Igår när jag satt vid köksbordet och åt min kvällsgröt kände jag att fan, jag skulle faktiskt kunna tänka mig att skriva ett blogginlägg. Till den här tysta, bortglömda bloggen. Men eftersom jag infört skärmförbud efter klockan 21 fick jag helt enkelt lägga undan planerna till idag (att jag nästan två timmar senare kom på att det var sista ansökningsdag för ett jobb jag tänkt söka och fick plocka fram datorn och panikskriva och jobbade upp mig i sympatiska nervsystemet och inte sov en enda blund på hela natten behöver vi icke prata om).

Tänkte i alla fall göra det enkelt för mig. Börja med något jag inte behöver fundera över så mycket. Nämligen en liten kulturupdate.

Vad jag läser 
Jag har lyckats ta mig igenom två stycken tjocka hypar! Heja mig! Bra var de dessutom. Nämligen Norra Latin och La Belle Sauvage (som alltså är en prequel till His Dark Materials). Hoppas att jag kan samla tankarna tillräckligt mycket för att skriva recensioner snart. Just nu läser jag Krysten Ritters Bonfire och jag gillar den så så så mycket!

Vad jag lyssnar på
Har fått två nya favoritpoddar. Den ena är Dirty John, som följer ett enda true crime-fall i en säsong. Den andra (som är min nya absoluta favorit) är The Bright Sessions. Alltså ni måste lyssna på denna. Det är sådär låtsas-riktigt. Varje avsnitt är en psykologisession med en psykolog och hennes patienter, som alla är "atypicals". Det är magiska krafter, myndighetskonspirationer, high school-kärlek och sånt. Så himla bra! Lyssna på den tycker jag! För övrigt – är det någon som vill prata om avslutning på The Black Tapes? Är så jäkla besviken och arg på att de som skriver manus tydligen tröttnat på serien och skiter i att göra något för sina fans och bara skiter i att ge någon lösning på allt. Arghhhhh.

Vad jag tittar på
Jag har hamnat i reality-träsket för att det är så skönt att slippa hänga med i en plot på flera avsnitt. Har varken hunnit kolla Defenders eller Punisher än, men åtminstone Stranger Things s2! Och just nu håller vi på med Daredevil s2, så tar nog ett tag innan Defenders och Punisher står på tur tyvärr. På reality-fronten har jag kollat på Zumbo's Just Desserts (alltså älskar!!!!) ochtvå säsonger Skin Wars. Och för några veckor sedan bingeade jag Det okända (vilket känns som ett nytt bottennapp för mig med tanke på att jag är skeptiker och himlar med ögonen konstant medan jag tittar, fast samtidigt uppskattar det...). Ehm, annars kollar jag typ 99% av min tid på Youtube. Har fått en ny internetcrush (min tidigare internetcrush, som jag i och för sig fortfarande har en crush på, är Simone Giertz) – Safiya Nygaard. Önskar att vi var bästa kompisar.

Det var allt för idag, pusshej hoppas vi ses snart igen! <3

Okej, så det här med att vara feminist. Är det bara jag som upplever att det ibland är orsak till besvikelse hos mig själv? Eller alltså förstå mig rätt – att vara feminist kan ju liksom aldrig vara fel, men ibland när jag inte kan leva upp till mina egna värderingar blir jag lite ledsen. Eller när jag agerar eller inte ser att vissa saker är fel eller problematiska. Visst kan jag påtala när min morbror kallar mig "småtjej" (men förfan, jag är 24 år nu. Jag vet att det var länge sedan vi sågs, men jag var fasen ingen småtjej då heller), men kan bli attackförälskad serier och sen läsa recensioner för att upptäcka det egentligen inte alls var en speciellt bra representation.

Det senare (alltså att jag verkligen gillat problematiska grejer) har hänt två gånger den här sommaren (i och för sig att jag sagt till min morbror att jag inte är en småtjej längre. Eller det har hänt en gång. Men struntsamma). Och båda gångerna tog det liksom hårt på mig, för att jag under några timmar låtit mig blindas av narrativ och en bra berättelse och inte insett att representationen är fel. Jag antar att jag bör ta ett djupt andetag och lära mig till nästa gång – men ärligt talat skäms jag mycket mindre över att gilla serier som jag SER är problematiska (typ Friends) än att tro att en serie är legit och sen inse att någon med tolkningsföreträde sågar den.

