag får mer tid med karaktärerna och får lära känna dem ännu bättre.

Precis som i Du, bara är Saker ingen ser smockad med sexscener. Explicita sexscener. Om en trodde att en bok för ungdomar inte kunde bli hetare så har en fel, för Ahlund verkar faktiskt ha steppat upp sitt sexgame ytterligare ett par steg här.

Personligen måste jag ändå säga att Du, bara är min favorit, kanske för att det är en mer koncentrerad, storslagen kärleksberättelse – där den här är mer spretig och gosigt häng eller vad en ska säga. Jag hoppas i alla fall att den blir läst av många och att alla älskar den!

     Saker ingen ser
     Anna Ahlund
     412 s.
     Rabén & Sjögren
     2017
     Goodreads

Mirre bor i Gustavsberg och där händer inget alls. Tycker hon. Det är samma sak varje dag. Hon möter sin bästa kompis Liv samma tid varje dag för att gå till skolan. Efter skolan går de hem till någon av dem och dricker te och pratar om Belle and Sebastian. När Mirre kommer ut som lesbisk inför sin familj är hon inte ens säker på om hon gör det för att hon är det eller om hon bara vill att något ska hända. Grejen är bara att det börjar hända så mycket saker att Mirre nästan längtar tillbaka till när det hände ingenting alls. Hon blir kär i Sanna, vilket gör att hon och Liv glider ifrån varandra. När allt går åt helvete vet hon inte alls vem hon ska vända sig till – då står hon helt plötsligt utan alla sina närmaste vänner.

För det första: Sån megaigenkänning för mig. Mirre är typ jag när jag gick i högstadiet. Allt från Ebba Grön & Thåström till att vara en duktig tjej med tovigt hår som vill att något mer händer. När jag kom ut som bisexuell var det inte bara att komma ut, utan också att befästa en image som avvikande (även om det var sant).

I alla fall, tillbaka till boken. Till skillnad från alla andra porträtt av mig (typ Eleanor, heh) så bondar jag faktiskt riktigt bra med Mirre. Jag tycker att hon är så bra som huvudkaraktär, tänker att hon är relaterbar för många duktiga tjejer. Dessutom är det så skönt att inga av hennes tankar censureras. Att en får vara med på att hon tänker att hennes kompisar är tråkiga, att hon har fördomar om folk som inte är som hon osv. Hon är en så himla fin oslipad diamant som i alla fall jag har svårt för att inte ta till mig till 100%.

Älskar också Mirres relation till hennes bror William och till hennes mamma. Även om det uppstår en del familjeproblem när Mirre hittar droger i sin andra brorsas rum, och hennes släkt är idioter, så får det i första hand vara utanför familjen som de stora relationsproblemen ligger. Även om Mirre glömmer bort att hon har en trygg hamn i sin familj får de ändå finnas där i bakgrunden och komma in när de behövs. Det tycker jag är fint ändå. Trots problem så gillar jag den här familjen himla mycket.

Sååå, gillar tydligen allt himla mycket? Hehe, men alltså. Jag tycker att den här boken är fin och bra, de pratar om klassförakt och feminism och sånt, berättelsen är bra osv. MEN av någon anledning når den inte riktigt ända fram. Och jag vet inte riktigt varför, för jag kan inte komma på en enda grej jag INTE gillade med den här? Det är bara någonting som gör att jag inte blir speciellt berörd eller känner att det är tråkigt när boken tar slut. Något som gör att jag inte vill sätta en femma, eller ens en fyra för den delen.

But still: Riktigt bra ungdomsbok. Läs!

     Hata Gustavsberg
     Agnes Lindström
     240 s.
     Bonnier Carlsen
     2017
     Goodreads

Okej, så det här med att vara feminist. Är det bara jag som upplever att det ibland är orsak till besvikelse hos mig själv? Eller alltså förstå mig rätt – att vara feminist kan ju liksom aldrig vara fel, men ibland när jag inte kan leva upp till mina egna värderingar blir jag lite ledsen. Eller när jag agerar eller inte ser att vissa saker är fel eller problematiska. Visst kan jag påtala när min morbror kallar mig "småtjej" (men förfan, jag är 24 år nu. Jag vet att det var länge sedan vi sågs, men jag var fasen ingen småtjej då heller), men kan bli attackförälskad serier och sen läsa recensioner för att upptäcka det egentligen inte alls var en speciellt bra representation.

Det senare (alltså att jag verkligen gillat problematiska grejer) har hänt två gånger den här sommaren (i och för sig att jag sagt till min morbror att jag inte är en småtjej längre. Eller det har hänt en gång. Men struntsamma). Och båda gångerna tog det liksom hårt på mig, för att jag under några timmar låtit mig blindas av narrativ och en bra berättelse och inte insett att representationen är fel. Jag antar att jag bör ta ett djupt andetag och lära mig till nästa gång – men ärligt talat skäms jag mycket mindre över att gilla serier som jag SER är problematiska (typ Friends) än att tro att en serie är legit och sen inse att någon med tolkningsföreträde sågar den.

