Okej, så du flyttar 60 mil hemifrån bara för att göra dig fri från barndomen. Du bor i studentkorridor, träffar nya kompisar och ditt livs kärlek. Hen verkar gilla dig, men inget liksom händer. Sen får du veta att inget var som du trodde och hjärtat går sönder. Prick det händer huvudpersonen i Allt jag inte sa.

Hon flyttar från Malmö till Falun för att läsa manusskrivande. Där träffar hon Dena och inget blir som vanligt igen. De börjar umgås mest hela tiden. Hånglar på en fest och sover tillsammans, men efter det händer inget mer. De är bara vänner. Fram tills Dena släpper en bomb som innebär att huvudpersonen inte kommer bli ihop med Dena. Och allt krossas och huvudpersonen säger och gör saker som är oåterkalleliga, och om inte Dena redan förstört alls så har definitivt huvudpersonen gjort det.

Jag veeet jag vet att jag skrivit tidigare att böcker skrivna i andra person är det mest pretentiösa jag vet, MEN det får jag tydligen äta upp nu. Pga att det faktiskt är riktigt snyggt gjort här. Vi får aldrig veta vad huvudpersonen heter, men hon skriver till Dena. Dena som är det bästa hon vet, och som hon bara vill vara nära, men aldrig kan få.

Nu har ju jag aldrig flyttat 60 mil hemifrån, men jag kan ändå känna så otroligt mycket igenkänning i den här. För även om det i första hand är en kärlekshistoria är det också en berättelse om att flytta hemifrån, att börja på en ny skola i en ny stad där en inte känner någon. Och det blir en himla fin berättelse, där hemstaden liksom börjar blekna och bara för att huvudpersonen inte träffar sin pappa och sin bästa vän Maria så liksom... glömmer hon bort dem. Glömmer hur bra de är och hur mycket hon tycker om dem. Och jag trodde liksom att det var fel på mig för att jag så lätt också blir sån när jag inte träffar/pratar med folk på ett tag.

Det handlar också om att stå på egna ben även när det är svårt, och att vilja stå på egna ben så mycket att en inte ens vill ta hjälp när det börjar gå åt helvete. Det är en så himla fin bok, och dessutom väldigt snabbläst tack vare korta kapitel. Jag gillade den jättemycket, även om jag tycker att huvudpersonen kan bli lite blank trots att vi vistas i hennes huvud prick hela boken. Det känns liksom inte som att hon har speciellt mycket karaktärsdrag. Har för mig att det på något ställe nämns att något hon gör är olikt henne, men som läsare känner jag att jag har för lite kött på benen för att avgöra.

I alla fall tycker jag att det är en otroligt stark debut, och hoppas på att se ännu mer av Walldén i framtiden! Jag vill dessutom lägga till att om den här och Papperssjälar är tongivande för hur det nya imprintet Vox kommer se ut i framtiden kan det lätt segla upp och bli ett av mina favoritförlag. Jag har inte varit såld på Opals utgivning tidigare, men här är två böcker som jag faktiskt tycker tävlar med det allra bästa inom svensk ungdomsutgivning.

     Allt jag inte sa
     Yrsa Walldén
     224 s.
     Vox by Opal
     2017
     Goodreads