Åh, jag kan riktigt känna hur ivriga ni är att få läsa den här recensionen nu när jag skjutit upp och skjutit upp och skjutit upp ;)

Redan innan jag hade hunnit läsa klart Himlen börjar här bestämde jag mig för att Jag ger dig solen faktiskt blir en utmärkt födelsedagspresent till mig själv (om det är något jag är bra på är det presenter till mig själv!).

Jag ger dig solen handlar också en hel del om styrkan i familjerelationer. Berättelsen fokuserar på Noah och Jude - ett tvillingpar som brukade ha ett gemensamt medvetande men som hamnat på kant med varandra. De har alltid tävlat med varandra, men när tvillingarnas mamma tycker att de ska söka till konstskola båda två blir det värre än någonsin. I samma veva händer något som förändrar deras liv för alltid. Tre år senare för ett konstprojekt ihop Jude med en skulptör som är lika trasig och ledsen som hon är. Mötet tvingar fram alla hemligheter som tidigare varit dolda i familjen - men hur ska det kunna bli lika sammansvetsade igen när de ljugit så mycket för varandra, och gjort varandra så ont?

Mycket går att känna igen från Himlen börjar här - språket, intensiteten, Beatles-referenserna, den frånvarande mamman. Jag skulle dock säga att den största skillnaden mellan Jag ger dig solen och Himlen börjar här är att Jag ger dig solen känns lite mer mogen. Den är inte lika stormande intensiv och språket är inte lika upplagt för understrykningar och hundöron. Visserligen kan ju det sistnämnda också bero på att det inte är samma person som översatt de båda böckerna - det kan jag inte svara på, eftersom jag bara läst översättningarna.

Jag gillar verkligen upplägget att 13-åriga Noah och 16-åriga Jude turas om att berätta. Vi får alltså två olika tidpunkter berättade ur de olika tvillingarnas perspektiv, vilket fungerar väldigt bra. Det bidrar snyggt till hur sanningen liksom vävs fram, bit för bit. Något jag däremot tyckte var lite jobbigt var de extremt långa kapitlen. Det kan nästan inte ens kallas för kapitel.

Den här bokens allra största förtjänst är ändå karaktärsbygget. Båda tvillingarna är till viss del oberäkneliga och faller aldrig in i en utstakad roll. Nelson låter händelserna i deras liv påverka dem på oförutsägbara sätt, samtidigt som hon lämnar spår av deras tidigare jag - vilket ju faktiskt är så pass realistiskt som det kan bli. De är inte perfekta, de är idioter och människor och allt sånt, men det känner och de agerar efter det. Jag tänker att det här med att ge karaktärer det där allra sista mänskliga måste vara det allra svåraste med att skriva, eftersom det aldrig går att förutse hur en person ska reagera. Jag tycker att Nelson har hittat det där allra sista, som gör att det tippar över kanten. Som gör en karaktär till mer än en karaktär, utan en "riktig" person.

Phaet [feɪt] är femton år och bor i en koloni på månen. Hon är inte speciellt pratig av sig, utan låter för det mesta hennes bästa vän Umbriel sköta pratandet åt henne. Hennes pappa är död sedan länge.

När Phaets mamma blir fängslad riskerar hon och hennes syskon att hamna på Härbärget. Förutom att där är smutsigt och trångt, sprids sjukdomar ungefär lika fort som eld i hö, och Phaet vill för allt i världen inte ta sina syskon dit. Istället tar hon värvning i milisen, där hon tvingas genomgå en utbildning som inte alla överlever.

Den här berättelsen kändes mer ny innan jag började läsa än när jag kom en bit in i. Jag skulle säga att den ungefär är som en blandning mellan Enders spel och Divergent. Vilket ju förstås inte är helt negativt. Jag gillade både Divergent (ok, älskade) och Enders spel, så jag köper helt hela konceptet. Jag är också orimligt förtjust i skolor och utbildningar i böcker, och eftersom Uppstigandet mestadels cirkulerar kring milisutbildningen får den helt klart plus för det.

