Phaet [feɪt] är femton år och bor i en koloni på månen. Hon är inte speciellt pratig av sig, utan låter för det mesta hennes bästa vän Umbriel sköta pratandet åt henne. Hennes pappa är död sedan länge.

När Phaets mamma blir fängslad riskerar hon och hennes syskon att hamna på Härbärget. Förutom att där är smutsigt och trångt, sprids sjukdomar ungefär lika fort som eld i hö, och Phaet vill för allt i världen inte ta sina syskon dit. Istället tar hon värvning i milisen, där hon tvingas genomgå en utbildning som inte alla överlever.

Den här berättelsen kändes mer ny innan jag började läsa än när jag kom en bit in i. Jag skulle säga att den ungefär är som en blandning mellan Enders spel och Divergent. Vilket ju förstås inte är helt negativt. Jag gillade både Divergent (ok, älskade) och Enders spel, så jag köper helt hela konceptet. Jag är också orimligt förtjust i skolor och utbildningar i böcker, och eftersom Uppstigandet mestadels cirkulerar kring milisutbildningen får den helt klart plus för det.

Jag hade nog dock lite högre förväntningar på den här boken än vad som faktiskt infriades. Hypen gällde helt klart den här månkolonin, men jag upplever att hur det är att leva i en koloni på månen kunde ha fått mer utrymme. Eller alltså, helst vill jag ju ha en faktabok om hur en lever i en koloni på månen. Och då var det här väl inte riktigt rätt bok kanske (kan inte någon snälla skriva en faktabok om samhället i den här boken? Skulle dö och återuppstå för att få läsa den).

Något jag däremot tyckte var tufft var hur deras språk (slang, uttryck osv) faktiskt påverkats av att de inte lever på jorden - vilket ju är superspännande (eftersom hur språk används ÄR spännande. MVH tjejen som kommer bli lingvistiknörd efter att ha pluggat 7,5 hp Översiktskurs i engelsk språkvetenskap). Om jag tänker på alla dystopier och framtidsskildringar jag läst, tror jag aldrig att jag har uppfattat hur författaren låtit det nya samhället/världsordningen faktiskt påverka karaktärernas språkbruk. Jag har aldrig ens tänkt på möjligheten/självklarheten att en ny världsordning - eller en helt annan värld med andra naturvetenskapliga (och andra) referenspunkter faktiskt påverkar ett språk. Dock tycker jag ibland att det kaaaaanske kunnat göras mer "diskret" - men det är också en jättesvår gräns däremellan. Det får ju inte bli så pass otydligt att en inte uppfattar det, för då är det ju inget roligt. Samtidigt måste ju texten gå att förstå ändå.

Det som kan vara det bästaste bästa med den här boken: INGET KÄRLEKSTRAMS! Har ni hört om något sällsynt tidigare? Fast det antyds att det kanske kan bli lite problem i kommande delar, men det får jag väl tampas med då.

Två saker störde jag mig med i den här boken:
1. Att det hela tiden ska påpekas hur extremt långt fram det här samhället är. De inte bara har svävare, utan de har haft svävare så länge att det finns svävare som är OMODERNA! Och dessutom är de så tuffa att till och med kodlås är OMODERNA!!! Skärp dig, det blir bara överdrivet och skrytigt och inte jättecoolt.
2. De underförstådda genusattributen. Om de nu är så jäkla långt framskridna att till och med kodlås skrotas som omoderna - varför är det då underförstått att det är kvinnligt att ha långt hår? Det här är alltså ett samhälle vars religion är naturvetenskap. De tror inte. De vet. De är praktiska. Det här stället skriker inte att det är praktiskt med långt hår. JUST SAYIN'.


Men okej, för er som tyckte att allt det här i mitten var för långt att läsa: Den här boken var helt klart rätt så spännande (om än inte superspännande hela tiden), intressant och läsvärd, men den har sina brister. Jag är pepp på nästa del och hoppas på att den kommer ut ASAP.