Mirre bor i Gustavsberg och där händer inget alls. Tycker hon. Det är samma sak varje dag. Hon möter sin bästa kompis Liv samma tid varje dag för att gå till skolan. Efter skolan går de hem till någon av dem och dricker te och pratar om Belle and Sebastian. När Mirre kommer ut som lesbisk inför sin familj är hon inte ens säker på om hon gör det för att hon är det eller om hon bara vill att något ska hända. Grejen är bara att det börjar hända så mycket saker att Mirre nästan längtar tillbaka till när det hände ingenting alls. Hon blir kär i Sanna, vilket gör att hon och Liv glider ifrån varandra. När allt går åt helvete vet hon inte alls vem hon ska vända sig till – då står hon helt plötsligt utan alla sina närmaste vänner.

För det första: Sån megaigenkänning för mig. Mirre är typ jag när jag gick i högstadiet. Allt från Ebba Grön & Thåström till att vara en duktig tjej med tovigt hår som vill att något mer händer. När jag kom ut som bisexuell var det inte bara att komma ut, utan också att befästa en image som avvikande (även om det var sant).

I alla fall, tillbaka till boken. Till skillnad från alla andra porträtt av mig (typ Eleanor, heh) så bondar jag faktiskt riktigt bra med Mirre. Jag tycker att hon är så bra som huvudkaraktär, tänker att hon är relaterbar för många duktiga tjejer. Dessutom är det så skönt att inga av hennes tankar censureras. Att en får vara med på att hon tänker att hennes kompisar är tråkiga, att hon har fördomar om folk som inte är som hon osv. Hon är en så himla fin oslipad diamant som i alla fall jag har svårt för att inte ta till mig till 100%.

Älskar också Mirres relation till hennes bror William och till hennes mamma. Även om det uppstår en del familjeproblem när Mirre hittar droger i sin andra brorsas rum, och hennes släkt är idioter, så får det i första hand vara utanför familjen som de stora relationsproblemen ligger. Även om Mirre glömmer bort att hon har en trygg hamn i sin familj får de ändå finnas där i bakgrunden och komma in när de behövs. Det tycker jag är fint ändå. Trots problem så gillar jag den här familjen himla mycket.

Sååå, gillar tydligen allt himla mycket? Hehe, men alltså. Jag tycker att den här boken är fin och bra, de pratar om klassförakt och feminism och sånt, berättelsen är bra osv. MEN av någon anledning når den inte riktigt ända fram. Och jag vet inte riktigt varför, för jag kan inte komma på en enda grej jag INTE gillade med den här? Det är bara någonting som gör att jag inte blir speciellt berörd eller känner att det är tråkigt när boken tar slut. Något som gör att jag inte vill sätta en femma, eller ens en fyra för den delen.

But still: Riktigt bra ungdomsbok. Läs!

     Hata Gustavsberg
     Agnes Lindström
     240 s.
     Bonnier Carlsen
     2017
     Goodreads

Hallå kul veckans ämne på Top Ten Tuesday tycker jag! Eller temat är egentligen att en ska skriva om gömda juveler inom x, men jag har faktiskt valt helt allmänt. Kändes svårt att plocka ihop en vettig lista ändå, såatteh. Jag har helt enkelt tagit tio böcker som jag inte tycker fått det buzz de är värda!

1. The Sleeper and the Spindle, Neil Gaiman & Chris Riddell Alltså hur kan det här typ inte vara Gaimans mest uppmärksammade bok?? Mvh älskar den. 2. Epidemin, Åsa Ericsdotter Den här är verkligen så himla bra. Samhällskritisk och tydlig samtidigt som den är så jäkla spännande. 3. The Fox and the Star, Coralie Bickford-Smith Såååååå himla fin bilderbok. Vill ha varje uppslag som ett print på väggen.