Jag hade nog dock lite högre förväntningar på den här boken än vad som faktiskt infriades. Hypen gällde helt klart den här månkolonin, men jag upplever att hur det är att leva i en koloni på månen kunde ha fått mer utrymme. Eller alltså, helst vill jag ju ha en faktabok om hur en lever i en koloni på månen. Och då var det här väl inte riktigt rätt bok kanske (kan inte någon snälla skriva en faktabok om samhället i den här boken? Skulle dö och återuppstå för att få läsa den).

Något jag däremot tyckte var tufft var hur deras språk (slang, uttryck osv) faktiskt påverkats av att de inte lever på jorden - vilket ju är superspännande (eftersom hur språk används ÄR spännande. MVH tjejen som kommer bli lingvistiknörd efter att ha pluggat 7,5 hp Översiktskurs i engelsk språkvetenskap). Om jag tänker på alla dystopier och framtidsskildringar jag läst, tror jag aldrig att jag har uppfattat hur författaren låtit det nya samhället/världsordningen faktiskt påverka karaktärernas språkbruk. Jag har aldrig ens tänkt på möjligheten/självklarheten att en ny världsordning - eller en helt annan värld med andra naturvetenskapliga (och andra) referenspunkter faktiskt påverkar ett språk. Dock tycker jag ibland att det kaaaaanske kunnat göras mer "diskret" - men det är också en jättesvår gräns däremellan. Det får ju inte bli så pass otydligt att en inte uppfattar det, för då är det ju inget roligt. Samtidigt måste ju texten gå att förstå ändå.

Det som kan vara det bästaste bästa med den här boken: INGET KÄRLEKSTRAMS! Har ni hört om något sällsynt tidigare? Fast det antyds att det kanske kan bli lite problem i kommande delar, men det får jag väl tampas med då.

Två saker störde jag mig med i den här boken:
1. Att det hela tiden ska påpekas hur extremt långt fram det här samhället är. De inte bara har svävare, utan de har haft svävare så länge att det finns svävare som är OMODERNA! Och dessutom är de så tuffa att till och med kodlås är OMODERNA!!! Skärp dig, det blir bara överdrivet och skrytigt och inte jättecoolt.
2. De underförstådda genusattributen. Om de nu är så jäkla långt framskridna att till och med kodlås skrotas som omoderna - varför är det då underförstått att det är kvinnligt att ha långt hår? Det här är alltså ett samhälle vars religion är naturvetenskap. De tror inte. De vet. De är praktiska. Det här stället skriker inte att det är praktiskt med långt hår. JUST SAYIN'.


Men okej, för er som tyckte att allt det här i mitten var för långt att läsa: Den här boken var helt klart rätt så spännande (om än inte superspännande hela tiden), intressant och läsvärd, men den har sina brister. Jag är pepp på nästa del och hoppas på att den kommer ut ASAP.

En dag sent tänker jag haka på Top Ten Tuesday. Den här veckan handlar det om de tio bästa författare en läst under året som varit nya för en själv. Om ni vill se alla nya författare jag läst i år kan ni ta en titt på fliken som heter "Läst 2013". Alla författare som jag läst för första gången är märkta med en stjärna.

Sen blev det här inte en tio-i-topp. Det är helt enkelt inga fler författare som jättegärna vill lyfta. Dessa som jag valt gillar jag lite extra mycket, och tycker är exceptionella. Det är liksom inte "bara" bra berättelser, utan har speciella språk och egenheter som jag tycker är intressanta. Till exempel så gillade jag Femte vågen himla mycket. Det är en jättebra historia. Men tycker jag att Yancey är en exceptionellt bra författare? Nja.

Jag tycker det är svårt att ranka, så utan inbördes ordning:

