Vilket announcement på en bokblogg, right? (det här att jag av misstag råkade skriva bokbluff istället för bokblogg...) De förvarnade oss innan om att när en börjar den här rehabiliteringen jag går blir en oftast lite sämre i början, och ändå så hade jag liksom avfärdat det. Jag hade fett med bloggplaner och läsplaner och så ba "nah". Återgick ett tag till att bli superdupertrött när jag läste och inte kunna koncentrera mig alls, men idag har jag läst! Jag har liksom provat att byta böcker för att lura igång hjärnan – ett seriealbum kanske? En jag älskade som yngre? Kanske om jag koncentrerar mig bara på skräck (ja, skräcksuget har kickat in hårdare än någonsin i år. Jag försöker tillfredsställa det med poddar och tv) – men istället för att komma igång med läsningen har jag bara slutat upp med tre halvlästa böcker.

Betyder det här att jag börjar läsa ordentligt igen? Eller att jag kommer tillbaka och börjar blogga som vanligt? Nja, jag vet inte. Vi får se. Ärligt talat behöver jag min tankeverksamhet till annat just nu när jag tydligen inte har så mycket. Men kanske snart igen. Vi borde ju prata mer skräck i år också – right?

Hej, jag gick visst ner i en svacka igen, har inte läst någonting på alldeles för länge... Däremot lyssnar jag to the max alltså. Åh, poddar, om jag inte hade haft er alltså. Därför kändes det extra kul när jag fick ett mejl tidigare i veckan med frågan om jag ville förhandslyssna på P3s nya serie som släpps idag! Alltså, ingen har väl glömt De dödas röster som Sara Bergmark Elfgren skrev för P3 serie? Vet inte om ni lyssnat på Darknet, men den tyckte jag också var himla bra. Idag släpps alltså en ny serie i samma anda som De dödas röster.

Den nya serien heter Himmelsberg och är åtta delar om 10-15 minuter styck. Serien handlar om tre gymnasieungdomar – Fanna, Viktor och Miranda – som ska göra en podd om skolan de går på. De bestämmer sig för att jobba kring skolans historia och olika vandringssägner som finns kring skolan. Det hela leder dem till en mörk hemlighet. På 30-talet experimenterade en forskare på kvinnor som ansågs psykiskt sjuka på grund av att de var promiskuösa. Men det är också något konstigt med auditoriet där de spelar in podden. När de lyssnar på poddinspelningarna i efterhand hörs konstiga störningar och melodier. Vad är det som finns där?

Jag gillade den här jättemycket, det faller liksom precis in i den poddgenre jag gillar bäst. Lyssnade faktiskt på hela under en enda kväll (den är ju i och för sig inte så himla lång, men ändå). Kan dock känna att upplägget är lite fööööör likt De dödas röster, men att det inte är riktigt lika läskigt. Jag hade velat ha mer läskigheter. Men jag gillar verkligen det här med att samtidigt som vi har lite poltergeists (poltergeistrar?) så berättas den hemska historien om 30-talets psykiskt sjuka kvinnor. Så det här är definitivt ett poddtips om ni letar efter något nytt att lyssna på! Plus för väldigt kort!

Finns i Sveriges Radio-appen plus i podcaster-appen och var en nu lyssnar på poddar i Android.

För övrigt: HUR pepp är ni inte på Stranger Things säsong 2????? Jag är pepp. Dödspepp.

Att tillfriskna från en utmattningsdepression är lite som att pussla ihop mig själv igen. Och att kasta bort de bitar som aldrig riktigt passade innan, utan som jag pressade in i alla fall. Och sen såga till nya som fungerar bättre. På vissa ställen är det hål, för några pusselbitar verkar ha försvunnit och jag minns knappt ens vad de föreställde. Allt de lämnat efter sig är ett tomrum. I lördags hittade jag en av dessa pusselbitar. På en liten biograf på Östermalm.

