Ok, jag märker att jag tydligen är helt värdelös på att recensera serier. Hoppar alltid över dem i listan när jag ska kolla igenom. Här kommer därför ett litet samlingsinlägg med alla serier jag läst hittills i år (förutom ett undantag som jag vill ska få ett eget inlägg) + megasnabba omdömen. Ok, lite fusk för två stycken läste jag förra året. Men skitsamma. Hänger ni med? BRA DÅ KÖR VI!!!!!

Astrid vol 1: Vulkanmånens kult

Clean Room vol 1: Immaculate Conception & vol 2: Exile

Harrow County vol 3: Snake Doctor & vol 4: Family Tree

Lady Killer vol 1

Deadly Class vol 1: Reagan Youth

Jag har dreglat över The Wolf Wilder i flera veckor i bokhandeln. I princip varje gång jag gått förbi nyhetshyllan har jag varit tvungen att hålla i den en stund. Något med bokens hela uppenbarelse gör den så tilltalande – en kombination av omslag, illustrationer inuti, tyngden, formatet, finishen på omslaget... Om vi ska vara materialistiska (och det ska vi) så vill du INTE läsa denna som ebok. För läsa den – det vill du.

En annan grej jag fastnade för var Philip Pullman-blurben på framsidan. Visserligen sa den inte så mycket, men His Dark Materials är ju bland mina favoriter, och det är precis något sådant jag har saknat att läsa den senaste tiden. Att Rundell är extremt inspirerad av Pullman märks tydligt, trots att The Wolf Wilder egentligen inte innehåller ett endaste uns övernaturligheter (eller ok, det är ju frivilligt om en vill se huvudpersonens band till vargarna som magi eller inte).

Boken handlar om Feo. Hon bor i den ryska skogen tillsammans med sin mamma. Tillsammans tar de hand om adelns "avlagda" vargar och försöker lära dem att leva i vildmarken igen. Isoleringen gör att vargarna pretty much är hennes enda vänner – fram till den dag hon träffar Ilya. Ilya är en soldat i hennes egen ålder. Han har fått order om att skjuta vargarna så fort han ser dem, men hans fascination för dem gör att han inte kan. Istället kommer han tillbaka till Feo och vargarna dag efter dag. Självklart går det hela snett och general Rakov upptäcker det hela. Han fängslar Feos mamma och sätter ett pris på Feos huvud.

Alltså historisk korrekthet är det sådär med i den här boken (according to min jobbkollega), men om en inte är speciellt kunnig (som undertecknad) är det ganska lätt att se mellan fingrarna med sånt (i alla fall om en inte läser den som en historiebok. Vilket du inte gör. Eftersom den är skönlitterär. Författaren verkar inte kunna speciellt mycket om vargar heller, men wth det är inte en naturdokumentär så I honestly don't care). Om du vill ha något magiskt sagoinspirerat men utan faktisk magi är det här definitivt din grej. Jag slogs av ungefär halvvägs in i boken av att det här är en lika lös retelling av Rödluvan som till exempel Cinder är av Askungen. Fast i Ryssland. Och i extrem kyla. Vi snackar -40 här. Och jag gillar det som fasen alltså. Är det bara jag som känner att Ryssland eventuellt kan bli morgondagens trend? Helt klart med Leigh Bardugo som vägledare.

Shit, jag pratar bara om Ryssland trots att den här boken har flera andra kvaliteter.
✓ Stark kvinnlig huvudkaraktär – alltså älskar henne?! Vill ni ha en tjej som inte är rädd för NÅGOT, har värsta mördarinstinkten, är ett strategiskt geni och allmänt bad ass – here you got her. I form av ryska rödluvan
✓ Könsöverskridande vänskap – i och för sig är de typ 11, men sweet ändå.
✓ Brytande av normativa könsroller – hon cool och kompis med de vilda djuren, han drömmer om att dansa balett
✓ En bra story – bra tempo med action och långsammare bitar blandat samt bra blandning av nederlag och framåtrörelse.
✓ Lagom mycket hjärtekross – no spoilers!!!!
✓ Svinsnygga illustrationer – alltså seriously, kolla bara ovan.

Jag tycker definitivt att du ska kolla in den här om du gillar Philip Pullman eller är ute efter en mysig, vintrig bok med sagoinslag. Du skulle också kunna checka in Beastkeeper som har lite samma stämning.

The Wolf Wilder
Katherine Rundell
256 s.
Bloomsbury
2016
Goodreads

Hur kan det egentligen komma sig att skräck för vuxna känns som typiska höstböcker, medan skräck för barn och unga känns som en typisk sommarlovsgrej? Visserligen tror jag att det var mest då jag läste skräck när jag var liten... I alla fall.