1. Annakarin Thorburn (Jag biter i apelsiner)
   Efter att jag hade läst Jag biter i apelsiner sa jag att den helt säkert skulle komma i på min tio i topp bland årets bästa böcker. Nja, där ligger den inte kvar, men jag tycker fortfarande att det är en jättefin bok och älskar språket.
2. Sophie Adolfsson (Det känns konstigt att vakna i sin egen säng)
   Jag älskar att Det känns konstigt att vakna i sin egen säng är så himla unik och att den är så sjukt vulgär och rolig. Från den spermaklet-liknande texten på framsidan, till fasttorkade flytningar i könshår och... tja läs den bara.
3. Katarina Sandberg (Vi är inte sådana som i slutet får varandra)
   Katarina Sandberg behärskar både att skriva roligt och ledsamt och sätter fingret på exakt rätt punkter. Jag hoppas verkligen, verkligen att hon ger ut fler böcker SNART.
4. Kristian Gidlund (I kroppen min)
   Alltså, vad ska en ens säga? Jag grät mig igenom hela boken. Klart slut.
5. Maria Nygren (Fjärde riket)
   Åh, jag vet inte egentligen om Fjärde riket innehåller så himla mycket språkligt fantastiska grejer, men jag tycker det är en så exceptionellt... påhittig berättelse. Så den får vara med ändå.
6. Linn Spross (Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet)
   Linn Spross får mest vara med på den här listan för att jag älskar Imagine så himla mycket. Jag tycker att hon är en helt fantastisk karaktär. Imagine är verkligen den där typen av tjej som jag själv skulle sucka åt och verkligen inte bry mig om att lära känna på djupet, men Spross har gett henne så himla mycket djup, och jag tycker verkligen att hon är en så intressant karaktär.
7. Fredrik Backman (Min mormor hälsar och säger förlåt)
   Egentligen tycker jag det är lite jobbigt att ha med Backman på den här listan, för att jag rent instinktivt ogillar honom (vet inte varför?). Men skrattade så jag grät när jag läste Min mormor hälsar och säger förlåt, och tyckte att språket var så kul och underfundigt. Därför totalt omöjligt att inte ha med på den här listan.

För övrigt 1: Notera könsfördelningen på den här listan.
För övrigt 2: Notera samtliga författares nationaliteter.
För övrigt 3: Jag plöjde de tre första avsnitten av säsong fyra av The Walking Dead igår. Aaaah, varför har jag väntat så länge? Tycker att den här serien är rätt hjärndöd, men älskar den så himla mycket. 
__________________________________________________________________________________

Efter att ha läst klart Jag, En började jag direkt på den här. Jag, En var helt enkelt så fullständigt genialisk att jag var tvungen att smälla till med en Levithan till på samma gång.

Liten parlör för älskande beskriver ett kärleksförhållande. Både det bra och det dåliga. Från start till slut - fast inte i den ordningen förstås. Istället för att berättas kronologiskt berättas boken i bokstavsordning. Från A till Z. För varje ord ges en ögonblicksbild.

I början hade jag väldigt svårt för att uppskatta den här boken. Jag vet faktiskt inte om jag gjorde det alls under hela tiden som jag läste den, utan det kan faktiskt vara så att det kom först efteråt. För nu när jag läst klart den försöker jag tänka på den på samma sätt som Jag, En - microberättelser. Jag älskar ju dessa små ögonblick där det verkligen tas tillvara på nuet och allt det som är helt vanligt - men ändå helt ovanligt. Och det skulle jag säga är Levithans största talang. Han kan ta de där till synes helt vanliga, tråkiga sakerna och göra till en berättelse - till magi. Jag känner till och med att jag kanske borde läsa om den här boken, uppskatta den mer medan jag faktiskt läser den. Inte vänta till efteråt.

Jag har haft den här boken liggande hemma, plockat upp den och läst någon sida då och då. Jag tycker att det har varit ett perfekt sätt att läsa den här boken på. Den behöver komma lite i taget, inte hela på en gång. Ord för ord, ögonblick för ögonblick är bästa sättet att ta in den här på.

Alltså, det här att vi läste Ibsen i skolan och jag helt oväntat tyckte om den (just nu är det helt oväntat om jag gillar någonting som inte är ungdomsböcker eller fantasy). Men Ett dockhem, som vi läste, har så många sinnessjukt bra repliker. Det känns nästan som att jag bara vill citera hela, men det kan man förstås inte göra. Här kommer istället några av mina favoriter!

Jag har tidigare sagt att jag älskar ord. Senast var när jag postade min önskelista inför födelsedagen. Det finns ord som jag kan säga hur många gånger som helst för att de låter så himla fina. Ett utav mina absoluta favoritord är rikoschett. Här ovan fotat i Under kupolen.

Rikoschett enligt SAOL:

rikosch'ett [-et'] s. -en -er
- projektils studsning; studsande projektil