Idag blir böcker jag minns en liten specialare. Dels för att jag kommer ihåg två stycken böcker, och dels för att Fiktiviteter utlyste en Gardellördag. Det här inlägget kommer både dels handla om när jag läste två utav mina favoritböcker någonsin, och dels om min relation till Gardells skrivande.

Jonas Gardell. När jag var yngre och såg honom på tv förstod jag inte alls grejen. För mig var han bara homosexuell. Ni vet, sådär som man kan tänka om folk man inte känner till så väl. De är ingenting annat än rött hår, glasögon eller bara arga, bara ledsna eller bara glada.. Eftersom homosexualitet inte var något som jag hade bekantat mig med när jag var liten så var det för mig en utmärkande egenskap i sig. Och Jonas Gardell var för mig bara och endast homosexuell.

Senare skulle han få en mycket större betydelse för mig. Det som jag såg när jag var liten skulle bli en enorm tillgång för min självkänsla.

Det var på Tumba bibliotek det började. Som så många gånger båda innan och efter. Ungdomsbibliotekarien hade plockat fram för slag på böcker åt min klass inför något lästema vi skulle ha i skolan. För en gångs skull var det inte riktigt någon som lockade mig. Men jag tog en i alla fall. Ett ufo gör entré. "Coolt namn, coolt omslag. Den tar jag." var det enda som fanns i mina tankar då.

Enda sen jag varit liten har jag känt mig annorlunda. Redan i sexårs hade jag svårt för att hitta vänner som var som jag. I högstadiet blev det värre. Fastän det var folk runtomkring mig kände jag mig ofta ensam. Kanske mest för att jag inte hade någon att prata med, och inte heller vågade lita på någon. Vid lästillfället var jag alternativ och kallade mig själv för punkare. Jag har aldrig varit så olik någon annan som då, varken förr eller senare.

Att läsa Ett ufo gör entré var en befrielse. Den handlar nämligen om att man inte måste vara som alla andra. Jag var aldrig som andra i högstadiet, och varje gång någon talade om det för mig tog jag åt mig. Jag tog åt mig, eftersom samhället matat mig oavbrutet med att det är BRA att vara som alla andra. Den här boken talar om att det är minst lika bra - om inte bättre att inte vara som alla andra.

När jag hade läst Ett ufo gör entré kunde jag inte få nog och läste En komikers uppväxt direkt efteråt. Jag kunde inte låta bli att känna att dessa böcker var skrivna för MIG, och för sådana som mig. Jag behövde dem. Jag behövde läsa dem så himla mycket. Fortfarande är det två utav de bästa böcker jag läst, även om jag glömmer bort att jag älskar dem. Men efter det här kanske det är dags för en omläsning?

Tolvårige Juha Lindström är klassens clown. Att vara rolig är det enda han är bra på. Genom Juha får vi lära känna hans mamma Ritva, pappa Bengt, lillasyster Marianne och dvärgkaninen Prutten - och klasskamraterna förstås: bästa vännen Jenny, som har ett fult hårspänne i sitt fula hår och som Juha skäms för, den mobbade Thomas som har en galen tysk mamma, och de elaka Lennart och Stefan. En komikers uppväxt speglar en generations uppväxt i sjuttiotalets svenska förort är en av de roligaste och samtidigt sorgligaste barndoms skildringarna i modern svensk litteratur.

I Ett ufo gör entré återvänder Jonas Gardell till Juha och Jenny och de andra barnen i Sävbyholm, som vi lärde känna i En komikers uppväxt. 70-tal är på väg att bli 80-tal. Det är kärnkraftsdebattens år, discots och John Travoltas år, punkens och Sex Pistols år. Nu är de 15 år gamla och går snart ut grundskolan. Rolig, sorglig, grym, träffsäker, fräck

Jag skrev kort om denna bok tidigare i måndags i tematrion, men tänkte att det borde få ett alldeles eget inlägg! När jag först kom i kontakt med den här boken var det helt klart den fantastiskt ironiska titeln som fångade mig. Vi hade boktips i skolan. Alla var tvungna att läsa en egenvald bok och sedan berätta om den i en redovisning. En tjej i klassen hade läst den här och sa att den var så himla bra. Om den inte hade haft en fantastisk titel hade jag nog fastnat för den en då. Ett tag hade jag nämligen dille på att läsa om självskadande tjejer (bokens huvudpersons syster), och det måste ha varit ungefär samtidigt eller ett litet tag innan jag läste Vingklippt ängel.