Stella + syster Jorun + systers pojkvän Herman är påväg ut till Stellas familjs sommarstuga. Det är sista helgen innan sommarlovet är över. Stella vet att hon är femte hjulet på den här helgtrippen – storasyster Jorun ville egentligen inte alls behöva släpa med sig lillasyster Stella. Men Stella är i alla fall med. Och inte nog med att Stella måste känna sig överbliven mest hela tiden – på vägen dit kör de på en kille. Herman vägrar stanna kvar, utan tvingar in systrarna i bilen igen och skyndar sig att köra därifrån.

Stella kan inte sluta tänka på händelsen efter det. Ljudet av smällen spelas upp i hennes huvud om och om igen – och hon är inte den enda som blir nervig av händelsen. Herman goes totally nuts och blir ett kontrollerande svin som inte ens låter de ha sina mobiltelefoner. Plötsligt börjar dessutom killen de körde på dyka upp vid Stellas sommarstuga, trots att han ligger i koma på sjukhuset.

Alltså det jobbigaste med att läsa den här typen av böcker är ju att om en har en egen sommarstuga (eller alltså, det är ju min mammas hem nu, men i alla fall) är att jag inte kan få ut bilden av den ur huvudet. Jag vet PRECIS vilket rum i det huset som Stella sov i när den här snubben kom och knackade på fönstret och spräckte rutan. Ett par somrar har jag tillbringat en vecka i det huset själv och stått vid just det fönstret i "mitt" sovrum och tänkt att "Tänk om det skulle stå någon där utanför". Därför blev också den här boken väldigt visuell för mig.

I övrigt då? Jag tycker det är en ganska trevlig bok, lagom läskig och känns väldigt somrig. Verkligen perfekt bok att smygläsa med en ficklampa under täcket i rummet en delar med sitt syskon för att ens sommarstuga inte är så stor. Dessutom känns premisserna inte superlika de flesta andra böcker av det här slaget. Jag kan inte säga så mycket mer utan att spoila slutet, men även om det krypande skräckinslaget består av någon typ av ande så är den ändå ganska harmlös. Det hotfulla kommer från ett helt annat håll. Vilket i och för sig också gör att berättelsen spårar liiite, meneh. Tja, det stör mig inte orimligt mycket i vart fall.

Jag kan ju dock inte påstå att det är något mästerverk. Är den underhållande? Jodå. Är den läskig? Hell to the yes! Är den väldigt tänkvärd? Nä, den försvinner ur huvudet ungefär samtidigt som jag stänger boken. Det är en typisk sådan jag hade slukat i dussin som yngre, och jag hade nog fokuserat väldigt lite på handlingen och väldigt mycket på skräckinslagen. Och de är ju bra alltså.

Innan helgen är över
Kerstin L. Hahn
232 s.
Rabén & Sjögren
2016
Goodreads

Alltså jag är ju förfan sämst på att hålla vad jag lovar mvh ska sluta lova saker. När jag skrev tre minireccar av Deadpool, Suicide Squad och Jessica Jones lovade jag att det veckan efter skulle komma tre minireccar på temat tonårsdrama. En vecka, fem veckor. Same same. Eh. Eller något. Here goes i alla fall!

Ms. Marvel vol 1: No Normal

Ok, det här kan vara bland det bästa jag läst i serieväg på den senaste tiden. Superhjälteserie med mycket fokus på fördomar, rasifiering och att försöka passa in. Plus en hel hög med humor, inte speciellt sexualiserade kroppar och bra plot. Kamala Khan är en ganska vanlig tonåring som vuxit upp i en muslimsk familj. Hon har en bild av hur superhjältar "ska" vara, och när hon själv får superkrafter är det inte alls som hon tänkt sig. Vill jättegärna fortsätta läsa den här, meneeeeh... Damn you Marvel for making itsy bitsy volumes so expensive. Anledningen till varför jag kom till skott med denna var för att jag hittade ett skadat ex på fyndhyllan för 59:- PLUS fick personalrabatt...

Runaways Complete Collection vol 1

Jag måste erkänna att jag inte är såld på Runaways, utan att riktigt kunna sätta fingret på vad det var jag inte gillade. Inget större fel på ploten eller så. Eller mitt allra största problem med den är nog teckningsstilen – vilket ju är spännande eftersom jag verkligen VERKLIGEN gillade Alphonas teckningar i Ms. Marvel. Men jag gillar nog när det är lite mer oumph i färgerna. Tycker att nyansvalen i Runaways tenderar att bli lite smaklösa (herregud, känner mig petigast i Sverige som diskuterar NYANSval)... MEN, det är inte direkt som att det är något FEL på själva serien, jag är bara inte hooked. Speciellt inte – återigen – eftersom Marvels volymer är svindyra i jämförelse med alla andra.