Okej, jag ska komma till exempel här också för att detta inte ska bli en alltför vag text. Det första exemplet är en bok – Symptoms of Being Human. Den handlar om Riley som är gender fluid, men fortfarande i garderoben. Riley ska börja i en ny skola, och startar på inrådan av sin terapeut en anonym blogg för att kunna ventilera sina känslor. Men så listar någon ut att Riley är den som skrivit bloggen och hotar att avslöja hen. Jag plockade upp den för att jag helt enkelt aldrig läst en bok om någon som är gender fluid. Och ni vet vidga sina vyer, förstå andra genom läsning osv. Och jag läste den och tyckte den var riktigt bra, och det kändes som att jag fick lite mer insikt i transpersoners dysfori och rädsla för att bli uppfattade som något de inte är. När jag hade läst klart boken och skulle ratea den på goodreads snabbläste jag lite recensioner, och såg att några totalsågade den och påpekade hur otroligt problematisk den var på så många sätt. Jag tycker nog fortfarande att det är en viktig bok – för att det är ett första steg. Jag har svårt att se att personer som är gender fluid är TOTALT missrepresenterade här, och med tanke på hur lite sådana här böcker vi har tillgång till så tänker jag att det än så länge är ett bra första steg. Den kanske inte är perfekt, men jag lärde mig i alla fall mycket (som jag innerligt hoppas är riktigt i och för sig. I och för sig i och för sig är det väl svårt att säga vad som är rätt och fel i det här) och hoppas att den banar väg för andra liknande böcker.

Vi ska prata lite om en tv-serie också, nämligen Atypical. Den handlar om den autistiske 18-åringen Sam som bestämmer sig för att hitta en flickvän. Jag föll pladask för den här otroligt gulliga serien som verkligen är perfekt för binge watching. MEN. Så kom Victor hem och ba: "Vad tittar du på?"
jag: "Atypical. Det är om en kille som är autistisk"
Victor: "Ah, juste, jag har läst om den. Den har fått ganska mycket dåliga recensioner för dålig representation."
jag: "Ah... ah okej. Jo, den är ju problematisk på många sätt, men jag tycker den är bra ändå" SA jag, men hade INTE ALLS tänkt på :)))))
Och då insåg jag liksom att den här Sam är egentligen inte alls ett speciellt bra porträtt av en högfungerande autistisk person, utan mest extremt karikatyrartat. Och det tråkiga är väl egentligen också att jag typ inte ens tänkt så mycket på honom som en riktig karaktär i serien? Alltså som att jag bryr mig om honom, för att han är så platt. För mig handlar serien om resten av familjen och hur det är att leva med någon på autismspektrat i familjen – lillasystern som jämt hamnar i skuggan av sin bror och måste ta hänsyn till hans vilja hela tiden, mamman som aldrig gör något för sin egen skull och får dåligt samvete när hon gör det, och pappan som inte vågar "komma ut" på jobbet. Och sen är han där som någon platt kartonggubbe som de alla cirkulerar kring. Det är ju jättetråkigt egentligen. Men tja, allt som är runt honom är ju så himla bra, och det var typ bara det jag såg?

Okej, så egentligen handlar det väl om att jag blir lite besviken på mig själv när jag glömmer vara kritisk. För att jag liksom konstant vill att jag ska inta en kritisk ställning, för att jag tycker att det är nyttigt och bra. Men ibland blir jag lurad av att serier och böcker är spännande, och då känner jag mig dum – vilket ju egentligen är superdumt, för det gör ju alla typ ändå?

Har ni någon sån bok eller serie som fått er att känna er så? Som att ni liksom BORDE HA fattat, men inte gjort det?

Idag blir det en dubbelrecension! Jag läste Geekerella och Queens of Geek precis efter varandra och tyckte de var så himla lika och skrivna för prick samma person, så tänkte att vi lika gärna kan slå två flugor i en smäll. Redo?

I Geekerella cirkulerar berättelsen kring Elle och Darien. Elles pappa är död och hon bor med sin styvmor + två styvsystrar. Eller alltså, ni kan ju den här berättelsen, det är i princip Askungen. Fast balen är en cosplay-tävling. Darien däremot är en såpaskådis som älskas av alla tjejer. Problemet är att han liksom vill vara mer än en såpaskådis, egentligen är han en nörd som älskar tv-serien Starfield mest av allt. När han sin drömroll som Federation Prince Carmindor i rebooten av Starfield blir de "äkta" fansen upprörda – en usel såpaskådis ska inte få förstöra deras reboot! När han försöker avboka ett konvent kommer han fel och börjar istället smsa med en annan Starfield-nörd, och kan inte slut. Vem är hon?