Okej, jag ska komma till exempel här också för att detta inte ska bli en alltför vag text. Det första exemplet är en bok – Symptoms of Being Human. Den handlar om Riley som är gender fluid, men fortfarande i garderoben. Riley ska börja i en ny skola, och startar på inrådan av sin terapeut en anonym blogg för att kunna ventilera sina känslor. Men så listar någon ut att Riley är den som skrivit bloggen och hotar att avslöja hen. Jag plockade upp den för att jag helt enkelt aldrig läst en bok om någon som är gender fluid. Och ni vet vidga sina vyer, förstå andra genom läsning osv. Och jag läste den och tyckte den var riktigt bra, och det kändes som att jag fick lite mer insikt i transpersoners dysfori och rädsla för att bli uppfattade som något de inte är. När jag hade läst klart boken och skulle ratea den på goodreads snabbläste jag lite recensioner, och såg att några totalsågade den och påpekade hur otroligt problematisk den var på så många sätt. Jag tycker nog fortfarande att det är en viktig bok – för att det är ett första steg. Jag har svårt att se att personer som är gender fluid är TOTALT missrepresenterade här, och med tanke på hur lite sådana här böcker vi har tillgång till så tänker jag att det än så länge är ett bra första steg. Den kanske inte är perfekt, men jag lärde mig i alla fall mycket (som jag innerligt hoppas är riktigt i och för sig. I och för sig i och för sig är det väl svårt att säga vad som är rätt och fel i det här) och hoppas att den banar väg för andra liknande böcker.

Vi ska prata lite om en tv-serie också, nämligen Atypical. Den handlar om den autistiske 18-åringen Sam som bestämmer sig för att hitta en flickvän. Jag föll pladask för den här otroligt gulliga serien som verkligen är perfekt för binge watching. MEN. Så kom Victor hem och ba: "Vad tittar du på?"
jag: "Atypical. Det är om en kille som är autistisk"
Victor: "Ah, juste, jag har läst om den. Den har fått ganska mycket dåliga recensioner för dålig representation."
jag: "Ah... ah okej. Jo, den är ju problematisk på många sätt, men jag tycker den är bra ändå" SA jag, men hade INTE ALLS tänkt på :)))))
Och då insåg jag liksom att den här Sam är egentligen inte alls ett speciellt bra porträtt av en högfungerande autistisk person, utan mest extremt karikatyrartat. Och det tråkiga är väl egentligen också att jag typ inte ens tänkt så mycket på honom som en riktig karaktär i serien? Alltså som att jag bryr mig om honom, för att han är så platt. För mig handlar serien om resten av familjen och hur det är att leva med någon på autismspektrat i familjen – lillasystern som jämt hamnar i skuggan av sin bror och måste ta hänsyn till hans vilja hela tiden, mamman som aldrig gör något för sin egen skull och får dåligt samvete när hon gör det, och pappan som inte vågar "komma ut" på jobbet. Och sen är han där som någon platt kartonggubbe som de alla cirkulerar kring. Det är ju jättetråkigt egentligen. Men tja, allt som är runt honom är ju så himla bra, och det var typ bara det jag såg?

Okej, så egentligen handlar det väl om att jag blir lite besviken på mig själv när jag glömmer vara kritisk. För att jag liksom konstant vill att jag ska inta en kritisk ställning, för att jag tycker att det är nyttigt och bra. Men ibland blir jag lurad av att serier och böcker är spännande, och då känner jag mig dum – vilket ju egentligen är superdumt, för det gör ju alla typ ändå?

Har ni någon sån bok eller serie som fått er att känna er så? Som att ni liksom BORDE HA fattat, men inte gjort det?

Sååå, det här med osympatiska tjejer, kan vi prata lite om det? Jag skrev lite om det i april, men kom att tänka på det igen när jag och min man satt vid frukostbordet en helgmorgon. Vi pratade lite om Netflix-serien Girlboss – eftersom jag hade kollat igenom hela serien ett par dagar tidigare – och framför allt om hur den recenseras.

Jag gillade serien så pass mycket att jag kollade på hela i kanske två eller max tre sittningar. Jag var totalt fast för den från redan första avsnittet. Självklart ser jag problem med den, men jag gillar den ändå.