4. Beastkeeper, Cat Hellisen Den här var himla gullig och tunn, så det tar typ ingen tid att läsa. Så gör! 5. Ensam kvar, Alexandra Oliva Gudars så bra den här är. Rekommenderar den på jobbet varje gång någon frågar efter postap, och jag tror jag kanske lyckats pracka på sex pers den. Alla jag beskriver den för bara "shit den låter asbra" (kanske också pga är världens mest entusiastiska bokhandelsbiträde när jag pratar om denna) och tar den direkt (SCORE!). 6. Dragon's Green, Scarlett Thomas Enligt recension tycker jag tydligen aldrig att den här lyfter, men pga intressant värld tänker jag ändå lyfta den. Eftersom det varit seriöst knäpp. tyst. om den (i alla fall i mina kanaler). 7. The Beginning Woods, Malcolm McNeill Samma med den här egentligen. Filosofisk fantasy a la Pullman (fast inte lika bra ofc) med superfint omslag.

8. Harrow County, Cullen Bunn & Tyler Crook ALLTSÅ HARROW COUNTY!!!! Så jäkla bra, läs den. Ja, jag vet att jag tjatar men LÄS DEN. 9. Forgive Me, Leonard Peacock, Matthew Quick Leonard Peacock dök upp på förra veckans lista också, men den är ju bra hallå? Viktigt ämne i en väldigt bra bok. 10. The Wolf Wilder, Katherine Rundell Ni kanske kan spara den här till att det faktiskt är vinter ute, men alltså mysig äventyrsbok i supersnöigt Ryssland med cool kvinnlig huvudperson.

Någon du är sugen på?

Okej, lite har jag redan skrivit om den här väldigt märkliga boken, men jag vill få till något mer ordentligt också. För den ÄR mer än cringey sex, promise.

Connie är en kvinnlig matematiker som hela tiden stöter på fördomar och misogynitet – eftersom hon som kvinna valt att slå sig in i en extremt mansdominerad bransch. Men eftersom hon ändå är en av de bästa blir hon rekryterad till ett topphemligt uppdrag som varken hon eller någon av de andra anställda vet något om. En av de andra som jobbar på samma uppdrag är Luke – en excentrisk man som har åsikter om allt från möten till skelett. Connie tycker att han är speciell, men hon kan inte ana HUR speciell.

Alltså allt jag hade sett av den här boken var omslaget. Jag hade ingen aning om vem Colgan var, eller vad boken handlade om. Men hallå rött hår + fint omslag liksom. I can read that. Meneeeeh. Tydligen så skrivet Colgan i vanliga fall böcker som Welcome to Rosie Hopkins' Sweet Shop of Dreams och Meet Me at the Cupcake Café. Jag tror ni känner mig tillräckligt väl för att inse att det inte är min... cupcake of choice. Om jag hade vetat det hade jag nog inte plockat upp den här boken heller (och hade inte varit speciellt ledsen över att ha missat läsupplevelsen för den delen).

Okej, here goes, det här är mitt problem med den här boken:


Allt med aliens blir. så. jävla. töntigt. Och ännu mer töntigt och weird blir det när någon blir kär i en jävla alien och de ska ha fucking SEX????? WHYYYYY?????? Och varför måste de ha så stela och larviga dialoger????? Som om det inte räcker med att jag vill plocka fram skämskudden när de har sex, jag måste göra det i typ varannan dialog också för det är så sjuuuuuuukt onaturligt. Inte en enda scen i den här boken känns naturlig, utan allt är så konstlat och weird. Tydligen så är det meningen att den ska vara lite pinsam, men jag tycker bara den är så konstig. Den är inte ens rolig/härlig/igenkännande pinsam som Konsten att ha sjukt låga förväntningar. Den är bara konstig pinsam.

Utöver det då? Well, den här boken är mest... högst märklig. Insta-love där huvudpersonen inte är kär ena sekunden och är beredd att dö för sitt kärleksobjekt nästa sekund. Alla karaktärer är utmejslade stereotyper och de överraskar mig inte en enda gång. Satt typ genom hela den här boken med ett skeptiskt ansiktsuttryck som skulle få Katniss att blekna av avund (bc cats are the queens of skepticism, as alla kattägare vet).