Alltså gillade ni Online Girl? Jag var ju inte såld, och Geekerella påminner verkligen extremt mycket om den. Fast på ett bra sätt (DET TRODDE NI INTE VA!!!!). Eller det är liksom en sjukt gullig kärlekshistoria, MEN karaktärerna har djup! Nyanser! Båda huvudkaraktärerna är intressanta! Plus kul med nördighet och referenser. Är det här det bästa jag läst i år. Nä, sjukt långt ifrån, men läsvärd ändå. Snabb, lätt och så himla soft. Tänker att den är perfekt mellan all tung studentlitteratur nu när skolan börjar.

Queens of Geek cirkulerar också kring ett konvent. Charlie, Taylor och Jamie har åkt hela vägen från Australien för att delta i SupaCon. Charlie efter att ha varit med i sin första film och vloggat länge, Taylor och Jamie som besökare. Vad Charlie inte räknat med är att hennes ex Ryan också kommer vara där. Eller att hon skulle falla pladask för vloggaren Alyssa. Taylor lider av ångest och hypersensitivitet och vet inte riktigt hur hon ska lyckas hantera alla intryck under konventet, samtidigt som hon och Jamie may or may not bli ihop.

Den här gillade jag lite mindre är Queens of Geek. Alltså... författaren har liksom haft så mycket ambitioner om representation och att lyfta viktiga ämnen att storyn blivit lidande. Charlie är bi utan att det blir en komma ut-berättelse – vilket ju är trevligt att det tas upp. Taylor får panikångestattacker och är aspie – vilket ju är trevligt att det tas upp. Men den är så beskrivande och förklarande hela tiden. Gulliga kärlekshistorier? Well ja. Men det blir liksom aldrig någon ordentlig berättelse. Vi vet prick hela tiden hur det kommer sluta och dramaturgi är inte direkt något som Wilde satsat på. Folk bara... blir ihop. Med Taylor handlar det främst om de möten hon gör där någon förklarar för henne hur hon fungerar. Det är inte karaktärsutveckling för mig. Det är att Taylor som karaktär tar på sig vad någon annan säger om hur de fungerar. Det blir mest märkligt och rätt så platt.

Dock, fortfarande: Om en vill ha något lättläst där en inte behöver tänka ett skvatt så är Queens of Geek perfekt. Men jag skulle nog säga att en hellre ska satsa på Geekerella ändå. Men kan se en hel handfull folk som läser den här bloggen som skulle kunna gilla även Queens of Geek. Speciellt om en gillar populärkulturella referenser. Plus för sjukt snyggt omslag.
     Ashley Poston / Jen Wilde
     320 s. / 288 s.
     Quirk Books / Swoon Reads
     2017 / 2017
     Goodreads / Goodreads

Såååå, skolan börjar tydligen??? Hehe, det här när en inte pluggar längre och kan ta semester när en vill typ. Veckans Top Ten Tuesday-tema är i alla fall valfritt kring skola, så jag plockade helt enkelt ihop tio stycken skoliga böcker ni skulle kunna läsa! Gjorde för övrigt en sån här lista i januari 2016 också, men prickade bara in EN ENDA dublett. Så om ni är sugna på fler än tio borde ni definitivt checka den också.

1. Shiverton Hall, Emerald Fennel Det här är en lite mysläskig bok som utspelar sig på ett engelskt internat. Rätt creepy "monster" och huvudpersonen bär på en hemlighet! Också väldigt höstig, så passar lätt för den som längtar dit. 2. Forgive me, Leonard Peacock, Matthew Quick Tyckte den här var så bra! Om en kille som bestämmer sig för att ta livet av sig själv och sin fd vän på sin egen födelsedag. 3. I ljusets makt, Leigh Bardugo Eh, kanske lite långsökt skola, men det ääääär ju ändå typ en skola. Meneh, fantasy i ryskinspirerad miljö.

4. Archie vol 1: The New Riverdale, Mark Waid, Fiona Staples, Annie Wu & Veronica Fish Ju mer jag läst av den här nya Archie, desto mer gillar jag den. Kanske inte lika mycket som tv-serien, men den tar upp så himla mycket typiska tonårsproblem. Och mest i skolan såklart. 5. Den ökända historien om Frankie Landau-Banks, E. Lockhart Nu var det väl ändå rätt länge sedan jag pratade om den här? Men så bra. 6. Den här sommaren kan bli min död, Malin Stehn Alltså okej, nu ljög jag för här är det ju faktiskt inte med någon skolan. Fast den är ständigt närvarande ändå, eftersom det är det som Fanny konstant tänker på. Eller alltså att hon ska börja högstadiet i höst, och att en ju faktiskt måste klara en himla massa grejer då. 7. Undret, R.J. Palacio Så himla fin bok om en liten kille som älskar Star Wars men som kanske inte ser ut prick som alla andra.

