Åh, jag kan riktigt känna hur ivriga ni är att få läsa den här recensionen nu när jag skjutit upp och skjutit upp och skjutit upp ;)

Redan innan jag hade hunnit läsa klart Himlen börjar här bestämde jag mig för att Jag ger dig solen faktiskt blir en utmärkt födelsedagspresent till mig själv (om det är något jag är bra på är det presenter till mig själv!).

Jag ger dig solen handlar också en hel del om styrkan i familjerelationer. Berättelsen fokuserar på Noah och Jude - ett tvillingpar som brukade ha ett gemensamt medvetande men som hamnat på kant med varandra. De har alltid tävlat med varandra, men när tvillingarnas mamma tycker att de ska söka till konstskola båda två blir det värre än någonsin. I samma veva händer något som förändrar deras liv för alltid. Tre år senare för ett konstprojekt ihop Jude med en skulptör som är lika trasig och ledsen som hon är. Mötet tvingar fram alla hemligheter som tidigare varit dolda i familjen - men hur ska det kunna bli lika sammansvetsade igen när de ljugit så mycket för varandra, och gjort varandra så ont?

Mycket går att känna igen från Himlen börjar här - språket, intensiteten, Beatles-referenserna, den frånvarande mamman. Jag skulle dock säga att den största skillnaden mellan Jag ger dig solen och Himlen börjar här är att Jag ger dig solen känns lite mer mogen. Den är inte lika stormande intensiv och språket är inte lika upplagt för understrykningar och hundöron. Visserligen kan ju det sistnämnda också bero på att det inte är samma person som översatt de båda böckerna - det kan jag inte svara på, eftersom jag bara läst översättningarna.

Jag gillar verkligen upplägget att 13-åriga Noah och 16-åriga Jude turas om att berätta. Vi får alltså två olika tidpunkter berättade ur de olika tvillingarnas perspektiv, vilket fungerar väldigt bra. Det bidrar snyggt till hur sanningen liksom vävs fram, bit för bit. Något jag däremot tyckte var lite jobbigt var de extremt långa kapitlen. Det kan nästan inte ens kallas för kapitel.

Den här bokens allra största förtjänst är ändå karaktärsbygget. Båda tvillingarna är till viss del oberäkneliga och faller aldrig in i en utstakad roll. Nelson låter händelserna i deras liv påverka dem på oförutsägbara sätt, samtidigt som hon lämnar spår av deras tidigare jag - vilket ju faktiskt är så pass realistiskt som det kan bli. De är inte perfekta, de är idioter och människor och allt sånt, men det känner och de agerar efter det. Jag tänker att det här med att ge karaktärer det där allra sista mänskliga måste vara det allra svåraste med att skriva, eftersom det aldrig går att förutse hur en person ska reagera. Jag tycker att Nelson har hittat det där allra sista, som gör att det tippar över kanten. Som gör en karaktär till mer än en karaktär, utan en "riktig" person.