Samtliga recensioner jag läst av serien har varit negativa eller på sin höjd neutrala (men det är också för att det är sådana recensioner jag letat upp), och samtliga nämner samma grej som anledningen till varför de inte gillat serien; Det faktum att seriens huvudperson Sophia är så jäkla unlikeable. Hon är självisk, tänker verkligen bara på sig själv, klumpig i relationer, dryg och bryr sig inte ett dugg om vad andra vill utan gör som hon själv vill.



Och visst, hon är allt det. Men det är en del av vad jag gillar med den här serien, och varför jag gillar Sofia som karaktär. För jag ser också en jävligt tuff brud som inte tänker någon annan trycka ner henne, som gör det hon vill, listar ut på egen hand hur hon ska kunna göra det hon vill. Hon kan be om ursäkt när hon handlat fel, hennes handlingar får konsekvenser och hon ser till att göra om och göra rätt. Hon lär sig av sina misstag och utvecklas under seriens gång. Hon är dynamisk och oförutsägbar och mänsklig. Och den här typen av kvinnor får vi se alldeles för lite av (och när vi får se dem har de en tendens att... inte gillas). Plus att jag älskar Britt Robertson som är grym i rollen som Sophia. Och så citatvänlig. Och så bad ass. Och:


Har ni sett? Vad tycker ni?

Jag ba: "Amen jag blev matförgiftad". Sen blev Victor magsjuk. Såatteh, well, antar att jag inte var matförgiftad… Det gjorde i alla fall att jag hade en hel helgkväll för mig själv och råkade titta på hela Riverdale. Ooops.

Och alltså, i TV-serier. I just love my drama and intriger så mycket. Och den här har det. Allt jag vill ha. Självklart finns det tusen uppenbara brister också, men alltså så guilty pleasure-bra!!!!! Älskar den extrema klyschigheten, men att den samtidigt känns ny och fräsch på flera punkter. Typ att alla får vara _kompisar_ (ofc har vi en bitch, det blir inte en bra high school-tv-serie utan en, men alltså att alla bara "ahmen det är synd om henne, vi sätter henne på plats lite men när det väl gäller så finns vi där" + att hon aldrig är den som styr hela skolan) och umgås i olika konstellationer hela tiden. Efter kärleksrelationer går de vidare på ett extremt vuxet och moget sätt. De olika rollerna i gängen är fortfarande strikta och mallade, men uppdaterade och det reflekteras en hel del kring dem. OCH KVINNLIG VÄNSKAP HÖRNI!!!! När tjejerna bestämmer sig för att ba "Nä, vi tänker inte tolerera det här era jävlar" och går ihop och faktiskt blir lyssnade på. Och framför allt känner jag att så många "tjejproblem" som är orsakade av patriarkatet fick plats i den här serien och verkligen blev tagna på allvar. Hur tjejer hängs ut som slampor, hur mycket tjejer måste prestera för att ses som lika bra som killar och hur fäder kommer undan med att inte ta hand om sina döttrar.

Självklart skulle jag kunna prata om alla problem jag har också (eller hade speciellt i början), men jag kommer faktiskt inte ihåg dem så väl. Jag tror också att mycket av det jag störde mig på i början rätades ut efter ett tag – till exempel så verkade ju flera av karaktärerna vara extremt mycket plattare i början än vad det senare kom fram att de var. Sånt himla plus för att det i en sån här serie får utrymme att diskutera både genus och klass. Störde mig lite på att gay-karaktären är extremt stereotyp, men uppskattar att han inte behöver gå igenom något komma ut-moment och att det (väl?) aldrig är ett problem att han är gay (förutom att ingen annan är det).

Mina bästa karaktärer är Jughead och Cheryl (assååå förlåååååt men HUR SNYGG ÄR HON INTE? Dör snyggdöden varje gång hon är i bild alltså).

Men okej, vad tycker ni? Vilka var era smaskigaste händelser? Favoritkaraktärer? TELL ME EVERYTHING!!! Och såklart spoilervarning i kommentarsfältet dårå.

Min reaktion när jag såg temat för veckans Top Ten Tuesday:

Mvh Villain-lover.

Alltså jag har verkligen en grej för skurkar, och ju obehagligare desto bättre. Helst ska de krypa under huden och nästan få mig att gråta av frustration för att de är så omöjliga. Heath Ledgers joker i The Dark Knight är ju precis sådan. Satt och torrgrina senast vi såg den pga så obehaglig. Här kommer några av mina favoriter:

1. Christopher Pelant i Bones
Ohmy, ohmy, även om hela Pelant-ploten spårar lite i slutet är det här en av mina favoriter när det gäller tv-skurkar alltså. Så jäkla obehaglig och omöjligt.

2. Moriarty i Sherlock
Har aldrig haft en grej för Moriarty innan (eller alltså jag har ju aldrig läst någon Sherlock Holmes-berättelse, så svårt) Andrew Scott kom och ba va awesome. Har i och för sig en grej rent allmänt för Andrew Scott.

3. Captain Phasma i The Force Awakens
Jag gillar nog egentligen mer idén om Captain Phasma, mest pga EN FÅR KNAPPT SE HENNE I FILMEN? Ser mycket fram emot att se henne i filmen som kommer nästa år (pga IMDb säger att hon är med i den). Men ok, Phasma är ju inte en sån där under-huden-obehaglig typ, utan mest bara allmänt cool.

4. President Snow i The Hunger Games
Okej nu är vi tillbaka på under-huden-obehag. Det jag gillar med Snow är att han är så oförutsägbar och en vet liksom aldrig var en har honom.

5. Skuggmästaren i Grishatrilogin
Herregud, jag har en smått pinsam tendens att bli attackkär i skurkkaraktärer – bland annat Skuggmästaren. Alltså en vill ju ogärna gilla bad boys för de har ju en tendens att vara ganska onice:a. Meneh, huvudstupa hjärtat först. (Och OBS på att jag på ett rationellt plan INTE gillar sådana karaktärer, att jag kan se hur det är konstruerat och hur hemska de är, men tyvärr så dras jag tydligen till fel personer när jag läser. NÄR JAG LÄSER. IRL drar jag bara till mig helyllepersoner hur mycket jag än försöker odla bilden av mig själv som cool).

6. AIDAN i Illuminae
Visst måste en ändå älska vissa välkonstruerade AI-skurkar? Här har vi en manipulativ jävel. Det bästa händer ju förstås i slutet, SÅ INGA SPOILERS HÄR INTE.

7. SPOILER ALERT [Ava lite mer text för att inte spoila på korthet i namnet] i Ex Machina
Jag såg Ex Machina på enda biovisningen i Sverige under Way Out West förra året och ÄLSKADE DEN. Måste få Victor att se den här filmen snart (han valde att träffa sin kompis istället, pffffff)... Men kan liksom inte förklara mig, men älskar den perfekta kombon av SF och mindfuck här. BÄSTA kombinationen dessutom. Var mindblown när jag gick från biografen.

8. The Other Mother i Coraline
Alltså detta creeps me out på riktigt alltså. En annan mamma i en parallell verklighet som är typ perfekt. Förutom att du måste stanna där för alltid.

Och här kommer några stycken jag inte tycker är så spännande:
1. Levana i Lunar Chronicles
Det här känns som en sjukt ointressant och intetsägande skurk. Kan hon inte få bli lite obehagligare? Har ju i och för sig bara läst del ett och två i denna serie, men ändå.

2. Warner i Juliette Chronicles
Ehm, det här är ju då en av de pinsamma karaktärer jag brukade gilla. Nu minns jag honom mest som en jävligt gnällig och jobbig typ som tyckte synd om sig själv hela tiden. Rent intellektuellt kunde jag ju tänka även förut att han var en skit att att det var en skymf mot... ALLT hur det hela slutade.

För övrigt, en sak som jag tänkte en del på medan vi var på museer i Berlin och Prag: De värsta värsta skurkarna är typ alltid på riktigt. Tänker ibland på det Marie Lu sa till mig när jag träffade henne – att det värsta vi kan föreställa oss redan har hänt (jag var inne på det här en del med Leigh Bardugo också, även om det inte var speciellt mycket av det som kom med i slutversionen av intervjun). Det värsta är på riktigt. Och om jag blir helt svag i knäna av att stå på Václavplatsen i Prag eller lägga handen mot en rest av Berlinmuren – fatta alla ställen där det fortfarande inte är bra? Jag önskar att vi kunde stänga in de värsta typerna i böcker och låta dem stanna där. Låta dem bli enbart skrämmande berättelser. Det hade varit trevligt.
SparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSpara

Twin Peaks möter Lovecraft möter X-Files möter Stephen King – kan det vara något som låter lockande?

En kollega på bokhandeln tipsade mig om Stranger Things – en Netflix-serie i åtta delar – och det är jag jävligt glad för. Tror detta kan vara en av Netflix' bästa proddar hittills (tror kanske att it's a tie mellan denna och Orange is the New Black).

I en amerikansk småstad försvinner en kille på väg hem från en kompis. En tjej i samma ålder rymmer från livstid i fångenskap. Han har blivit indragen i en parallell verklighet, och hon är den enda som kan kommunicera med honom. Om ni gillar 80-tal, monster och mysterier är det här definitely it. För att göra det hela komplett är Winona Ryder med på ett hörn också. Alltså allt känns verkligen sjukt genomtänkt – hela vägen ut till vinjett och stämningsmusik.

Dessutom fungerar serien som utmärkt underlag för diskussioner kring typ klass och genus och synliggör maktstrukturer på ett ganska subtilt, men väldigt snyggt sätt.

Alltså ni måste se det här – ok?

Här kommer ett inlägg med en snabb genomgång av vad jag tycker om Penny Dreadful hittills samt en lite längre fundering över explicit intertextualitet.

Vi börjar med serien. Jag har sett ungefär halvvägs in i andra säsongen, och hittills gillar jag den. Ibland blir det lite långsamt, och ibland tycker jag att det är svårt att hänga med på vad som händer eftersom jag fipplar med telefonen eller är inne i min stickning. Många andra serier kan en ju liksom bara låta gå på så fattar en snart ändå, men Penny Dreadful kräver


Om jag hade vetat det innan tror jag att jag kanske hade valt bort serien – jag tittar helt enkelt inte på TV på det sättet. Jag spelar mobilspel, scrollar facebook, läser trivia, svarar på kommentarer, bloggar och stickar/virkar när jag ser på TV och blir ganska lätt uttråkad av att BARA titta. Men i övrigt är det spännande och alltså jag blir helt upphetsad av hur snygga skräckinslagen är. Jag behöver bara saker som spindlar som springer ut från tarot-kort, eller någon som blir besatt av en djävul. Jag behöver inte monster och sånt shitz för att jag ska tycka att det är helt amazing, för att jag ska få gåshud och fjärilar i magen. Det är sådana små saker som alltid får mig att återigen förälska mig i skräck. Dessutom har jag en grej för ockultism och 1800-talet.

Ändå så är det någonting som ännu mer får mitt hjärta att bulta. Det är inte de höghalsade klänningarna. Inte gotiken. Inte all the creepy stuff. Inte det viktorianska London. Inte att Eva Green är så snygg att jag dör. Utan följande: den explicita intertextualiteten. Eller att de återanvänder litteraturhistoriska karaktärer.

För det är något speciellt med det. Jag är så sjukt fascinerad av när karaktärer dyker upp i helt nya berättelser. Jag tror att det handlar om att karaktärer som har ett förflutet i andra filmer eller böcker får en extra dimension. Alltså säg att Penny Dreadfuls Victor Frankenstein eller Dorian Gray hade hetat något helt annat – då hade vi inte alls kunnat applicera allt vi vet från tidigare berättelser (förutsätter visserligen att en vet något om tidigare berättelser, men tror alla kan grunden om Victor Frankenstein i alla fall?). Genom att återanvända karaktärer på det här sättet går det att berätta mer om en karaktär än det som explicit uttrycks i själva serien.

Jag tycker också att det är intressant att det här verkligen är något som går igenom i allt från titel till handling. Alltså, ni trodde väl inte bara att de återanvänt karaktärernas namn? Victor Frankenstein SKAPAR faktiskt ett monster, och sedan en brud till detta monster. Dorian Gray självläker och fortsätter vara ung och vacker hur länge som helst (dit jag kommit har en inte fått se hans porträtt, men han döljer obviously något i alla fall!). Mina Harker är en vampire in training i serien, och blir matad med Draculas blod i Bram Stokers originalroman. Dessutom titeln Penny Dreadful kommer från "penny dreadfuls" – sensationella, hemska berättelser som såldes i häften för en penny styck.

Jag och Netflix har en ganska stark kärleksrelation. Efter två och ett halvt år are we still going strong, och jag kan inte se att jag skulle säga upp mitt abonnemang än på ett tag. Tack vare den stora omsättningen på serier och filmer hinner jag aldrig tröttna. Det enda jag skulle kunna klaga på är att det inte går att se ALLA serier/filmer i bokstavsordning (inte för att jag speciellt många gånger hade velat ha den funktionen) och att filmutbudet kanske inte är det bästa. Men ärligt talat rör det mig inte speciellt mycket, eftersom jag inte överdrivet ofta tittar på film.

MEN i ett svagt ögonblick i tisdags bestämde jag mig för att casha in den där första gratis-månaden av HBO. Jag gjorde det gråtande efter att ha sett klart sista avsnittet av Carrie Diaries (ja, jag var lite emotionell i tisdags – the curse of anxiety) och tänkte att jag skulle gå vidare till Sex and the City. Nu fastnade jag aldrig riktigt för SatC (men har bara gett det två avsnitt hittills) utan började istället titta på Penny Dreadful (som ska få ett eget inlägg. Ish). MEN (igen) jag har verkligen seriösa problem med HBO's Playstation-app.

Disclaimer: Jag tittar alltså i vårt PS3, inte i datorn. Kan vara annorlunda i datorn, men har svårt att se att basfunktionerna skulle vara annorlunda. Jag har fyra stora problem:

1. När jag tittat klart på ett avsnitt kan jag inte bara kryssa mig till nästa, utan måste cirkla mig ut, välja avsnitt med pilarna och sedan kryssa mig in på nästa. Det vill säga: Om jag sitter och stickar måste jag lägga undan min stickning för att byta avsnitt. HUR VÄRDELÖST?????

2. Det är betydligt svårare att upptäcka nya serier. Det finns inga rekommendationer baserat på en sett (det går inte heller att rate:a ett avsnitt, så det har ju ingen aning om jag faktiskt gillar det jag sett eller inte)¸ inga "om du gillar det här kanske du gillar x"/"andra som gillat det här har också sett x" eller en samling med alla serier inom skräck till exempel. De ställen du kan bläddra bland serier är alltså: a) Rekommenderat. b) Populärt. c) Nyast. d) Bokstavsordning. (inte nödvändigtvis i den ordningen) Det finns som sagt heller inget rating-system. Det innebär med andra ord att jag måste söka mig någon annanstans för att veta om det jag är intresserad av är värt att se/om det faktiskt skulle finnas en chans att jag gillar det.

3. De avsnitt jag sett markeras inte som sedda. Visst, jag kan kolla på "senast sedda", men säg att jag tittat på tio avsnitt av en annan serie mellan... Då måste jag alltså bläddra förbi dessa tio avsnitt. Alternativt måste jag själv hålla koll på vilket avsnitt jag är på. Jag vet ju inte ens vilket avsnitt jag är på efter att ha tittat på det i fem minuter – hur ska jag kunna hålla koll till nästa dag, eller till och med nästa vecka?!

4. I min lista kan jag bara lägga till enskilda avsnitt, vilket betyder att om jag vill komma till samlingssidan för en serie måste jag antingen söka eller gå in via alfabetsordningen.

I övrigt är appen också helt otroligt långsam och svårmanövrerad, och jag upplever att jag får lagg mycket oftare än med Netflix – samtidigt som bilden inte håller lika hög kvalitet.

Visst är utbudet kanske roligare en Netflix, men bara den värdelösa appen (som för övrigt – efter en snabbtitt – verkar fungera som sidan i datorn, bara ser annorlunda ut) gör att mitt HBO-abonnemang knappast kommer bli långvarigt. Det känns värdelöst för mig att betala 89 spänn i månaden när det i alla fall inte är enklare/bättre kvalitet/mindre lagg/snabbare än att streama på andra ställen. Är tveksam till om jag ens kommer utnyttja hela gratismånaden mer än till att se klart på Penny Dreadful. I användarvänlighet ligger Netflix hästlängder före. Nä, står fet diss till HBO.

Och viktig notis: Bilden är alltså från HBO i datorn och inte PS3. Appen i PS3 är varken lika snygg eller tydlig.