8. Konsten att ha sjukt låga förväntningar, Åsa Asptjärn Om att vara fett awkward och göra allt fel. Sen läser ni Manifest för hopplösa och Rimligt lyckade ögonblick också. 9. An Ember in the Ashes, Sabaa Tahir Kanske också en lite långsökt skola, men en av karaktärerna ligger ju i någon typ av militärträning ändå. 10. Gotham Academy vol 1: Welcome to Gotham Academy, Becky Cloonan, Karl Kerschl & Brenden Fletcher Så himla mysgotisk skola alltså. Tydligen är Brenden Fletcher en ny favorit hos mig pga läst 6 volymer i år där han varit inblandad. Såatteh. Läs. So cute.

Någon du är sugen på?

Som vit och numera ganska medelklassig ciskvinna besitter jag ju en hel del privilegier. Självklart försöker jag vara en allierad till rasifierade, transpersoner, arbetarklass, funktionsvarierade osv, men jag märker ju att det blir fel ibland. Och det tycker jag är okej. Det måste få bli fel även om en vill väl. Jag tänker att nyckeln är att vara ödmjuk inför sina misstag, backa när någon påpekar dem och sen göra rätt nästa gång.

Och det är delvis det som Roxane Gays bok Bad Feminist handlar om. Hur vi gör fel gentemot andra ibland, hur vi gillar "fel" saker (som egentligen inte har speciellt bra representation eller som egentligen inte porträtterar kvinnor på ett vettigt sätt). 'Cause you know what? Don't try for perfect, it's never enough. Och det är jävligt svårt och jävligt jobbigt att försöka vända ut och in på sig för att vara perfekt. När Gay skriver om att vara feminist vill jag nicka mig igenom hela essän. För en kan liksom inte göra mer än sitt bästa, det måste alltid vara tillräckligt. Ingen kan veta allt eller lösa hela världens problem. Jag är ju en sån som gärna vänder mig till auktoriteter. Att Gay i egenskap av forskare i det här fallet bekräftar mina tankar känns tryggt. Vilket en väl får säga vad en vill om. Kalla mig gärna mes eller osäker eller vad ni nu tänker. Men sån är jag.

Det är för mig den största styrkan i den här boken. Det jag gillar näst mest är Gays mer personliga kapitel. Jag tycker till och med att det är intressant att läsa om Scrabble, trots att jag själv inte är något Scrabble-fan. Men hennes engagemang och språk gör att jag med glädje läser om de turneringar hon åker på.

Min enda invändning är egentligen att boken mot slutet blir lite lång, kanske mest på grund av att boken kanske hade behövt vara mer blandad och kanske ha några mer personliga essäer i mitten. Om en bara väljer att läsa en essä då och då fungerar den säkert bättre. I övrigt är den extremt lättillgänglig för att vara skriven av någon som faktiskt doktorerat. Nivån hålls lagom hög och en måste inte vara superpåläst för att förstå vad Gay pratar om.

Rekommenderar med andra ord den här boken till alla, oavsett om du är uttalad feminist eller inte riktigt känner att du vågar kalla dig för feminist men tror på Jämställdhet.

     Bad Feminist
     Roxane Gay
     400 s.
     Månpocket
     2016
     Goodreads

Jag är barnet som tog mig hem själv från sena träningar och rep. Om någon frågade om jag hade läxor svarade jag "jag har redan gjort dem". När vi började med multiplikation kunde jag redan alla tabeller utantill. Jag var den som hoppade upp en klass för att jag var understimulerad. Jag fortsatte vara understimulerad. Jag hjälpte mina klasskamrater när jag var klar, men blev ofta anklagad för att "skryta" och vara mallig. I sexan tävlade jag och två klasskompisar om vem som kunde räkna ut matteboken först. Vi var alla klara till höstlovet. I samråd med våra föräldrar beslutade vår mattelärare att låta oss börja med sjuans mattebok. I sjuan läste vi åttans. I åttan bytte vi mattelärare. Hon tyckte inte att vi skulle läsa nians matte. Satte stopp, och gav oss "extra-matte". Bara för att det skulle vara "kul". Det var inte kul. Det var inte stimulerande. Det var totalt meningslöst. Jag ägnade åttans alla mattelektionerna till att räkna ut hur många iPod nano jag skulle kunna stapla i olika rum i byggnaden. Mätte med en 30-cm-linjal för att fylla ut så mycket av tiden som möjligt.

Sååå, det här med osympatiska tjejer, kan vi prata lite om det? Jag skrev lite om det i april, men kom att tänka på det igen när jag och min man satt vid frukostbordet en helgmorgon. Vi pratade lite om Netflix-serien Girlboss – eftersom jag hade kollat igenom hela serien ett par dagar tidigare – och framför allt om hur den recenseras.

Jag gillade serien så pass mycket att jag kollade på hela i kanske två eller max tre sittningar. Jag var totalt fast för den från redan första avsnittet. Självklart ser jag problem med den, men jag gillar den ändå.


