Sam är 16 år, gillar att skejta, och livet fungerar ganska bra. Han träffar Alicia, som han blir tillsammans med, och han känner att allt för en gång skull känns bra. Men så lyckas han sabba allt på bara några sekunder.

Som alltid med Nick Hornby är den är väldigt humoristisk bok. Sam berättar om sig själv på ett peronligt, roligt och lättläst sätt, som passar väldigt bra för ungdomsböcker. Handlingen är rolig och lätt att relatera till. Nick Hornby skriver om bra om problemet, utan att det blir en moralkaka.

Boken innehåller texter, samlade av Yoko Ono, och skrivna av kända (och för mig okända) personer. Mick Jagger, Elton John, Iggy Pop, Jerry Lee Lewis, Alicia Keys, Pete Townsend, Bono, Chuck Berry och Jello Biafra är bara några utav dem som har varit med och skrivit. Texterna handlar om författarnas möten med John Lennon, och vad John Lennon och hans musik har betytt för dem.

John Lennon har aldrig varit min favorit-beatle. Paul skriver faktiskt bättre låtar, och ärligt talat har jag inte direkt varit speciellt insatt i deras personligheter. Det är lustigt, den vill få mig att gråta. Hela tiden. När dom berättar om när dom lyssnade på radion, och alla ringde in och grät för att John Lennon var död, så känner jag lite att jag hade velat vara där och dela den sorgen med dom. John Lennon dog 12 år innan jag föddes. Och det enda som lever idag är minnena av en fantastisk person.

Beth och Ulf är gifta och brukar alltid åka ut till sitt landställe om somrarna, som de delar med Beth's syster Juni. En dag när dom kommer dit märker dom att någonting är fruktansvärt fel. Någon har varit inne och rotat bland deras grejer i huset - trots att det inte finns några grannar på flera kilometers avstånd. När dom går ut igen ser dom en man stå i ett utav uthusen. Beth ser rött, tar med sig en yxa och går rakt in till inkräktaren och hugger honom i skallen.

Boken är väldigt välskriven - ibland lite för välskriven. Det är ingen bok att läsa när man är trött, för då kan det vara svårt att hänga med. Den är inte dålig, bara lite långtråkig ibland. Boken handlar alltså mest om tiden efter mordet, och om hur det är att leva med att ha dödat någon. Jag tyckte att den var... Tja, helt okej. Om någon skulle fråga om den var läsvärd skulle jag säga ja, men jag skulle inte säga till någon om jag ser den ute att: "Åh, den där boken har jag läst, den måste du läsa". En ganska typisk tvåa, alltså.