Familjen Borg, en familj som andra. Om kärlek och hemligheter Elly är yngst. Lou är Ellys storasyster som är deprimerad och skär sig själv. Som om det inte var nog med det ligger pappa i badkaret och vill inte komma upp. Mamma håller ställningarna och går till jobbet på banken och ger placeringsråd till sina kunder. Den här hösten händer bra och dåliga saker. Men allt är inte galet, i alla fall inte dumt galet. Elly träffar Roger. Och varje dag när det regnar ses de vid bänken i parken inne i stan. Roger är som ingen annan Elly träffat. Och då har hon ju en rätt speciell familj att jämföra med. Han bor i ett träd, åtminstone ibland. Var han kommer ifrån vågar inte Elly fråga, för tänk om han bara är en dröm. Det här är en här och nu-berättelse om Elly som inte fattar när man säger att hon verkar så ilsken; om mamma Gittan som en dag minns när hon var fjorton år och kär för första gången; om pappa Fredrik som bär på en hemlighet och om Lou som bara vill sova och inte orkar någonting.

Eftersom filmen The girl with the dragon tattoo hade premiär den 21:a, och jag var och såg den i tisdags tyckte jag att det var lämpligt att komma ihåg Stieg Larsson Män som hatar kvinnor den här veckan.

Det var sommaren -08. Jag och min fästman (fast då var han ju förstås bara min pojkvän) låg och blev kokta i ett tält på en festivalcamping i Borlänge (Peace & Love. Sommren jag lärde mig älska Johnossi och dog coolhetsdöden under Sex Pistols). Han envisades med att hela tiden ta min bok, eftersom han hade varit dum nog att inte ha med sig någon egen. Mina fötter gjorde så ont att vi inte kunde gå någonstans (30 grader + gummistövlar. Behöver jag ens nämna ordet skavsår?). När jag efter ett tag tröttnat på att behöva dela med mig av min bok stack jag en annan i händerna på honom, Fruktansvärdet (som det nog är läge att minnas en annan gång). Då fick jag äntligen läsa klart den i lugn och ro...

Den 22 september 1966 försvinner sextonåriga Harriet Vanger spårlöst. Nästan fyrtio år senare får journalisten Mikael Blomkvist ett ovanligt uppdrag. Han kontaktas av industriledaren Henrik Vanger som vill att han ska skriva släkten Vangers historia. Släktkrönikan är dock bara en täckmantel för det verkliga uppdraget: att ta reda på vad som egentligen hände med Harriet. Mikael, som nyligen har blivit åtalad och fälld för förtal, känner att han behöver en paus från sitt jobb på tidskriften Millennium och åtar sig jobbet. Han får hjälp av den unga, struliga datahackern Lisbeth Salander. Tillsammans börjar det omaka paret att gräva i familjen Vangers förflutna och möter en mörkare och blodigare historia än vad de någonsin kunnat föreställa sig.

Svenskan, i nian måste det ha varit. Vi skulle läsa böcker som blivit filmatiserade, och blev tilldelade (eller fick i alla fall ett antal böcker att välja på). Den här var inte bland dem, men en annan bok av samma författare, Glappet var det. Såhär i efterhand funderar jag på om jag har läst Glappet också. Nåja, tillbaka till rätt spår.
Tusen gånger starkare var alltså inte med bland dessa, för det var på den tiden innan den filmatiserades. Och jo, jag har nog läst Glappet, för det var nog så att jag läste den och ville läsa mer av Christina Herrström (som alltså är författaren). Vad jag kände eller vad som hände i mitt liv när jag läste den kommer jag inte alls ihåg. Men jag minns just det här att vi skulle läsa böcker som filmatiserats.

När Signe var mindre kände hon sig fri och glad. Hon vågade ta för sig. Klassen hon gick i var levande och sprallig. Men när hon började i sexan förändrades allt. Tjejernas syn på sig själva och varandra. Det var som om världen krympte.

Nu är de 15 och Mimi och hennes nickedockor regerar. Mimi har makt och sprider sitt förakt bland klassens tjejer och killar. Signe uppfattar sig själv som en parentes. Hon är avundsjuk på Mimi men tycker inte om vad hon står för.

En dag kommer det en ny tjej, Saga, till klassen och väcker de övrigas nyfikenhet. "Det verkar vara en stark tjej", säger samhällsläraren. Saga har ett stort självförtroende och en självklarhet som tjejer i hennes ålder oftast saknar. Saga tycker att världen är till lika mycket för henne som alla andra. Och hon vågar stå upp mot Mimi, lärarna och killarna i klassen. Hon förändrar mönstret. Men så en dag är hon borta. Hon kom och försvann. "Jag vet inte var Saga finns idag. Men en sak vet jag säkert. Hon var stark, tusen gånger starkare än alla tjejer jag jag känner. Och någonstans i mitt inre växer den kraften. Det här är mitt enda liv."
 