Samtliga recensioner jag läst av serien har varit negativa eller på sin höjd neutrala (men det är också för att det är sådana recensioner jag letat upp), och samtliga nämner samma grej som anledningen till varför de inte gillat serien; Det faktum att seriens huvudperson Sophia är så jäkla unlikeable. Hon är självisk, tänker verkligen bara på sig själv, klumpig i relationer, dryg och bryr sig inte ett dugg om vad andra vill utan gör som hon själv vill.



Och visst, hon är allt det. Men det är en del av vad jag gillar med den här serien, och varför jag gillar Sofia som karaktär. För jag ser också en jävligt tuff brud som inte tänker någon annan trycka ner henne, som gör det hon vill, listar ut på egen hand hur hon ska kunna göra det hon vill. Hon kan be om ursäkt när hon handlat fel, hennes handlingar får konsekvenser och hon ser till att göra om och göra rätt. Hon lär sig av sina misstag och utvecklas under seriens gång. Hon är dynamisk och oförutsägbar och mänsklig. Och den här typen av kvinnor får vi se alldeles för lite av (och när vi får se dem har de en tendens att... inte gillas). Plus att jag älskar Britt Robertson som är grym i rollen som Sophia. Och så citatvänlig. Och så bad ass. Och:


Har ni sett? Vad tycker ni?

Sååå, i fredags postade jag ett inlägg om varför beskrivningar och bedömningar av tjejers utseende skaver, med resonemang utifrån ett stycke i Katarina von Bredows nya bok Tappa greppet. Nu är det en annan ny bok som ska få sig en liten heads up på genusslentrianen.

Tidigare idag började jag läsa Henrik Fexeus De förlorade. Fram till nu (s. 76) har den varit ganska så... medel. Hela vägen. Rätt bra liksom, men inte revolutionerande. Lite för förklarande ibland. Men så dyker följande upp: "Något drog honom till henne. Som om han kände henne. Hon var söt, men det var inte huvudsaken. Inte alls." VARFÖR – OM DET ÄNDÅ INTE SPELAR NÅGON SOM HELST ROLL – MÅSTE DU NÄMNA ATT HON ÄR SÖT DÅ? Det är inte som att bokens huvudpersonstjej går runt och bedömer alla killar hela tiden. Men när huvudpersonskillen träffar på en tjej är det väldigt viktigt att nämna att hon är söt – trots att hela hans värld precis just då håller på att vändas upp och ner och han kanske eventuellt blir kidnappad.

Alltså det här att tjejers utseenden är så himla viktiga hela tiden, och framför allt under bedömning konstant. Så. Tröttsamt.

Igår var jag på pressfrukost hos Rabén & Sjögren, och med mig hem fick jag Katarina von Bredows nya bok Tappa greppet. Jag älskade von Bredow när jag var i tonåren, så jag högg direkt in på den efter att Dark Matter var slut.

Så kom jag till en passage som skavde jävligt mycket. Bokens huvudperson Hampus tänker för sig själv att det ju finns fler tjejer än hans kärleksobjekt Victoria:

"Caroline är till exempel helt okej. Hon verkar rätt schyst också, även om hon sminkar sig för mycket och Victoria påstår att hon är en bimbo. Minna har snygg rumpa och nästan lika fina bröst som Stella. [...]Tindra är fin. [...] Ellinor i 9d är också snygg. Fast hon sminkar sig för mycket, precis som Caroline. Han gillar naturlighet."

Jag har försökt att låta bli att recensera böcker som jag läser till uppsatsen, men här gör jag faktiskt ett litet undantag. Av två anledningar: 1. Jag fick faktiskt e-boken av denna som recex såatteh... 2. Den är så jäkla bra och är verkligen värd att lyfta.

Willowdean är uppvuxen i en småstad i Texas. Den årliga skönhetstävlingen är såklart stadens viktigaste händelse, och Willowdeans mamma vann den en gång för många år sedan. Willowdean själv är väl något av en besvikelse för sin mamma – hon är tjock och inte speciellt företagsam, så hon kommer ju förstås aldrig vinna skönhetstävlingen. Ändå bestämmer hon sig för att ställa upp. To make a point. Och visa att tjock/fin är en falsk dikotomi.

Som föredetta tjock/fortfarande i det övre spannet men passerar som norm känner jag igen mig så sjukt mycket i Wills tankegångar. Eller ja, det är väl sådana tankemönster som fortfarande sitter kvar. Feminismen har ju förstås hjälpt mig skitmycket med att inse att tjock och fin faktiskt inte är motsättningar utan fullt förenligt.

För att återgå till boken: Jag älskar Will som karaktär för att hon får vara så himla mångsidig och mänsklig karaktär. Hon gör inte alltid rätt. Ibland är hon taskig och jag som läsare står inte på hennes sida i alla konflikter, men det är verkligen en stor del av charmen med henne. Det gör nog till och med att jag tycker om henne lite mer, för jag kan förstå henne och se delar av mig själv. Plus det visar liksom också hur jävla komplicerat det är att vara tonåring (och ännu mer komplicerat när en är tjock). Det känns helt enkelt som en väldigt trovärdig karaktär.