Meeeeen, grejen är ju att när en är inne i det är en inne i det. Det är ändå en effektiv och ganska snabb berättelse, och om jag skulle säga att jag inte blev underhållen under berättelsens gång skulle jag definitivt ljuga. När den inte är sjukt konstig eller pinsam är den faktiskt ändå lite spännande. Jag hade kunnat avsluta och börja med Saker ingen ser på en gång när jag fick hem den, men jag kände ändå att jag ville läsa klart den (även om det var... bittersweet).

Sååå, bör en läsa den här? Alltså om du inte har den och inte har börjat kan du stryka den från din lista. Om du redan har den hemma eller har börjat läsa den kan du lika gärna läsa den, speciellt om du är väldigt into romans eller aliens.

     Resistance is Futile
     Jenny T. Colgan
     336 s.
     Orbit
     2015
     Goodreads

Haha, antalet gånger jag skrivit hela inlägg om sex på den här bloggen kan nog räknas på ena handens fingrar. Jag tycker att sex är obekvämt. Jag pratar inte om sex. Jag avskyr ämnet som pesten. Pratar inte om det med mina kompisar (såvida det inte handlar om vem jag skulle vilja ligga med eller vem jag drömde en sexdröm om, för sånt är kul. Men jag menar på riktigt. Verklighetsförankrat).   Jag tycker att det är så obekvämt att jag inte ens vet vilka ord jag ska använda. Jag blir som en trettonåring som rodnar och får panik och försöker fly situationen genom att skylla på att jag glömt dammsuga/önskar att marken ska sluka mig/byter ämne. Och fattar ni att jag ändå är 24 år gammal. Jag kanske måste bli lite mindre uptight på den här fronten asså.

Så det kanske är KBT för mig att läsa böcker med explicit sex. Det var kanske därför också som jag gjorde upp listan med ungdomar som får ligga? För att någon annan kanske också behöver KBT? Och well, jag tog mig igenom hela Saker ingen ser utan att rodna en enda gång – INTE ENS PÅ TUNNELBANAN! HAR NI HÖRT VA!!!! Det är så jag klappar mig själv på axeln och talar om för mig själv hur himla duktig jag är.

Nåja, det jag egentligen skulle prata om var följande: Den här veckan har jag läst två böcker med sexscener i, och i den ena borde författaren förfan ha skippat dem. Och då pratar jag inte om Anna Ahlund, för hon skriver seriöst bra sexscener som inte ens den obekväma undertecknade är helt oberörd av (herregud, får typ ens hjärtklappning av att erkänna det?! Vilken tönt jag är...). Utan jag pratar om Resistance is Futile av Jenny T. Colgan. Alltså seriöst. Jag vill typ vända mig ut och in av förlägenhet – och då är det inte ens av det faktum att det finns sex, utan att det är så HIMLA CRINGEY. OCH MED EN ALIEN!!!! (FYI: aliens är inte min cup of tea. Jag kan inte köpa aliens, jag tycker alltid att det blir så himla töntigt. Om det skulle komma fram att vi hittat aliens så skulle jag såklart tro på det osv, men jag tycker det alltid blir så märkligt i just böcker när det ska spekuleras i hur aliens fungerar).

Men alltså, seriously, does this turn you on? För att för mig känns det bara som att jag vill plocka fram en kudde och hålla framför ansiktet medan jag läser. Just sayin'.




Såååå, well. Ikväll ska jag ser Veronica Maggio, och imorgon ska vi ha några vänner på middag. Sen har jag en vecka semester till och ska försöka hålla uppe bloggandet. Hallå trevlig på er! Ska ni hitta på något kul? Puss!