Avengers Arena vol 1-3

Avengers Arena alltså! Jag gillade den här himla mycket! Marvel har alltså gjort Battle Royale med en hög av sina tonårs-hjältar. Det jag gillar med den här är att den är lite som en antologi: En får en liten försmak av flera olika hjältar + lite fördjupning i dem, och vet var en ska vända sig senare! Men ärligt talat, storylinen är inte klockrent sammanhängande och något hoppig. Jag gillar den ändå, kanske mest för att det är så många karaktärer som en får chans att lära känna! Precis som med Deadpool har jag läst den kapitelvis på internetz och kunnat läsa insändare. Några klagade rätt mycket på att de blev utlovade Battle Royale men istället fick en massa teenage drama – men hallå, det är ju det bästa! Det enda jag stör mig på egentligen är att premisserna för berättelsen aldrig följs. Spoiler alert, markera för att läsa: [om en säger att en ska döda av alla karaktärer förutom en vinnare så vill jag faktiskt att det ska hända. Även om jag ville att både Nico och Hazmat skulle överleva.]. Jag köpte direkt efter det här Runaways för att kunna läsa mer om Nico, och planerar att ta tag i Avengers Academy pga Hazmat = <3!!! Och ah, den här serien är nog ca det snyggaste som gått i ett par skor. I kid not. Vill skriva ut varenda sida och klistra på väggen. Kollade upp vad Walker gjort i övrigt och är djupt besviken för det är ingenting jag vill läsa. Har även visat lite bilder här.

Den här boken greppade jag tag i när jag städade på nyhetsväggen på jobbet och gick och köpte den direkt. Jag tycker egentligen inte att omslaget är amazing, men det är NÅGOT med det som helt enkelt fångar mig totalt. Som ni kanske kan gissa är det en retelling av Skönheten och odjuret – fast ungefär lika löst som Lunar Chronicles. Eller kanske till och med ännu lösare. Eller ok, Skönheten och odjuret har väl mest kanske fungerat som inspiration för den här berättelsen.

Berättelsen rör sig runt 13-åriga Sarah. Hennes familj har alltid flytt från kylan – så fort den kommit har de gett sig av till ett annat ställe. Till slut får Sarahs mamma nog. Hon ger sig av och lämnar Sarah ensam med hennes pappa. Han försvinner också, men in i sig själv – blir någon annan än den trygga pappan han brukade vara. När han inte klarar av att ta hand om henne längre lämnar han Sarah hos hennes farmor och farfar. Grejen är att hon inte ens förrän nu visste om att hon HADE en farmor och en farfar. Väl där försöker Sarah smälta att hela hennes liv slagits i spillror inom loppet av några dagar. När hon får veta om förbannelsen som vilar över hennes familj vägrar hon acceptera det hela, och bestämmer sig för att sätta stopp för flera decenniers svartsjuka och hämndbegär.

Till att börja med måste jag säga att som skilsmässobarn kände jag så otroligt mycket igenkänning i den här boken. Genom de magiska inslagen i berättelsen förlorar Sarah båda sina föräldrar – vilket är väldigt mycket så jag kände i början efter att mina föräldrar hade skilt sig (om än utan magi). Som att de inte bara liksom delat på sig, utan som att jag förlorade båda två. Och jag tror att ganska många andra skilsmässobarn också kan känna igen sig i det.

Alltså, jag är så svag för den här typen av kärleksberättelser. Det vill säga när det handlar om vuxna som har den där trygga kärleken, som för alltid ska hålla. Det är långt ifrån det ungdomliga stormande, som jag kan bli så otroligt mätt på och uttröttad av. Det är kanske också det som jag själv känner mest igenkänning i, för ärligt talat är en inte himlastormande kär efter nästan tio år (utan tryggt, lugnt, så djupt djupt kär på ett ordentligt förankrat vis. Jag vet inte, det är svårt att förklara), även om en är bara 23. Grejen är bara att det också har så mycket större potential att bli ordentligt hjärtekrossande. När Sarahs pappa springer springer springer i skogen för att söka efter den han älskar mest, sin livspartner – när han även som djur känner instinkten att söka efter henne – då gör det ont.

