Mirre bor i Gustavsberg och där händer inget alls. Tycker hon. Det är samma sak varje dag. Hon möter sin bästa kompis Liv samma tid varje dag för att gå till skolan. Efter skolan går de hem till någon av dem och dricker te och pratar om Belle and Sebastian. När Mirre kommer ut som lesbisk inför sin familj är hon inte ens säker på om hon gör det för att hon är det eller om hon bara vill att något ska hända. Grejen är bara att det börjar hända så mycket saker att Mirre nästan längtar tillbaka till när det hände ingenting alls. Hon blir kär i Sanna, vilket gör att hon och Liv glider ifrån varandra. När allt går åt helvete vet hon inte alls vem hon ska vända sig till – då står hon helt plötsligt utan alla sina närmaste vänner.

För det första: Sån megaigenkänning för mig. Mirre är typ jag när jag gick i högstadiet. Allt från Ebba Grön & Thåström till att vara en duktig tjej med tovigt hår som vill att något mer händer. När jag kom ut som bisexuell var det inte bara att komma ut, utan också att befästa en image som avvikande (även om det var sant).

I alla fall, tillbaka till boken. Till skillnad från alla andra porträtt av mig (typ Eleanor, heh) så bondar jag faktiskt riktigt bra med Mirre. Jag tycker att hon är så bra som huvudkaraktär, tänker att hon är relaterbar för många duktiga tjejer. Dessutom är det så skönt att inga av hennes tankar censureras. Att en får vara med på att hon tänker att hennes kompisar är tråkiga, att hon har fördomar om folk som inte är som hon osv. Hon är en så himla fin oslipad diamant som i alla fall jag har svårt för att inte ta till mig till 100%.

Älskar också Mirres relation till hennes bror William och till hennes mamma. Även om det uppstår en del familjeproblem när Mirre hittar droger i sin andra brorsas rum, och hennes släkt är idioter, så får det i första hand vara utanför familjen som de stora relationsproblemen ligger. Även om Mirre glömmer bort att hon har en trygg hamn i sin familj får de ändå finnas där i bakgrunden och komma in när de behövs. Det tycker jag är fint ändå. Trots problem så gillar jag den här familjen himla mycket.

Sååå, gillar tydligen allt himla mycket? Hehe, men alltså. Jag tycker att den här boken är fin och bra, de pratar om klassförakt och feminism och sånt, berättelsen är bra osv. MEN av någon anledning når den inte riktigt ända fram. Och jag vet inte riktigt varför, för jag kan inte komma på en enda grej jag INTE gillade med den här? Det är bara någonting som gör att jag inte blir speciellt berörd eller känner att det är tråkigt när boken tar slut. Något som gör att jag inte vill sätta en femma, eller ens en fyra för den delen.

But still: Riktigt bra ungdomsbok. Läs!

     Hata Gustavsberg
     Agnes Lindström
     240 s.
     Bonnier Carlsen
     2017
     Goodreads