Okej, så det här med att vara feminist. Är det bara jag som upplever att det ibland är orsak till besvikelse hos mig själv? Eller alltså förstå mig rätt – att vara feminist kan ju liksom aldrig vara fel, men ibland när jag inte kan leva upp till mina egna värderingar blir jag lite ledsen. Eller när jag agerar eller inte ser att vissa saker är fel eller problematiska. Visst kan jag påtala när min morbror kallar mig "småtjej" (men förfan, jag är 24 år nu. Jag vet att det var länge sedan vi sågs, men jag var fasen ingen småtjej då heller), men kan bli attackförälskad serier och sen läsa recensioner för att upptäcka det egentligen inte alls var en speciellt bra representation.

Det senare (alltså att jag verkligen gillat problematiska grejer) har hänt två gånger den här sommaren (i och för sig att jag sagt till min morbror att jag inte är en småtjej längre. Eller det har hänt en gång. Men struntsamma). Och båda gångerna tog det liksom hårt på mig, för att jag under några timmar låtit mig blindas av narrativ och en bra berättelse och inte insett att representationen är fel. Jag antar att jag bör ta ett djupt andetag och lära mig till nästa gång – men ärligt talat skäms jag mycket mindre över att gilla serier som jag SER är problematiska (typ Friends) än att tro att en serie är legit och sen inse att någon med tolkningsföreträde sågar den.

Okej, jag ska komma till exempel här också för att detta inte ska bli en alltför vag text. Det första exemplet är en bok – Symptoms of Being Human. Den handlar om Riley som är gender fluid, men fortfarande i garderoben. Riley ska börja i en ny skola, och startar på inrådan av sin terapeut en anonym blogg för att kunna ventilera sina känslor. Men så listar någon ut att Riley är den som skrivit bloggen och hotar att avslöja hen. Jag plockade upp den för att jag helt enkelt aldrig läst en bok om någon som är gender fluid. Och ni vet vidga sina vyer, förstå andra genom läsning osv. Och jag läste den och tyckte den var riktigt bra, och det kändes som att jag fick lite mer insikt i transpersoners dysfori och rädsla för att bli uppfattade som något de inte är. När jag hade läst klart boken och skulle ratea den på goodreads snabbläste jag lite recensioner, och såg att några totalsågade den och påpekade hur otroligt problematisk den var på så många sätt. Jag tycker nog fortfarande att det är en viktig bok – för att det är ett första steg. Jag har svårt att se att personer som är gender fluid är TOTALT missrepresenterade här, och med tanke på hur lite sådana här böcker vi har tillgång till så tänker jag att det än så länge är ett bra första steg. Den kanske inte är perfekt, men jag lärde mig i alla fall mycket (som jag innerligt hoppas är riktigt i och för sig. I och för sig i och för sig är det väl svårt att säga vad som är rätt och fel i det här) och hoppas att den banar väg för andra liknande böcker.

Vi ska prata lite om en tv-serie också, nämligen Atypical. Den handlar om den autistiske 18-åringen Sam som bestämmer sig för att hitta en flickvän. Jag föll pladask för den här otroligt gulliga serien som verkligen är perfekt för binge watching. MEN. Så kom Victor hem och ba: "Vad tittar du på?"
jag: "Atypical. Det är om en kille som är autistisk"
Victor: "Ah, juste, jag har läst om den. Den har fått ganska mycket dåliga recensioner för dålig representation."
jag: "Ah... ah okej. Jo, den är ju problematisk på många sätt, men jag tycker den är bra ändå" SA jag, men hade INTE ALLS tänkt på :)))))
Och då insåg jag liksom att den här Sam är egentligen inte alls ett speciellt bra porträtt av en högfungerande autistisk person, utan mest extremt karikatyrartat. Och det tråkiga är väl egentligen också att jag typ inte ens tänkt så mycket på honom som en riktig karaktär i serien? Alltså som att jag bryr mig om honom, för att han är så platt. För mig handlar serien om resten av familjen och hur det är att leva med någon på autismspektrat i familjen – lillasystern som jämt hamnar i skuggan av sin bror och måste ta hänsyn till hans vilja hela tiden, mamman som aldrig gör något för sin egen skull och får dåligt samvete när hon gör det, och pappan som inte vågar "komma ut" på jobbet. Och sen är han där som någon platt kartonggubbe som de alla cirkulerar kring. Det är ju jättetråkigt egentligen. Men tja, allt som är runt honom är ju så himla bra, och det var typ bara det jag såg?