Molly Moon var väldigt populär när jag gick i 4:an-5:an. Det hela började med att en utav tjejerna i min klass hade klätt ut sig till Molly Moon på vår klassmaskerad. Jag förstod inte vem denna fantastiska Molly kunde vara då, men några veckor senare fick jag en underbar glittrande bok av mamma. Den hade titeln "Molly Moon stannar tiden". Jag blev förtrollad av allt glitter och började läsa den direkt. Sen var jag fast. Molly Moon, Molly Moon, åh så jag älskade de böckerna.
Molly Moon stannar tiden är egentligen bok nummer två i serien. Idag innehåller den fem stycken böcker, men jag har bara läst de två första. Jag blev faktiskt precis väldigt sugen på att beställa hem allihopa och läsa om dem nu. Jag har ju tvåan någonstans, men jag vet inte riktigt var.

Nu är jag glad att jag minns Molly Moon, för faktum är att jag inte alls gjorde det för bara en stund sen. Jag bara satt och funderade på vilken bok jag skulle komma ihåg den här veckan. Så slog det mig, att det här är ju den självklara, den bästa.

Molly Moon är en osäker, föga tilldragande och impopulär 10-åring som har tillbringat hela sitt liv på ett eländigt barnhem skött av en hårig, monstruös föreståndare.

Molly har vant sig vid att klara av den förskräcklige föreståndarens oförskämdheter och de andra barnens hån, men när hennes enda vän, Rocky, blir adopterad flyr Molly till sin sista tillflyktsort - biblioteket. Där hitta hon en mystisk bok om hypnos och upptäcker att hon har en mycket speciell talang. Snart hypnotiserar hon föreståndaren att göra en hatt av ett par trosor och ger sig sedan iväg för att hitta Rocky.
Sökandet för Molly till New York men hack i hälarna finns den ondskefulle professor Nockman, som är fast besluten att använda Mollys hypnotiska makt i ett spektakulärt brott...

Mitt första möte med Vingklippt ängel var när jag var 11 år gammal och såg det coola omslaget med tjejen med konstigt hår i min storasysters Frida-tidning. Samtidigt som jag tyckte att hon var cool, så cool, så cool, så blev jag lite rädd för henne. Sådär som man som barn kan bli för de ytterst coola TONÅRINGARNA.

Nåja, jag tänkte väl inte mer på det då, utan nästa gång jag stötte på den var i 7:an, 8:an någon gång, när vi skulle läsa moderna askungesagor. Hela klassen ville läsa just denna, men jag lyckades snappa åt mig ett exemplar på biblioteket.

Efter att jag hade läst boken började jag självklart självdiagnostisera mig direkt. Så det är inte en bok som rekommenderas för lättpåverkade 13-åringar, som dessutom kanske är lite veka (idag delar jag dock en diagnos med Berny (åh, ni kan vara lugna, jag är INTE schizo), så helt fel ute kanske jag inte var).

Senare läste jag Känn pulsen slå, som jag tydligen då tyckte var mycket bättre. Men antingen så romantiserar jag Vingklippt ängel i efterhand, eller så har jag glömt hur bra Känn pulsen slå var, för nu skulle jag nog inte säga att den är bättre.

 I en självbiografi som inte liknar någon annan får vi följa en ung flickas liv på olika behandlingshem och sjukhus med vaga och varierande diagnoser av psykisk sjukdom. I återblickar berättar hon sitt liv från de första minnena, genom skoltiden och tills hon som nittonåring slutligen börjar tillfriskna och bli mottaglig för världen.

Som barn var Berny alltid rädd. Rädd att pappa skulle ha druckit, för att bli besatt av djävulen, för att vara ensam, för att vara bland folk, för att sova, för att vara vaken, för spindlar, mat, telefoner, rädd, rädd, rädd.

Hon hittar tidigt till föräldrarnas bar- och medicinskåp. Snabbt lär hon sig att missbruka och att missbrukas; droger, mediciner, alkohol, sex - det finns inte ett tillfälle hon försummar för att skada sig själv.

