Jag har alltid blivit anklagad för att anstränga mig för mycket. "Varför pratar du som en vuxen?" frågade en i klassen under mig i högstadiet. Fick alltid höra att det var fel att vara ambitiös. I åttan fick jag en bok av mamma som handlade om hur duktiga tjejer jobbar sig in i väggen. Men jag har alltid varit ganska säker på att det inte varit mina höga ambitioner som varit problemet, utan att det jag gjort alltid avgjort värdet jag satt på mig själv. Och jag har nog känt mig ganska vilsen i det här.

Därför kände jag mig... befriad av att läsa Birgitta Ohlssons bok Duktiga flickors revansch. Även om jag knappast håller med henne om allt. Snabb recap: Boken cirkulerar kring duktiga flickors plats i samhället – hur vi konstant blir svikna av folk som istället borde uppmuntra vår duktighet. Hur lärare och andra drar i bromsen när de egentligen borde frikoppla och låta bilen rulla. Jag tycker att problemformuleringen är vettig. Folk måste sluta stoppa upp oss som vill allt, och hjälpa oss dit vi vill. Jag och flera av mina vänner har upplevt det här, och det är förjäkla sorgligt.

Meeeeeen. Hon är ju jävligt liberal asså (jag är ju då stadigt vänsterpack om någon missat det). Det är som att hon inte ser skogen för alla träd. Hon pratar om att alla ska ha samma möjligheter, men ser inte att vi inte kan lösa det här på individnivå. Duktiga tjejer kan inte hjälpas en och en. Och alla har inte samma förutsättningar. Jag var och lyssnade på henne i torsdags, och hon påpekade hur viktigt det är som liberal att alltid ha ett klassperspektiv och se att alla INTE har samma förutsättning. Och visst, ibland får hon till ett klassperspektiv – men lika ofta är det sorgligt klasslöst. Visst att medel/överklasskvinnor tjänar på RUT-avdraget för att de inte behöver tillbringa lika mycket tid i hemmet. Och visst att det är bra för kvinnor att slippa hämta tidigt på förskolan. Men jag anser det här snarare vara ett strukturellt/kulturellt problem. Lösningen är knappast att barnen ska behöva tillbringa MER tid på förskolan (FYI Ohlsson: "egentid" med pedagogerna är knappast eftersträvansvärt, speciellt inte om det innebär att barnen måste gå 10h+ på förskolan. Skulle du orka en sådan arbetsdag med ett gäng andra ungar skrikande runt dig? Nä, så utsätt inte dina barn för det då), eller att vi ska spendera skattepengar på något som bara höginkomsttagare har råd att utnyttja. Handlar det inte snarare om att vi måste ändra folks tankevanor och få dem att förstå att det inte i första hand är kvinnors jävla uppgifter att ta hand om hemmet eller att hämta barnen på dagis.

Ett annat problem jag har är när Ohlsson skriver om att basera det personliga värdet på prestationer. Visst nämner hon ibland att utan en stadig självkänsla går det åt skogen med att vara en duktig flicka – då sliter en lätt ut sig – men samtidigt skriver hon om hur individers värde bör baseras på meriter. Självklart är det bra om vi snackar hur vi bör inom en hel del områden – men vad händer i ett samhälle där en individs värde baseras på vad de kan prestera? Om vi ser utanför genusordningen och antar ett mer intersektionellt perspektiv för ett slag. Vad händer med folk med funktionsvariationer eller personer som av olika anledningar inte kan arbeta – eller för den delen med de duktiga flickor som redan bränt ut sig? Sure babe, när vi snackar arbete och ledning av landet är det självklart att det ska anställas efter den som har bäst meriter – nepotism och inkvotering av män (som alltså sker nu – att män väljs in i styrelser med massor av män pga att de är män) är inget vi vill ha. Men det jag tänker på är just hur Ohlsson använder ordet "värde". Vad händer med de som inte kan prestera?

Såååå, många av de politiska förslagen i den här boken har jag ärligt talat inte mycket till övers för, men jag tycker ändå att det är en vettig bok i ämnet. Det ÄR en fråga som behöver lyftas, och vissa saker har Ohlsson ändå rätt i. Jag har väldigt mycket mer respekt för henne efter att ha läst boken/hört henne prata.

     Duktiga flickors revansch
     Birgitta Ohlsson
     222 s.
     Forum
     2017
     Goodreads

En ö i havet / Näckrosdammen / Havets djup / Öppet hav

Annika Thor

285 s. / 243 s. / 240 s. / 281 s.

