Sååå, i fredags postade jag ett inlägg om varför beskrivningar och bedömningar av tjejers utseende skaver, med resonemang utifrån ett stycke i Katarina von Bredows nya bok Tappa greppet. Nu är det en annan ny bok som ska få sig en liten heads up på genusslentrianen.

Tidigare idag började jag läsa Henrik Fexeus De förlorade. Fram till nu (s. 76) har den varit ganska så... medel. Hela vägen. Rätt bra liksom, men inte revolutionerande. Lite för förklarande ibland. Men så dyker följande upp: "Något drog honom till henne. Som om han kände henne. Hon var söt, men det var inte huvudsaken. Inte alls." VARFÖR – OM DET ÄNDÅ INTE SPELAR NÅGON SOM HELST ROLL – MÅSTE DU NÄMNA ATT HON ÄR SÖT DÅ? Det är inte som att bokens huvudpersonstjej går runt och bedömer alla killar hela tiden. Men när huvudpersonskillen träffar på en tjej är det väldigt viktigt att nämna att hon är söt – trots att hela hans värld precis just då håller på att vändas upp och ner och han kanske eventuellt blir kidnappad.

Alltså det här att tjejers utseenden är så himla viktiga hela tiden, och framför allt under bedömning konstant. Så. Tröttsamt.