I högstadiet är Berny en tickande bomb men trots upprepade överdoser, självmordsförsök och utredningar på PBU och soss, får hon ingen nämnvärd hjälp. Tvångsmässigt dras hon till den slutgiltiga lösningen: rakbladen och lindringen genom dem. Att skära djupa sår i armarna och se blodet sippra fram mot den vita huden. Först då tystnar demonernas skratt för en kort stund.

Men Berny är inte ensam. Hon har hittat en änglafamilj: Ranvi, Jesper, Aurora, Karin och Kristinah. Alla har de sina diagnoser; de skär sig, svälter sig och missbrukar; är anorektiska, deprimerade, vitsminkade och svartklädda, men de älskar varandra, lever för varandra och har en dröm om en annan, vackrare värld. De ska ta sig igenom smärtan tillsammans och bygga upp den rosaglittrande muren.

Hanteringen av odöda är en bok som jag nämnt fler gånger tidigare. Nu tyckte jag dock att det var dags att den får ett helt eget inlägg!

Jag läste den här boken under mitt första år på gymnasiet, alltså hösten innan jag startade den här bloggen. Jag måste ha läst Låt den rätte komma in precis innan det, för den läste jag också efter att jag börjat på gymnasiet, men innan Hanteringen av odöda. Det var också främst den här boken som gjorde att jag började älska John Ajvide Lindqvist. Låt den rätte komma in var jag faktiskt inte allt för imponerad av.

Stockholm en dag i mitten av augusti: Det är onaturligt varmt fast det är sent på kvällen och överallt klagar människor på huvudvärk. Det känns som om ett elektriskt fält lagt sig över stan. Ett omvänt strömavbrott. Inga lampor kan släckas, inga maskiner stängas av. Paniken ligger i luften.
Så plötsligt är allt över. Ingenting har hänt...

Den pensionerade journalisten Gustav Mahler är trött på livet. Allt har gått fel och allra värst är att hans älskade barnbarn Elias nyligen dött i en olyckshändelse. Nu får Mahler plötsligt ett samtal från en gammal kontakt på Danderyds sjukhus som påstår att de döda vaknar. Det måste vara ett skämt. Ändå tar han sig dit för att undersöka saken.
Han möts av en lika ofattbar som skrämmande syn. Läkare på sjukhuset bekräftar: massor av människor som avlidit under den senaste tiden tycks ha vaknat till liv.
Mahler slås av en tanke. Elias. Men han är ju begravd. Mahler vet ändå att han måste åka till kyrkogården.

 Veckans bok från mitt minne är en bok som jag faktiskt inte minns så väl (men jag kommer ändå ihåg den!). Sanningen att säga hade jag svårt att komma ihåg böcker jag läst innan Sagorna alls, men så kom jag att tänka på Trollkarlsliv. Jag minns i alla fall att den var väldigt bra!

Syskonen Gwendolen och Cat Chant är föräldralösa och bor hos en gammal trollpacka. Gwendolen är, trots sin ringa ålder, en mäktig häxa. En dag hämtas de av den store trollkarlen Chrestomanci. Bara Cat anar att han kan bli farlig.

Är det någon som minns filmen Tjenare Kungen?


Tja, jag gör det i varje fall, eftersom det var en utav mina favoritfilmer när jag var yngre.

Om ni minns filmen: Är det någon som vet att boken är baserad på boken Lucia i svart av Britta Svensson? En till bok som jag inte minns omständigheterna runt, men jag kommer ihåg att jag tyckte att den var så bra att jag läste den två gånger.

Dock överensstämmer knappt någonting i filmen med boken. Det känns som att det enda som är taget från boken är namnen och att det finns ett band med. Resten är heeeelt annorlunda. Men bra film, bra bok, men inte samma.

Abra Lucia Colletti är 18 år, förortsunge, fabriksarbetare, svartskalle.
Dickan (kompisen från förorten), Per och katten Ojama är Abras familj i lägenheten på Linnégatan.
Abras andra "familj" är bandet: Lucia.
Millan på trummor är bästisen som surnar när Abra lär känna Gloria.
Gloria skriver låtar, och hon är snygg, svartklädd och ouppnåelig.
Bill är rikemansbarn som spelar piano som en gud och som har turnerat med ett band i England och har ett rätt trassligt förhållande med Freddie.
Och Staffan på bas. En strulig kille med drogproblem.
Så är det Jonny som jobbar på Rockstället. Allas bästis. Och Abras ankare.
I bilden finns även Ida Jansson, skolkurator som hjälper Abra läsa in nian på Komvux och sen samhällsvetenskaplig linje, Lennart, gårdsfarsan i förorten och så tanterna på korvfabriken.

