Okej, men först en beskrivning: Hur Den röda pyramiden slutade har jag inget som helst minne av, men det spelar faktiskt inte jättestor roll. Det fungerar utmärkt att läsa Eldtronen i alla fall. Apep som är herre över Kaos eller något sånt kommer snart lyckas ta sig ut ur sitt fängelse. Den enda som kan stoppa honom är Ra, men han har varit försvunnen i evigheters evighet. Dessutom gick han i pension för att han var senil, så att han väcks är ingen garanti för att han är i skick nog att bekämpa Apep. Men först måste de alltså hitta honom, samtidigt som det är lite kärleksproblem inblandat och sånt.

Jag gillade den här boken BETYDLIGT mer än Den röda pyramiden. Tempot är högre och jag gillar Sadie och Carter (varför vill jag skriva Arthur hela tiden????) betydligt mer i den här boken. De är lite säkrare, lite tuffare och även om de inte kan allt har de lite bättre koll på vad de håller på med. Vilket för mig fungerar hemskt mycket bättre än den totala osäkerheten som rådde i första boken. De har också ett helt annat band till varandra som gör dem mer samspelta, vilket också gör att jag gillar dem mer.

I övrigt: action hela tiden. Att ha två huvudpersoner på det här sättet gör ju att kriget kan utspelas på två fronter, eller att berättelsen kan berättas på två plan. Ibland kan det ju mest göra det rörigt, men här kompletterar berättelserna faktiskt varandra. Dock blir jag ibland lite förvirrad över vem sjutton det är som snackar egentligen, men det brukar ju ordna sig ganska fort ändå. 

I förra boken upplevde jag att det här med egyptisk mytologi var himlarns rörigt, men tycker inte alls det i den här boken. Dels så handlar det väl om att jag nu (efter första boken) har något sorts kunskapsgrund om hur det hela fungerar, men jag tror också att det över lag inte är lika många gudar som introduceras på samma gång i den här. Dessutom slipper en hålla koll på alla familjeband och sånt, vilket underlättar enormt. Här får alltså de mytologiska inslagen chansen att bli en extra krydda - precis som i Percy Jackson eller Olympens hjältar - och inte en belastning som sinkar berättelsen. 

Det enda jag egentligen har att invända mot är de otroligt opassande kommentarerna om kortväxta personer som förekommer i den här boken. Typ som när Carter kommenterar att han blivit "Undervisad av en dvärg", som om de inte skulle veta lika mycket som långa personer. Tycker att skämten kring Bes överhuvudtaget ger en bitter eftersmak, och hade gärna sett en annan hållning. I och för sig gör sig ju Bes flera gånger genom berättelsen oumbärlig, och att han är precis lika mycket att räkna med som alla andra - kortväxt eller inte.

Dessutom: Varning för kärlekstriangel *gäsp*

« Eldtronen | Rick Riordan | 512 s. | Modernista | 2015 | Goodreads »