Okej, så egentligen handlar det väl om att jag blir lite besviken på mig själv när jag glömmer vara kritisk. För att jag liksom konstant vill att jag ska inta en kritisk ställning, för att jag tycker att det är nyttigt och bra. Men ibland blir jag lurad av att serier och böcker är spännande, och då känner jag mig dum – vilket ju egentligen är superdumt, för det gör ju alla typ ändå?

Har ni någon sån bok eller serie som fått er att känna er så? Som att ni liksom BORDE HA fattat, men inte gjort det?

Idag blir det en dubbelrecension! Jag läste Geekerella och Queens of Geek precis efter varandra och tyckte de var så himla lika och skrivna för prick samma person, så tänkte att vi lika gärna kan slå två flugor i en smäll. Redo?

I Geekerella cirkulerar berättelsen kring Elle och Darien. Elles pappa är död och hon bor med sin styvmor + två styvsystrar. Eller alltså, ni kan ju den här berättelsen, det är i princip Askungen. Fast balen är en cosplay-tävling. Darien däremot är en såpaskådis som älskas av alla tjejer. Problemet är att han liksom vill vara mer än en såpaskådis, egentligen är han en nörd som älskar tv-serien Starfield mest av allt. När han sin drömroll som Federation Prince Carmindor i rebooten av Starfield blir de "äkta" fansen upprörda – en usel såpaskådis ska inte få förstöra deras reboot! När han försöker avboka ett konvent kommer han fel och börjar istället smsa med en annan Starfield-nörd, och kan inte slut. Vem är hon?

Alltså gillade ni Online Girl? Jag var ju inte såld, och Geekerella påminner verkligen extremt mycket om den. Fast på ett bra sätt (DET TRODDE NI INTE VA!!!!). Eller det är liksom en sjukt gullig kärlekshistoria, MEN karaktärerna har djup! Nyanser! Båda huvudkaraktärerna är intressanta! Plus kul med nördighet och referenser. Är det här det bästa jag läst i år. Nä, sjukt långt ifrån, men läsvärd ändå. Snabb, lätt och så himla soft. Tänker att den är perfekt mellan all tung studentlitteratur nu när skolan börjar.

Queens of Geek cirkulerar också kring ett konvent. Charlie, Taylor och Jamie har åkt hela vägen från Australien för att delta i SupaCon. Charlie efter att ha varit med i sin första film och vloggat länge, Taylor och Jamie som besökare. Vad Charlie inte räknat med är att hennes ex Ryan också kommer vara där. Eller att hon skulle falla pladask för vloggaren Alyssa. Taylor lider av ångest och hypersensitivitet och vet inte riktigt hur hon ska lyckas hantera alla intryck under konventet, samtidigt som hon och Jamie may or may not bli ihop.

Den här gillade jag lite mindre är Queens of Geek. Alltså... författaren har liksom haft så mycket ambitioner om representation och att lyfta viktiga ämnen att storyn blivit lidande. Charlie är bi utan att det blir en komma ut-berättelse – vilket ju är trevligt att det tas upp. Taylor får panikångestattacker och är aspie – vilket ju är trevligt att det tas upp. Men den är så beskrivande och förklarande hela tiden. Gulliga kärlekshistorier? Well ja. Men det blir liksom aldrig någon ordentlig berättelse. Vi vet prick hela tiden hur det kommer sluta och dramaturgi är inte direkt något som Wilde satsat på. Folk bara... blir ihop. Med Taylor handlar det främst om de möten hon gör där någon förklarar för henne hur hon fungerar. Det är inte karaktärsutveckling för mig. Det är att Taylor som karaktär tar på sig vad någon annan säger om hur de fungerar. Det blir mest märkligt och rätt så platt.