Detta är Abras värld. En rätt vanlig tjej i storstan som lever för musiken.

En rakt-på-sak-berättelse om hur det är att vara ung och kär och vilsen, i starkt behov av självständighet och närhet. Om tiden mellan barn och vuxen.

Den här veckan blir det en bok som jag faktiskt inte kan minnas så mycket runtikring. Den har ingen berättelse om när det var en annan författare som tipsade mig om boken eller något sånt. Jag minns faktiskt ingenting runt den här boken, förutom att jag måste ha läst den innan jag träffade min fästman (det vill säga lite mer än 5 år sen).

Nåja, det här är en bok som jag önskar var fiktiv, men som såklart inte är det (som alla de hemskaste böckerna). Inte för att jag kommer ihåg den som speciellt hemsk eller jobbig att läsa, utan mer för att den är så satans bra att jag vill läsa fler böcker av Debbie Spungen.

Boken Inte som andra döttrar handlar alltså om Nancy Spungen - som var tillsammans med och blev dödad (eller?) av Sid Vicious (basist i Sex Pistols) - utifrån hennes mamma, Deborahs, perspektiv. Hon berättar om när Nancy blev hippie, flyttade till England, träffade Sid, hennes kärlek till musikalen Cats (om jag inte minns fel) och såklart alla hennes pyskiska åkommor. Grymt bra bok helt enkelt. Väldigt läsvärd för alla som tycker att rockstjärneliv är intressant.

Hösten (eller sommaren? någonstans där i alla fall) innan jag startade den här bloggen läste jag Sommarbarn - mitt första försök att bekanta mig med Katerina Janouch. Jag blev omedelbart förälskad, men trots förälskelsen har jag inte läst något mer av henne. Dock står Systerskap i hyllan och väntar på mig. Den ska jag nog ge mig in på. Snart så.

Sommarbarn är historien om en liten flicka, Katia, som föds i Prag 1964. När hon är fyra år gammal ockuperar Sovjetmakten hennes hemland. Pappan i familjen kämpar mot den nya regimen. Han blir snart kommunismens fiende. Familjen förföljs och 1973 tvingas de lämna landet. Det blir ett smärtsamt uppbrott. Från den älskade farmodern, från släkten, från en tillvaro Katia känner sig hemma i. Flykten går genom ett snötäckt Tjeckoslovakien. Så småningom kommer de till Sverige. Hon vet att de aldrig får återvända. Men det tar tid innan insikten sjunker in.

Mötet med det nya landet blir allt annat än lätt. Familjen kommer till ett Sverige i 70-talsskrud, generöst från socialtjänstens sida, mindre gästvänligt i mellanstadieskolan där Katia börjar. Det blir en kamp för att skapa sig en ny identitet. De vuxna kan vara skrämmande. Men hårdast är det bland barnen. När Katia så erbjuds en plats hos en svensk familj som "sommarbarn" ar hennes föräldrar tacksamt emot erbjudandet. Katia ska få en chans att bli svensk på riktigt. Här finns en möjlighet att lära känna det nya landet inifrån. Att anpassa sig är dock inte alltid enkelt.

Förra veckan berättade jag om när jag träffade Susanna Alakoski på biblioteket i Tumba. Den här veckan tänkte jag berätta om boken hon tipsade mig om. Jag har nämnt det lite kort tidigare i recensionen av Baby Jane. Boken Alakoski tipsade mig om var Stalins kossor, en bok som länge var en utav mina absoluta favoriter.

"Annas liv bygger på två stora konflikter. Den ena rör hennes förhållande till sin kropp den andra hennes förhållande till sitt estniska ursprung.I nuet tar Annas ätstörningar allt mer kontrollen över hennes liv, skolan, kärleken och vännerna. När hon träffar Hukka, hennes stora kärlek, vågar hon inte blotta sina känslor för honom. Hon är besatt av sitt matschema och kämpar samtidigt med sin kluvna identitet. Redan tidigt förstod Anna att hon inte duger som hon är. Nu förnekar hon sin kropp och sitt estniska påbrå som hon aldrig har avslöjat för någon. Finns det ingen man kan lita på?"

Det här var alltså den bok som Susanna själv följde med mig till hyllan för att se till att jag fick med den hem. Jag minns att Sofi Oksanen var ny, att ungdomsbibliotekarien precis hade läst klart den, och att de båda tyckte att hon var mycket lovande. Jag vet inte vad i Stalins kossor som får mig att älska den, men det gör jag, fortfarande.