Idag blir böcker jag minns en liten specialare. Dels för att jag kommer ihåg två stycken böcker, och dels för att Fiktiviteter utlyste en Gardellördag. Det här inlägget kommer både dels handla om när jag läste två utav mina favoritböcker någonsin, och dels om min relation till Gardells skrivande.

Jonas Gardell. När jag var yngre och såg honom på tv förstod jag inte alls grejen. För mig var han bara homosexuell. Ni vet, sådär som man kan tänka om folk man inte känner till så väl. De är ingenting annat än rött hår, glasögon eller bara arga, bara ledsna eller bara glada.. Eftersom homosexualitet inte var något som jag hade bekantat mig med när jag var liten så var det för mig en utmärkande egenskap i sig. Och Jonas Gardell var för mig bara och endast homosexuell.

Senare skulle han få en mycket större betydelse för mig. Det som jag såg när jag var liten skulle bli en enorm tillgång för min självkänsla.

Det var på Tumba bibliotek det började. Som så många gånger båda innan och efter. Ungdomsbibliotekarien hade plockat fram för slag på böcker åt min klass inför något lästema vi skulle ha i skolan. För en gångs skull var det inte riktigt någon som lockade mig. Men jag tog en i alla fall. Ett ufo gör entré. "Coolt namn, coolt omslag. Den tar jag." var det enda som fanns i mina tankar då.

Enda sen jag varit liten har jag känt mig annorlunda. Redan i sexårs hade jag svårt för att hitta vänner som var som jag. I högstadiet blev det värre. Fastän det var folk runtomkring mig kände jag mig ofta ensam. Kanske mest för att jag inte hade någon att prata med, och inte heller vågade lita på någon. Vid lästillfället var jag alternativ och kallade mig själv för punkare. Jag har aldrig varit så olik någon annan som då, varken förr eller senare.

Att läsa Ett ufo gör entré var en befrielse. Den handlar nämligen om att man inte måste vara som alla andra. Jag var aldrig som andra i högstadiet, och varje gång någon talade om det för mig tog jag åt mig. Jag tog åt mig, eftersom samhället matat mig oavbrutet med att det är BRA att vara som alla andra. Den här boken talar om att det är minst lika bra - om inte bättre att inte vara som alla andra.

När jag hade läst Ett ufo gör entré kunde jag inte få nog och läste En komikers uppväxt direkt efteråt. Jag kunde inte låta bli att känna att dessa böcker var skrivna för MIG, och för sådana som mig. Jag behövde dem. Jag behövde läsa dem så himla mycket. Fortfarande är det två utav de bästa böcker jag läst, även om jag glömmer bort att jag älskar dem. Men efter det här kanske det är dags för en omläsning?

Tolvårige Juha Lindström är klassens clown. Att vara rolig är det enda han är bra på. Genom Juha får vi lära känna hans mamma Ritva, pappa Bengt, lillasyster Marianne och dvärgkaninen Prutten - och klasskamraterna förstås: bästa vännen Jenny, som har ett fult hårspänne i sitt fula hår och som Juha skäms för, den mobbade Thomas som har en galen tysk mamma, och de elaka Lennart och Stefan. En komikers uppväxt speglar en generations uppväxt i sjuttiotalets svenska förort är en av de roligaste och samtidigt sorgligaste barndoms skildringarna i modern svensk litteratur.

I Ett ufo gör entré återvänder Jonas Gardell till Juha och Jenny och de andra barnen i Sävbyholm, som vi lärde känna i En komikers uppväxt. 70-tal är på väg att bli 80-tal. Det är kärnkraftsdebattens år, discots och John Travoltas år, punkens och Sex Pistols år. Nu är de 15 år gamla och går snart ut grundskolan. Rolig, sorglig, grym, träffsäker, fräck