Bonnier Carlsen

2017 (1996 / 1997 / 1998 / 1999)

Goodreads

Alltså jag är ju ett stort fan av Kim W. Anderssons serier, älskade Alena och Love Hurts är också prick sådant som jag gillar. Ju närmare jag kom släppet av Astrid blev jag dock avtänd, utan att riktigt veta varför. Men jag läste den i alla fall, och tyckte att den var... well, bra. Inte så mycket mer än så. Hans teckningar är ju alltid svinsnygga, men varför står tjejerna i så jävla konstiga framhäva-kurvorna-poser ibland. Det ser ju för fan ut som att de ska gå av. Jag tyckte att plotten var lite konstig också. Helt okej med andra ord. Läsvärd, men inte som att en inte FÅR missa.

Okej, volym 1 läste jag faktiskt förra året. Men volym 2 i år. Alltså kan inte säga det här nog, men ÄLSKAR DENNA SERIE. PERFEKT blandning av skräck, science fiction och gore. Märkbart mangainspirerad estetiskt sett, i alla fall på en tittar på monstren och alla äckligheter. Gudars alltså. Jag kände efter första volymen att den var intressant, men kanske inte skitbra. Efter andra volymen fullkomligt älskar jag den. Då kändes det verkligen som att berättelsen lyfte. Så ge den två volymer innan ni bestämmer er.

Det här blev ju också en ganska snabb favorit, har tidigare skrivit om volym 1 & 2 här. Det här är för övrigt en till fusk, volym 3 läste jag förra året. Men ja. Den tycker jag ärligt talat ni kan skippa om ni inte är helt utsvultna med Harrow County och vill ha mer mer mer (typ som jag). Den innehåller tre kortare berättelser med lite andra inbjudna tecknare (som inte är lika bra). Den tillför inte speciellt mycket tycker jag, och det refereras aldrig tillbaka till den i fjärde. Så skippa den och gå direkt på fyran, för den är bra! Det var himla nice att liksom komma tillbaka till berättelsen, och det är tillbaka på mer creepy och sånt. Jag gillar helt klart!

Gud, jag totalföll för det här omslaget, så jäääähähävla snyggt. Det som tilltalade mig var: Färgerna, skeletten, skoluniformen, stilen... Eh ja. Typ allt. Också nice berättelse, även om den inte riktigt var vad jag tänkte. Men hallå, en internatskola där de får lära sig att bli lönnmördare. Spännande ändå. Jag tänkte nog att den kanske skulle vara lite roligare och lite mer skola liksom, medan den snarare spårar ur i jävla LSD-tripp. Vilket ju förstås var rätt kul, bara inte vad jag hade tänkt mig. Jag gillade ändå denna skarpt, så jag tycker helt klart ni kan läsa den!

Pjuh! Sådär, det var några snabbomdömen om... sju serievolymer. Hoppas ni hittar något ni gillar! Nu är det helg hörni! 

Puss!

☂ Någon som talar om för mig att mina intressen inte är bra nog.

☂ Någon som talar om för mig att det kommer gå över och tar mandat över mina känslor.

☂ Att gilla något som ingen annan gillar.

För det är saker som den här boken handlar om. Det handlar om Sara. Hon går i femman. Hon har bara skogs-tv – det vill säga: ingen av de coola kanalerna. En dag upptäcker hon något fantastiskt: Spice Girls. Fast ingen annan upptäcker dem, eftersom alla andra har de coola tv-kanalerna som inte visar Space Girls. För Sara betyder Space Girls frigörelse – från barndomen, från restriktioner, från patriarkatet. från föräldrarna, från klasskompisarna som tycker en är konstig. Sara lyckas ändå bonda med Rebbe som går i klassen över och som också gillar Space Girls. Tillsammans bildar de ett team som står enade genom allt.

I relationen mellan Sara och Rebbe manifesteras inte bara den starka vänskapen, utan också klasskillnader och problemen en har när en växer upp. Det är skilda föräldrar, vuxna som inte tar sitt ansvar, vem som har saker och vem som inte har det, pappor som nedvärderar sina döttrars intressen – bland annat. Och även om jag – som sagt – är några år för ung för att ha lyssnat på just Space Girls tar den upp så många av de saker som liksom är universella. Eller som åtminstone jag tror att nästan alla som står inför tonåren får tampas med.

Jag tycker att det är en alldeles fantastiskt fin uppväxtskildring, och även om en inte kan relatera till de tekniska specifikationerna kan en verkligen knyta an till berättelsen. Och vi gillade ju Eleanor & Park till exempel – eller hur?

Älskar dessutom titeln på den här. Vi håller på med en viktig grej är så otroligt talande tycker jag, en fras jag själv yttrat otaliga gånger.

Slutsats: Läs den.

Vi håller på med en viktig grej

Sara Hansson

126 s. 

Galago

2011

Goodreads

Leigh Bardugo

304 s.

Gilla Böcker

2015

Goodreads