Dock, fortfarande: Om en vill ha något lättläst där en inte behöver tänka ett skvatt så är Queens of Geek perfekt. Men jag skulle nog säga att en hellre ska satsa på Geekerella ändå. Men kan se en hel handfull folk som läser den här bloggen som skulle kunna gilla även Queens of Geek. Speciellt om en gillar populärkulturella referenser. Plus för sjukt snyggt omslag.
     Ashley Poston / Jen Wilde
     320 s. / 288 s.
     Quirk Books / Swoon Reads
     2017 / 2017
     Goodreads / Goodreads

Såååå, skolan börjar tydligen??? Hehe, det här när en inte pluggar längre och kan ta semester när en vill typ. Veckans Top Ten Tuesday-tema är i alla fall valfritt kring skola, så jag plockade helt enkelt ihop tio stycken skoliga böcker ni skulle kunna läsa! Gjorde för övrigt en sån här lista i januari 2016 också, men prickade bara in EN ENDA dublett. Så om ni är sugna på fler än tio borde ni definitivt checka den också.

1. Shiverton Hall, Emerald Fennel Det här är en lite mysläskig bok som utspelar sig på ett engelskt internat. Rätt creepy "monster" och huvudpersonen bär på en hemlighet! Också väldigt höstig, så passar lätt för den som längtar dit. 2. Forgive me, Leonard Peacock, Matthew Quick Tyckte den här var så bra! Om en kille som bestämmer sig för att ta livet av sig själv och sin fd vän på sin egen födelsedag. 3. I ljusets makt, Leigh Bardugo Eh, kanske lite långsökt skola, men det ääääär ju ändå typ en skola. Meneh, fantasy i ryskinspirerad miljö.

4. Archie vol 1: The New Riverdale, Mark Waid, Fiona Staples, Annie Wu & Veronica Fish Ju mer jag läst av den här nya Archie, desto mer gillar jag den. Kanske inte lika mycket som tv-serien, men den tar upp så himla mycket typiska tonårsproblem. Och mest i skolan såklart. 5. Den ökända historien om Frankie Landau-Banks, E. Lockhart Nu var det väl ändå rätt länge sedan jag pratade om den här? Men så bra. 6. Den här sommaren kan bli min död, Malin Stehn Alltså okej, nu ljög jag för här är det ju faktiskt inte med någon skolan. Fast den är ständigt närvarande ändå, eftersom det är det som Fanny konstant tänker på. Eller alltså att hon ska börja högstadiet i höst, och att en ju faktiskt måste klara en himla massa grejer då. 7. Undret, R.J. Palacio Så himla fin bok om en liten kille som älskar Star Wars men som kanske inte ser ut prick som alla andra.

8. Konsten att ha sjukt låga förväntningar, Åsa Asptjärn Om att vara fett awkward och göra allt fel. Sen läser ni Manifest för hopplösa och Rimligt lyckade ögonblick också. 9. An Ember in the Ashes, Sabaa Tahir Kanske också en lite långsökt skola, men en av karaktärerna ligger ju i någon typ av militärträning ändå. 10. Gotham Academy vol 1: Welcome to Gotham Academy, Becky Cloonan, Karl Kerschl & Brenden Fletcher Så himla mysgotisk skola alltså. Tydligen är Brenden Fletcher en ny favorit hos mig pga läst 6 volymer i år där han varit inblandad. Såatteh. Läs. So cute.

Någon du är sugen på?

En till mjukstart: Sofie postade den här enkäten, och eftersom jag inte gör några månadssammanfattnignar längre och inte heller bloggat på ett tag tänkte jag att jag kan berätta vad jag läst om (hej världens längsta mening).

Hur blev din lässommar?

Eh, hej! Jag tog semester, typ. Men vill gärna komma igång att blogga igen. Ingen läser ju speciellt mycket bloggar under sommaren ändå – right? Men har lite ord som jag liksom behöver släppa ut, så let's get to it. Gör en liten mjukstart med att uppdatera läget sen senast: