Hur i hela friden toppar en egentligen en bok som Du, bara? Alltså den är ju ett himla mästerverk, så sjukt svårt. Även om jag inte tycker att Anna Ahlund TOPPAR Du, bara med Saker ingen ser är den helt klart en värdig efterföljare.

I Saker ingen ser får vi under ett år följa sex stycken ungdomar som ingår i samma gäng. Det handlar om Fride som är kär i Miriam som inte gillar Fride lika mycket som hen gillar Miriam. Det är Yodit som är nyast in i gänget och försöker förstå sin plats i det. Det är Jonathan vars syster dött, och vars minne han hela tiden måste förhålla sig till. Sebastian som bestämmer sig för att kyssa en ny person i månaden under ett år – mest för att det ska hända något – men som kommer på att det kanske mer skapar problem och fel sorts äventyr. Linn har mer talang än hon klarar av, och Aron måste hela tiden leva i skuggan av sin syster.

Något som jag reflekterade över hela tiden medan jag läste boken var att jag inte EN ENDA GÅNG funderade på vad som hade hänt vem. Jag har fasen läst kortare böcker med fler karaktärer att hoppa mellan och ändå blandat ihop vad som hände vem. Gillar också jättemycket bredden på karaktärerna utan att etiketter sätts <- grej som jag uppskattar jättemycket. Alltså det är ingen som SÄGER att Sebastian är bi, men det behövs inte. Det är liksom ur-show-don't-tell, något som ändå många författare missar. Älskar't. Älskar också hur just det utmanar mina egna fördomar om folk också. Hur jag hajar till och ba "WAIT!!!!" när han först kysser en tjej och sen en kille (och då är jag ändå själv pan...). Uppenbarligen är jag också hjärntvättad av samhället, trots att jag och mycket annat vänsterpack gärna vill tro att vi kan se bortom det. Och därför är väl den här typen av böcker så himla bra och viktiga.

Och inte bara representationsmässigt är karaktärerna bra, utan alla är liksom kids jag vill hänga med och verkligen genuint gillar och vill veta hur det går för. När jag läser känns det som att vi är kompisar på riktigt, och när det tar slut blir jag ledsen för att jag fattar att inget var på riktigt. Jag tror att det kommer sig av att en får hänga så himla mycket i deras vardag – jag fattar inte riktigt hur prick alla scener passar in i själva berättelsen, utan de verkar vara mer för att skapa en relation och sätta en stämning än att föra själva berättelsen framåt. Vilket är helt okej med mig i den här boken. Det betyder bara att jag får mer tid med karaktärerna och får lära känna dem ännu bättre.

Precis som i Du, bara är Saker ingen ser smockad med sexscener. Explicita sexscener. Om en trodde att en bok för ungdomar inte kunde bli hetare så har en fel, för Ahlund verkar faktiskt ha steppat upp sitt sexgame ytterligare ett par steg här.

Personligen måste jag ändå säga att Du, bara är min favorit, kanske för att det är en mer koncentrerad, storslagen kärleksberättelse – där den här är mer spretig och gosigt häng eller vad en ska säga. Jag hoppas i alla fall att den blir läst av många och att alla älskar den!

     Saker ingen ser
     Anna Ahlund
     412 s.
     Rabén & Sjögren
     2017
     Goodreads