Jag gillade verkligen den här boken jättemycket, trivdes så himla bra i den på något vis. Det blandas seriositet med humor, och även när det skämtas som tjockhet och storlek finns det en värme och kärlek i det tycker jag. Plus att den petar på massor av obekväma tankar kring tjockhet, och när böcker petar på obekväma punkter är de ju som bäst. Bland de böcker jag läst till min uppsats måste jag säga att det här är tveklöst den bästa.

Dumplin'
Julie Murphy
347 s.
Lavender Lit
2016
Goodreads

Älskar den här videon. Både tal och text på norska, men det kan ni ju nu eftersom ni sett SKAM, right?
 

Okej, äter frukost på jobbet och catchar upp på the latest OS-news. Satt och läste en artikel och bara: "Jahaaa, är det DAMFOTBOLL de pratar om!"

Under en och samma sommar var Julia Hansen tvungen att göra abort två gånger. Det här seriealbumet handlar om vad som rent konkret faktiskt händer när en går igenom en abort – möte på kvinnokliniken, hur ont det gör, hur en blir bemött av andra osv.

Jag tänker börja med att säga redan nu att jag tycker att den här är svår att recensera – egna upplevelser av verkliga händelser är ju som bekant alltid svåra att recensera. Eller det går ju inte. Det går inte att säga "det här var tråkigt", det är som att underkänna någons liv. Känns det som. Eller alltså, faktum är att jag tycker att det här var ett mycket bra seriealbum. Hansen beskriver bra de känslor som en kan känna i samband med en abort, utan att väja för det som inte är socialt accepterat. Till exempel stöter serie-Julia flera gånger under berättelsens gång på personer som tycker att det måste vara hemskt jobbigt att göra en abort, och att en borde lida av samvetskval. Att inte göra det ses som något horribelt – hur kan en välja att döda något och sen inte ens skämmas liksom?

Anledningen till varför jag ändå ville skriva om det här seriealbumet är egentligen denna: I flera recensioner klagas det på att Hansen aldrig bemöter kritiken som kommer från abortmotståndare, och aldrig lägger fram några ARGUMENT för varför vi ska ha rätt till abort. Har ni hört så löjligt? Jag upplever att Hansen LÅTER BLI att göra just detta av två anledningar:

1. Det här är ingen debattinlägg. Det här är en beskrivning av Hansens egen upplevelse av att genomgå två aborter. Det är en självbiografisk serieroman, vars syfte inte är att vinna några politiska poänger.

2. För att rätten till abort är självklar. Det är så löjligt att det inte ens borde diskuteras. Om män kunde få barn skulle inte rätten till abort vara en diskussionsfråga ens. Det handlar till 100% om män som vill kontrollera kvinnors kroppar. Att lägga fram argument för varför aborträtten borde vara självklar är att sänka sig till en nivå där den inte är det. Låt mig upprepa: Detta är inte en diskussionsfråga. Jag har rätt till min egen kropp.

Jag tycker att den är superbra till det den säger sig vara. Det är ett informativt och icke dömande seriealbum som har potential att hjälpa till att bryta ner stigmat kring abort. Ärligt talat, jag är kvinna och har varit sexuellt aktiv i nästan tio år, men hade ingen aning om hur en abort rent praktiskt fungerar – och det trots att jag känner flera personer som genomgått en eller flera. Så även om en inte har gått igenom en abort, eller känner någon eller ens tänker att en aldrig kommer göra det (på grund av olika anledningar, vad vet jag. Ni kanske är infertila, längtar efter barn eller vadsomhelst) så tycker jag att Det växer är riktigt läsvärd.

Det växer – En serieroman om abort
Julia Hansen
168 s.
Kolik förlag
2015
Goodreads

"Spice Girls", där slutade jag läsa och bara: "Den här tar vi!". Jag och Victor stod på seriefestivalen och skulle välja våra tre premier för Galago-prenumerationen vi precis tecknat. Victor: "Vill jag läsa den här då?" Jag: "Förmodligen inte." Victor: "Men?" Jag: "Men jag vill. Hallå det är SPICE GIRLS OKEJ."

Egentligen är jag lite för ung för Spice Girls. Saker jag däremot inte är för ung för:
☂ Mansplaining.

Alltså hur kan det INTE vara kvinnodagstema på Top Ten Tuesday idag?! Jag vill svara på TTT-temat OCH blogga om bra kvinnodagsläsning. Därför får ni två inlägg idag! Hurra! Jag ser vad glada ni blir :)

Av någon dum anledning postade jag inget sånt här inlägg förra året (eller ok, jag kom hem från Berlin samma dag så tycker det var en ganska ok anledning ändå), så nu har vi alltså två års läsande att ta av för tips!

Nimona är nog mitt favorit-seriealbum från förra året. Stark huvudkaraktär som får vara på alla sätt som tjejer i vanliga fall sällan får vara på.

I Den ökända historien om Frankie Landau-Banks finns det till och med explicit feministisk agenda och ifrågasättande av maktordningar. Det måste en ju förstås gilla!

Villig är pedagogisk och bra diskussionsunderlag i skolan tycker jag. Handlar om våldtäkt bland ungdomar för den som inte har koll.

Född fenomenal är kanske inte jättefeministisk på något sätt, men jag gillar ändå att Rut får vara en rätt så ovanlig tjej. Hon bryr sig inte om utseende och sånt, utan bara om 2 VK.

För den lite yngre läsaren förespråkar jag definitivt Leonora och glasplaneten. Leonora är en mycket handelskraftig karaktär som räddar alla vuxna män som inte är det. Bad ass och gullig på samma gång.

Om ni vill kolla in tidigare års tips har ni här: 2012, 2013 och 2014.

Vad läser ni idag?

Gillade ni konceptet med Rat Queens, men tyckte kanske inte att den nådde hela vägen fram? Då tycker jag att ni ska kolla in Lumberjanes! Den cirkulerar kring en grupp tjejer som visserligen är lite yngre än Rat Queens, men lika varierade. De har alla olika personligheter - de får vara både rädda och tuffa, kunniga, bra på logisk tänkande eller ibland helt clueless. Tillsammans slåss de mot treögda rävar, klarar sig från att drunkna i en fors och tar sig igenom en grotta genom att lösa matteproblem.

Jag skulle säga att Lumberjanes är Rat Queens lillasyster - snällare, gulligare och kakor hos pojkscouter istället för alkoholhaltig dryck på tavernan. Nästan lika fartfylld, men inte samma närvaro av the male gaze. Vad som talar mer för Lumberjanes är storyn. Välkomponerad och med ett tydligt mysterium att lösa. Inte flera-sidors-slagsmål och sånt - utan kanske snarare problemlösning och logiska

Något som jag också uppskattar sjukt mycket är det breda karaktärsgalleriet! Som sagt, alla tjejerna är väldigt olika. De har olika styrkor och svagheter, och behöver varandra för att lösa olika problem. Parollen "Friendship to the max!" är verkligen något som går genom hela serien.

Det här är lätt en serie jag hade satt i händerna på min typ 11-åriga dotter om jag hade haft någon (tänkte först: synd att det inte är på svenska. Tänkte sen: wth, serier är ju ett skitbra sätt att lära sig engelska?!). Den visar på tjejer som stöttar varandra istället för backstabbar, företagsamhet och värdet av samarbete (och kanske lite att sätta sig upp mot auktoriteter och bryta mot regler också... men vi hade kunnat jobba på den biten), samtidigt som den är skratta-rakt-ut-rolig. Fungerar också ypperligt bra för vuxna - för hey, vi är väl också mottagliga för vettiga värderingar - right?

Sååååå, what's the catch? Haven't found it yet, får se vad som händer i volym två!

Lumberjanes vol 1: Beware the Kitten Holy
Noelle Stevenson, Grace Ellis, Shannon Watters & Brooke A. Allen
128 s.
BOOM! Studios
2015
Goodreads

Okej, det här kom jag att tänka på för ett tag sedan och är väl delvis sprunget ur min och bokhusets eviga diskussion om Mary i The Forest of Hands and Teeth. Det är ju en grej som ju också florerat rätt mycket när det gäller till exempel Bella från Twilight. Shamingen av svaga kvinnor, och den bittra eftersmaken av ordet "våp". Det händer ju att en ser det ibland, och jag har säkert själv använt det ett flertal gånger.

Först till definition, så vi vet att vi pratar om samma sak. Jag använder samma definition som Wiktionary:

(huvudsakligen om kvinnor) person som är osjälvständig, sjåpig och naiv

Konnotationen är ju också negativ - right? Det är ett nedsättande ord för att vara osjälvständig - eller svag. Om en nu vill uttrycka sig så. Vilket jag vill. Eftersom jag för ett resonemang om svaga kvinnor här.

Att kvinnor är svaga är ju en helt hopplös stereotyp, som ju ändå inom YA (åtminstone dystopier/fantasy) är på väg bort mer och mer (upplever jag). Kanske upplever jag det så eftersom de böcker jag skriver ofta är skrivna av kvinnor - men åtminstone dystopier för YA är ju en genre som gjort starka tjejer till något av sitt signum. Vi har Katniss, June eller alltså nä, jag tänker inte rabbla, för ni vet precis vad jag menar. Och visst att det är en stereotyp som vi vill bli av med - men det behöver inte betyda att kvinnor inte FÅR vara svaga. Syftet är ju att öppna upp så att en får vara precis som en vill. Att alla kvinnor måste vara starka och kicka patriarkatets ass är ju faktiskt en minst lika tråkig stereotyp som att kvinnor är sköra varelser som ska hållas undan från allt ont. För alla är ju inte Katniss. MEN bara för att en karaktär är svag behöver hen inte vara det på exakt alla punkter - för så är det ju sällan irl, eller hur? Det är ju nyanserna vi är ute efter, inte stereotypisering som är rätt ointressant åt vilket håll det än går.

Och nu till användningen av ordet våp: Jag har ett tag känt aversioner mot det här ordet, och inte riktigt kunnat sätta fingret på vad det är - när jag så i för ganska många veckor sedan insåg vad som är problemet: Att det shame:ar kvinnor som är svaga. För det är inget FEL med att vara svag. Och jag menar inte att det inte är problematiskt när författare skapar totalt jävla ensidiga karaktärer som är superstereotypa. DET är problematiskt. Men inte att kvinnor lite nu och då är svaga.

Ska vi gå tillbaka till Mary? Vi gör det litegrann, eftersom jag anser henne vara en karaktär som är otroligt icke-stereotyp. Mary framställs i början som väldigt osjälvständig och naiv. Hon är besatt av att gifta sig med Travis, men får hans brorsa istället. Hon tror att världen går under och allt sånt. MEN hela boken slutar i att hon skiter i vad alla andra förutom hon själv vill, ger sig av utan de andras hjälp och riskerar både sitt eget och andras liv för att hon ska få som HON vill. Är det här en ganska barnslig och egocentrerad karaktär? Ja, det är det. Är hon svår att gilla? Ja, lite faktiskt. Och det må väl vara, hon är inte en likeable karaktär (det i kombination med kvinnor kan vi ju ta en annan gång) - däremot är hon inte en stereotyp eller en ensidig karaktär. Tvärtom vill jag påstå att hon är mycket nyanserad, eftersom hon får vara både stark OCH svag. Självisk OCH omhändertagande. Ni vet sådär som människor är mest. Att avfärda henne som ett "våp" är att inte se till hela hennes karaktär.

Throwback Thursday får idag göra plats för en recension. Det är äntligen dags för Frankie! Jag läste ju den här boken redan i början på april och har därmed väntat sedan dess utan att komma mig för att faktiskt SKRIVA den här recensionen.

Men såhär: Frankie Landau-Banks är trött på att reduceras till att vara vacker och förtjusande. Ingen verkar se längre än till hennes yttre - trots att hon är mer än så. Till exempel är hon mästerdebattör i debattklubben och en utmärkt strateg. Hon är också hjärnan bakom en rad spratt som äger rum under hennes tredje termin på internatskolan Alabaster.

Okej, i mina försök att övertala andra att läsa den här boken har jag nöjt mig med det enda argumentet INTERNATSKOLA. För INTERNATSKOLA - done and done, vi är hemma, jag är såld. Sen att just den här boken råkar vara vanvettigt rolig och fylld av vettiga värderingar gör ju ingenting sämre direkt.

Till att börja med har vi då den här supersmarta karaktären Frankie Landau-Banks som vägrar förminskas till att vara någons flickvän - ett bihang en får på köpet om en hänger med hennes pojkvän. Något som jag också gillar väldigt mycket med Frankies tankegångar och berättelsen i sig är att den visar att allt inte behöver vara så himla ensidigt. Frankie kritiserar ett hierarkiskt system som hon ändå hjälper till att upprätthålla och konstaterar även svårigheterna i att bryta sitt eget invanda beteende på den punkten. Och så ÄR det ju även på riktigt. Strukturer behöver synas, men ÄR inte lätta att bryta - eftersom det är någon som vi blivit inlärda i. Men den här boken visar OCKSÅ att synliggörandet av strukturer är ett första steg. Att allt inte behöver hända på en gång, men att ingenting händer om inte det första steget tas. Jag tänker också att Frankie är en så himla viktig karaktär där så många brudar fortfarande i tv-serier, filmer och annan kultur reduceras till att vara mamma, flickvän eller sexuellt intresse.

Till er som läste och inte var sålda på Kanske är det allt du behöver veta skulle jag säga att ni ska ge E. Lockhart en andra chans med Frankie Landau-Banks. Vissa saker känns ju igen från Kanske är det allt - typ som överklasskretsen. Men Frankie är betydligt mer fartfylld och... glad än vad Kanske är det allt är. Där Kanske är det allt snarare kännetecknas av lågmäldheten och smärtan är Frankie mer feminism och galna upptåg.

Jag måste även ösa en hög beröm över det eminenta förlaget Lavender Lit också. Vårens två böcker, Frankie Landau-Banks och Vi är alla helt utom oss är inte bara utmärkta historier, utan formulerar och förmedlar så sjukt vettiga värderingar på ett tankeväckande sätt. Dessutom borde alla förlag som ger ut ungdomsböcker/YA/crossover gå i omslagsskola hos Lavender Lit. Med tanke på hur snygga Lavender Lits omslag är och hur fula/urtrista de flesta andra omslag inom ovanstående kategorier borde andra förlag skämmas.