Så, tisdag igen och The Broke and the Bookish bjuder på tisdagstemat karaktärer en inte klickade med. Känns som att 2015 är året då jag inte klickade med karaktärer, men det kanske bara är för att jag tänkt på det extra mycket på senaste tiden. Nå, till listan:
1. Hirka i Odinsbarn
Alltså, det jag känner för Hirka: Ingenting. Får ingen bild av vem den här karaktären är och det blir jävligt långtråkigt att läsa en supertjock bok om en karaktär en inte känner.
2. Eleanor i Eleanor & Park
Ojoj, Eleanor... Väcker otroligt mycket känslor hos mig - mest ilska. Det var liksom inte bara så att vi inte klickade - jag avskyr henne. Förmodligen för att vi är nedrigt lika.
3. Sadie och Carter Kane i Den röda pyramiden
Det här blev ju förstås hemskt mycket bättre i Eldtronen, men kan fortfarande inte påstå att vår relation är fantastisk. De är ju inte Percy Jackson direkt.
4. Ehm, typ alla karaktärer i Sveket
Därför har jag skjutit på att läsa Sammansvärjningen... Den ligger fortfarande på mitt "prio 1"-hyllplan i TBR-hyllan. Meneh... oläst. Jag ska. Snart. Ska bara läsa lite annat först...
5. Will i Nybörjarguide till livet eller kaosteori
Visst, jag fattar att Will är lost i bereavement, men allra mest tycker jag genom typ hela boken att han är ett jävla asshole.
6. Frankie i Den ökända historien om Frankie Landau-Banks
Det här är lite av en bikt... Men jag tycker givetvis att Frankie är en viktig feministisk karaktär, att hon är bad ass och allt sånt. Men är det här en person jag skulle vilja hänga med? Eh, nejtack.
7. Melanie i The Girl with All the Gifts
Det kan ju hända att det ska vara meningen, men jag tycker att Melanie som karaktär är rätt så obehaglig. Känns ju dock på ett sätt som att författaren vill att en ska sympatisera med Melanie, och därför är hon ett barn och inte en vuxen eller en tonåring. Men hon är också översmart och superanalytisk och väldigt lite som en tioåring.
8. Ella i Som om jag vore fantastisk
Jag ogillade Ella även i tidigare böcker i den här serien, och inte ens när hon får en egen bok kan jag klicka med den här karaktären.
9. Peter i Rivers of London
Har ett enda ord för den här karaktären: Vidrig. Läs recensionen.
10. Lumikki i Röd som blod
Det här är största anledningen till att jag inte fortsatte läsa den här serien. Alltså Lumikki är liksom... Lisbeth Salander (bikt: Jag har jättesvårt för Lisbeth Salander). Och tråkigt nog: Salander har blivit något av en litterär stereotyp som jag inte tål.
Inlägg nr 2 i A-Ö-boktaggen. Snart vaknar jag förmodligen till vår sista dag i Barcelona och kommer förhoppningsvis ha seriös separationsångest. Här på bloggen snackar vi cirkus och drama istället!
C - Cirkus. En bok som det hände mycket i.
Saker hände hela tiden i den här boken. Du hängde knappt med.
Eftersom jag precis skrivit recensionen av Jag är ju så jävla easy going som postades igår, ligger det ju väldigt nära till hands att säga den. Och tempot i den boken är fasen löjligt högt. Till min stora förvåning så var tempot högt även i Eldtronen. Eftersom Den röda pyramiden var lite långsammare än jag önskade förväntade jag mig ungefär samma sak för Eldtronen, men det blev ju faktiskt riktigt bra!


D - Dramatik. En väldigt dramatisk bok.
Kärlekstrianglar, familjedrama, livsfarliga situationer. Dramatiken i den här boken gjorde det svårt för dig att lägga ner den.
Oj, den här tyckte jag var lite svår faktiskt. Men Kanske är det allt du behöver veta? Den är ju rätt dramatisk, även om den samtidigt är... lågmäld och inte så jättesnabb.
JAG HAR LÄST UT EN BOK (läste ute senaste riktiga boken den 6e...)! Herregud vilken lycka! Det var förstås i onsdags jag läste ut den, och lyckades trots min första cykeltur på tio år klämma över 300 sidor på en dag. Vilken väl också ger en liten indikation om vad jag tyckte om den här boken. Inte? Ska vi ta en recension i alla fall?
Okej, men först en beskrivning: Hur Den röda pyramiden slutade har jag inget som helst minne av, men det spelar faktiskt inte jättestor roll. Det fungerar utmärkt att läsa Eldtronen i alla fall. Apep som är herre över Kaos eller något sånt kommer snart lyckas ta sig ut ur sitt fängelse. Den enda som kan stoppa honom är Ra, men han har varit försvunnen i evigheters evighet. Dessutom gick han i pension för att han var senil, så att han väcks är ingen garanti för att han är i skick nog att bekämpa Apep. Men först måste de alltså hitta honom, samtidigt som det är lite kärleksproblem inblandat och sånt.
Jag gillade den här boken BETYDLIGT mer än Den röda pyramiden. Tempot är högre och jag gillar Sadie och Carter (varför vill jag skriva Arthur hela tiden????) betydligt mer i den här boken. De är lite säkrare, lite tuffare och även om de inte kan allt har de lite bättre koll på vad de håller på med. Vilket för mig fungerar hemskt mycket bättre än den totala osäkerheten som rådde i första boken. De har också ett helt annat band till varandra som gör dem mer samspelta, vilket också gör att jag gillar dem mer.
I övrigt: action hela tiden. Att ha två huvudpersoner på det här sättet gör ju att kriget kan utspelas på två fronter, eller att berättelsen kan berättas på två plan. Ibland kan det ju mest göra det rörigt, men här kompletterar berättelserna faktiskt varandra. Dock blir jag ibland lite förvirrad över vem sjutton det är som snackar egentligen, men det brukar ju ordna sig ganska fort ändå.
I förra boken upplevde jag att det här med egyptisk mytologi var himlarns rörigt, men tycker inte alls det i den här boken. Dels så handlar det väl om att jag nu (efter första boken) har något sorts kunskapsgrund om hur det hela fungerar, men jag tror också att det över lag inte är lika många gudar som introduceras på samma gång i den här. Dessutom slipper en hålla koll på alla familjeband och sånt, vilket underlättar enormt. Här får alltså de mytologiska inslagen chansen att bli en extra krydda - precis som i Percy Jackson eller Olympens hjältar - och inte en belastning som sinkar berättelsen.
Det enda jag egentligen har att invända mot är de otroligt opassande kommentarerna om kortväxta personer som förekommer i den här boken. Typ som när Carter kommenterar att han blivit "Undervisad av en dvärg", som om de inte skulle veta lika mycket som långa personer. Tycker att skämten kring Bes överhuvudtaget ger en bitter eftersmak, och hade gärna sett en annan hållning. I och för sig gör sig ju Bes flera gånger genom berättelsen oumbärlig, och att han är precis lika mycket att räkna med som alla andra - kortväxt eller inte.
Dessutom: Varning för kärlekstriangel *gäsp*