I ett halvår har jag när någon frågat mig vad jag helst vill göra svarat "Plugga klart. Doktorera. Forska". Men inombords (och hemma, med Victor) har jag funderat på vad jag verkligen vill göra med livet. Funderat på att sadla om till programmerare. Eller utbilda mig så jag kan jobba i handelsträdgård. Yrken som behövs, där jag inte behöver slåss om jobb, där jag kan känna mig trygg. Men med andra har jag svarat per automatik, det jag brukade vilja – trots att jag glömt varför jag en gång velat det.

I lördags var vi på biografen Zita, där skräckfilmsfestivalen Monsters of Film håller till. Morgonens program var en frukost tillsammans med Jack Werner. När jag hörde honom prata om vandringssägner och skräckhistorier på internet, den nästan livslånga fascinationen och hur de fungerar som tidsdokument – då mindes jag. Jag brukade prata precis likadant om litteraturvetenskap. Det är det här jag har saknat. Det är det som lämnat ett gapande tomrum som gjort mig så förvirrad de senaste två åren. Jag brukade känna precis så där.

Jag vet inte om jag är redo att lägga den här biten i mitt pussel än. Förmodligen inte. Jag är för trött. Måste kanske lägga ramarna klart först. Måste hitta en inställning till livet som fungerar, en rutin som gör att allt känns värt det igen. Men nu vet jag vad den föreställer, och jag vet var den finns. När det är dags kan jag plocka fram den igen. Och vem vet – när tiden är inne kanske jag har fyllt det där hålet med en annan pusselbit. Men jag tror inte det. För det är en av de pusselbitar som alltid passat bäst in – och hur ska jag kunna överge det?

Eftersom det är fredag tycker jag att vi gör det lite lätt för oss och kollar in det där djurinsta-inlägget jag lovade att posta förra veckan, hehe. För att hitta alla dessa gullon på insta klickar du bara på bilden och vips! Sorry not sorry att jag älskar cavvies och corgis så det blir fett många såna, men hur kan en inte när de är ca gulligast i Sverige (OBS läs: världen)????

Här är mina tidigare tips:
11 djurkonton ni verkligen borde följa på Instagram
9 till djurkonton ni verkligen borde följa på Instagram

Visheten vaknar var en av de böcker jag såg fram emot mest den här hösten. I En väktares bekännelser får vi stifta bekantskap med Tilda som är väktare. Hon har till uppdrag att hålla koll på Stockholms alla rådare – det vill säga typ tomtar och troll och andra övernaturliga väsen. Och de har MYCKET DUMT för sig. Eller ok, det är typ en underdrift. Om de inte hade haft Tilda och hennes mormor hade det seriöst varit total mayhem. I Visheten vaknar börjar trollen upphetsat förbereda sig för något, men eftersom de inte är så himla smarta är det inte riktigt någon som vet vad det är som komma skall. Tilda lyckas i alla fall luska fram att en jungfru ska offras. Och sen är det en vittra som försvunnit. Och vänskapen med Imane blir lidande. Och Hakim – det är trevligt att vara kompis med honom, men vill Tilda verkligen att de ska vara ihop? Och Natta bestämmer sig för att flytta till Frankrike. Allt på en gång, med andra ord. Eller kanske: Tilda försöker vara en normal tonåring, samtidigt som några himla troll ska offra en himla jungfru.

Jag tänker börja i slutet: Jag kände stor tomhet när den här boken tog slut. Att vistas i den här boken är – även det är sjukt kaosigt – så sammankopplat med värme för mig. Tilda blir som en vän en ogärna vill skiljas från. Elin Säfström lyckas liksom inte bara skriva väldigt vettig urban fantasy, utan dessutom göra det med en stor dos humor och samtidigt göra en riktigt bra tonårsskildring. Och jag får liksom en känsla av att författaren verkligen gillar sig huvudkaraktär och känner för henne?

Om ni hakat upp er på ordet "kaosigt" här uppe som negativt tolkar ni mig fel. Det är just kaoset jag uppskattar och som jag upplever gör den så otroligt annorlunda jämfört med många andra ungdomsböcker. Det är mycket hela tiden, allting händer vid fel tillfällen och tempot är megahögt genom hela boken. Och jag gillar verkligen att fantasy OCKSÅ får vara såhär! Inte bara seriöst och allvarligt och ett relativt stadigt händelseförlopp där saker faktiskt går åt rätt håll ibland. Här kastas läsaren fram och tillbaka – jag gillar verkligen att den är mer oförutsägbar än förra boken. Här känns det som att Säfström verkligen har steppat upp sitt game, och planteringar och sådant sker inte riktigt lika tydligt som i En väktares bekännelser.

Med andra ord: En uppföljare som är ännu bättre än den första boken, vilket jag tycker en ser himla sällan alltså. Jag säger bara: way to go Elin Säfström, om du fortsätter åt det här hållet kommer jag personligen söka upp dig och be dig på mina bara knän om att aldrig sluta skriva den här serien.

     Visheten vaknar
     Elin Säfström
     288 s.
     Gilla Böcker
     2017
     Goodreads

Alltså jag tänkte att jag skulle börja med en ny typ av sammanfattningsinlägg. Skriver ju inte längre om vad jag läst pga tycker att sådana inlägg är rätt trista. Men! Har börjat skriva tre bra saker varje dag i en liten skrivbok, och tänkte att jag skulle dela med mig av det jag skrivit under september månad. Inga saker är för små eller förstora, det här är som en del i min terapi för att jag ska försöka tänka mer positivt/lära mig att uppskatta saker i livet. Med tips från Headspace. Siffran innan är alltså datum!

Okej, här kommer några tankar från en rätt febrig skribent, men kan inte riktigt hålla i fingrarna. Och min man är för trött för att lyssna på mig när jag rantar såatteh. Here goes.

Som ni förstår (med tanke på mitt allmänna hälsotillstånd) besökte jag inte Bokmässan i år. Dels för att jag blev fett opepp över att behöva dela den med folk som önskar inskränkningar av demokratin, dels för att jag ät utmattad och shitz. Har inte heller varit speciellt intresserad av allas uppdateringar och sånt, men en livefeed har jag suttit med i helgen. Eller två rå. DNs och SvDs livar från nazistdemon. Jag tänker inte prata så mycket om den, jag tror ni fattar att jag tycker det hela är horribelt. Det jag vill tala om är ett facebookinlägg Bokmässan gjorde i slutet av dagen.

Jag finner det djupt beklämmande att Bokmässan inte har vett att uttrycka sig bättre än såhär. Det är nämligen så himla tvetydigt att jag inte ens fattar vad sjutton de syftar på. Det öppna samhället har angripits för att nazisterna attackerade journalister? För att de inte "fick" demonstrera (för att de bröt mot reglerna)? För att nazister som inte vill ha ett öppet samhälle ens fick tillåtelse att demonstrera? Visade att det fria ordet är störst av allt – menar de att stå upp för de journalister som blev attackerade eller menar de att nazisterna ska få komma till tals på en demonstration i centrala Göteborg? Och dessutom: Det här är uttryckt av någon som inte tycker att Bokmässan över huvud taget har haft något ansvar i det som hänt, när de visst kan hållas ansvariga för att normalisera rasistiska ståndpunkter. Om inte Nya Tider hade släppts in på mässan hade nazisterna aldrig fått vatten på sin jävla kvarn att genomföra tidernas jävla största nassedemo (jag vet att det inte är tidernas största, jag bara gillar att överdriva, ok) just den här lördagen.

Och alltså. Jag fattar kanske innerst inne att Bokmässan vill väl med att skriva det här inlägget. Men när de uttrycker sig på det här sättet – som alltså lika delar skulle kunna vara till stöd för nazisterna som för journalisterna – och dessutom anser det vara "djupt beklämmande" när de i hög grad är ansvariga för situationen. Då blir jag faktiskt fett lack och känner att det var ett bra beslut att inte gå på Bokmässan i år.

Och dessutom: Nästa års tema är alltså antirasism. Jag har bara en enda fråga, och jag blir lite irriterad över att journalisten här inte ställt den: Kommer Nya Tider vara välkomna nästa år också? För i så fall är det fan högsta gradens hyckleri.