Idaaaag ska jag jobba för första gången på en månad – SÅ PEPP! Alltså det är verkligen förjävla fint att kunna känna att jag längtar till jobbet. Det är typ det bästa som hänt den här veckan, för i övrigt har veckan varit motsatsen till förjävla fin. Jobbar söndag också, men imorgon ska jag ligga hemma i sängen hela dagen. Kanske till och med... läsa en bok! Börjar kännas som på tiden. Jaja, om ni har vägarna förbi Gamla Stan idag efter 13 eller på söndag får ni gärna vika in på SF-bokhandeln och säga hej. 

Ehrmagad – lördagsblogg? Ahmen jag kanske har mina anledningar, ok. Och så gör jag er en tjänst ifall ni inte vet vad ni ska sträcktitta på i helgen (för vad är helger annars till för lixx???). Ni kan tacka mig senare. Men här kommer ett gäng serier som helt enkelt är perfekt lättsamma att se hela på raken. Alla finns på Netflix!

The Carrie Diaries

Bikt: Jag har aldrig sett Sex and the City. Men så har jag aldrig varit speciellt intresserad av just det heller. I Carrie Diaries får vi följa Carrie Bradshaw innan Sex and the City – hennes första trevande steg i New York, high school-förälskelser och hur en ska hantera att det helt plötsligt saknas en person i ens familj. Blandar svärta och humor på ett så himla perfekt sätt, och är bland de smartare high school-skildringar jag sett. Älskar't.

Make it or break it

Vi får följa några tonårstjejer som inte alls har tid att vara vanliga tonårstjejer eftersom de också är elitidrottare. Närmare bestämt håller de på med gymnastik. Genom sporten problematiseras även klassklyftor, och dessutom bara en sådan sak som en serie om kvinnliga elitidrottare?! Som dessutom är tonårsstjejer?! Tycker det är grymt.

Degrassi Next Class

Gud, det är nästan så jag inte vågar tipsar om den här pga SÅ DÅLIG. Alltså på samma sätt som typ pulvermos. Eller burkchampinjoner. Det vill säga: äckligt, fast gott och så jävla mycket guilty pleasure. Vi får följa några kanadensiska ungdomar och det är SO MUCH DRAMA. Eller typ ungefär som det är när en går på högstadiet. Ni vet en gör slut och blir ihop med någon annan, och snubben ens är kär i är inte kär i en själv utan i ens kompis och yada yada. Sååååå dåligt, men så himla befriande att titta på.

Det var det. Eller ok, New Girl också, men det måste ni väl ha sett vid det här laget? Bra. Älskar New Girl. Har precis sett klart säsong fyra och fler finns inte på Netflix så jag funderar på att börja om. Alltså skojar inte när jag säger att jag typ grät när jag sett klart säsong fyra och insåg att jag inte hade mer. Bästa serien.

Äsch, nu fick jag ett glas vin i handen (skriver det här fredag kväll), så det är väl bäst att ge upp så jag inte sjabblar till något eller svamlar en massa ;) Trevlig sträcktittning!

GODMORGON! Jag sitter i soffan och äter frukost bestående av chips (peppar, skulle ha varit sourcream peppar, men de var enligt Victor slut i affären igår) och cola. Jag var som sig bör hemma klockan fyra... inatt, imorse? Och har följande planer för dagen: Chips. Cola. Netflix. Pizza. Originellt första-dagen-på-året-schema - right?

Om ni har slut på lättsamma saker att se på (det hade jag igår när jag tittade klart på Master of None) kommer här ett litet tips.

Jane the Virgin handlar om Jane som är... eh, just det, oskuld. Av ett misstag blir hon inseminerad under ett sjukhusbesök och dundundun - gravid. Alltså älskar den här serien pga följande: SO MUCH DRAMA!!!!! Alltså, det är som guilty pleasure fast också typ BRA på RIKTIGT?! Samtidigt som det verkligen är såpaintriger driver de hela tiden med typiska såpor. När en förväntar sig att något ska hända händer något helt annat.

Ursäkta att min hjärna är lite seg på att förklara, den har inte riktigt hunnit vakna efter sin årliga omstart än. Men om ni också har chips, cola, Netflix, pizza på schemat för dagen, tycker jag att ni ska kolla in den här serien pga AWESOME.

Ursäkta också all the typos, för mina fingrar verkar inte heller riktigt vilja starta idag.