Mitt första möte med Vingklippt ängel var när jag var 11 år gammal och såg det coola omslaget med tjejen med konstigt hår i min storasysters Frida-tidning. Samtidigt som jag tyckte att hon var cool, så cool, så cool, så blev jag lite rädd för henne. Sådär som man som barn kan bli för de ytterst coola TONÅRINGARNA.

Nåja, jag tänkte väl inte mer på det då, utan nästa gång jag stötte på den var i 7:an, 8:an någon gång, när vi skulle läsa moderna askungesagor. Hela klassen ville läsa just denna, men jag lyckades snappa åt mig ett exemplar på biblioteket.

Efter att jag hade läst boken började jag självklart självdiagnostisera mig direkt. Så det är inte en bok som rekommenderas för lättpåverkade 13-åringar, som dessutom kanske är lite veka (idag delar jag dock en diagnos med Berny (åh, ni kan vara lugna, jag är INTE schizo), så helt fel ute kanske jag inte var).

Senare läste jag Känn pulsen slå, som jag tydligen då tyckte var mycket bättre. Men antingen så romantiserar jag Vingklippt ängel i efterhand, eller så har jag glömt hur bra Känn pulsen slå var, för nu skulle jag nog inte säga att den är bättre.

 I en självbiografi som inte liknar någon annan får vi följa en ung flickas liv på olika behandlingshem och sjukhus med vaga och varierande diagnoser av psykisk sjukdom. I återblickar berättar hon sitt liv från de första minnena, genom skoltiden och tills hon som nittonåring slutligen börjar tillfriskna och bli mottaglig för världen.

Som barn var Berny alltid rädd. Rädd att pappa skulle ha druckit, för att bli besatt av djävulen, för att vara ensam, för att vara bland folk, för att sova, för att vara vaken, för spindlar, mat, telefoner, rädd, rädd, rädd.

Hon hittar tidigt till föräldrarnas bar- och medicinskåp. Snabbt lär hon sig att missbruka och att missbrukas; droger, mediciner, alkohol, sex - det finns inte ett tillfälle hon försummar för att skada sig själv.

I högstadiet är Berny en tickande bomb men trots upprepade överdoser, självmordsförsök och utredningar på PBU och soss, får hon ingen nämnvärd hjälp. Tvångsmässigt dras hon till den slutgiltiga lösningen: rakbladen och lindringen genom dem. Att skära djupa sår i armarna och se blodet sippra fram mot den vita huden. Först då tystnar demonernas skratt för en kort stund.

Men Berny är inte ensam. Hon har hittat en änglafamilj: Ranvi, Jesper, Aurora, Karin och Kristinah. Alla har de sina diagnoser; de skär sig, svälter sig och missbrukar; är anorektiska, deprimerade, vitsminkade och svartklädda, men de älskar varandra, lever för varandra och har en dröm om en annan, vackrare värld. De ska ta sig igenom smärtan tillsammans och bygga upp den rosaglittrande muren.