I övrigt vill jag också kort nämna Hellisens bildspråk som stundvis är helt fantastiskt. Jag gillar också hur berättelsen är komponerad. Hela boken är knappt 200 sidor lång, men ändå känns den inte alls för kort eller som att det rushar för fort genom händelserna.

Och finns det verkligen inga problem med den här boken? Alltså, jo, den skulle kunna behöva en liten extra genusanalys med tanke på Sarahs och Alans relation och hur den ser ut i slutet. Eller så gör den inte det. Jag är lite kluven där, vet inte riktigt vad jag kommer fram till.

Men okej, vem ska läsa den här? Jag var helt övertygad om första delen av boken att det var en 9-12-bok. Sen kom hela Sarahs familjs bakgrundsberättelse och jag tänkte att ahmen okej, kanske 12-15 ändå. Fast nu när jag läst klart den tänker jag nästan att en har som mest behållning av den om en är lite äldre. Speciellt om en har ett längre förhållande i bagaget – mest för att berättelsen får en extra dimension när den spelar mer på ens egna känslor. Och jag lovar att det inte blir alldeles för barnsligt att hänga med Sarah. Givetvis agerar hon utefter sin ålder, men hon är inte alls någon jobbig eller egocentrerad karaktär att följa. Men! Jag tror ändå att den skulle fungera från ca 12 också, även om det skulle bli en helt annan berättelse för en yngre läsare. Det är ändå en väldigt modern saga som det finns mycket att hämta ur, oavsett ålder.

Beastkeeper
Cat Hellisen
197 s.
Square Fish
2016
Goodreads

Gregs mamma ska jämt lägga sig i Gregs sociala liv. Därför blir han kompis med Rachel. Helt enkelt för att hans mamma säger att han faktiskt borde ta och ringa till sin gamla bekantskap Rachel, eftersom hon har fått cancer. Så okejdå, Greg gör väl som sin mamma säger. Problemet är att Greg inte har en aning om hur en beter sig finkänsligt, utan klampar in och pratar konstant om sig själv, skapar pinsamma situationer och antyder att Rachel ska dö, fastän hon "bara" har cancer.

Och så är det då Earl som är Gregs bästa vän, fastän de egentligen inte riktigt är kompisar. De spelar in massor av filmer tillsammans, och ska nu då spela in en film till Rachel - en tjej som de egentligen inte vet ett skit om.

Låter det grabbigt? Det är otroligt grabbigt. Låter det som att Greg är en äldre Emanuel Kent? Greg är en snäppet roligare, snäppet vidrigare, snäppet mer sexfixerad Emanuel Kent. Jag har svårt för att skratta åt Emanuel Kent för att jag ändå tycker så himla synd om honom (och för att jag känner otroligt mycket samhörighet), men åt Greg skrattar jag så jag stundvis gråter. Kanske för att det blir så jäkla absurt och överdrivet. Älskar att det hela får vara så otroligt tramsigt. Och herregud, ibland blir det så jävla pinsamt att jag måste läsa det högt för min sambo för att ens kunna hantera det (tror faktiskt inte jag läst så mycket högt ur en bok någonsin - helt enkelt mycket tramsiga saker som fungerar bra fristående).

När jag fick den här presenterad för mig i våras fick jag höra: "Som Förr eller senare exploderar jag - fast rolig". Ärligt talat, den här har typ inga som helst likheter förutom cancer. Om ni vill ha en snyftbok - fortsätt leta. This is not the book. Det blir aldrig något känslomässigt moment. Visst, lite sorgligt blir det kanske - men det handlar i så fall mest om att Greg ska ta avsked av en tjej som han egentligen varit för självupptagen för att lära känna.

En mycket bra och fantastiskt rolig bok om en tål lite grövre språk (farmor, den här är inte för dig. Den är ungefär 100 gånger värre än Torka aldrig tårar utan handskar, om du tyckte språket i den var dåligt kommer du få en hjärtattack innan du ens kommit till sidan tio i den här). Väldigt grabbig och har definitivt sina brister, men rejält underhållande.

Eftersom det här inlägget är del i en bloggstafett kommer här också lite länkar. Igår var det Elvira som bloggade om boken. Nu lämnar jag över stafettpinnen till Melanie!

Jag och Earl och tjejen som dör
Jesse Andrews
281 s.
B. Wahlströms
2015
Goodreads

Fyra ungdomar återvänder till sin gamla hemort för att gå på begravning. Deras bästa kompis har dött, och de måste hela tiden förhålla sig till tomrummet - platsen där han skulle ha suttit. Dessutom slår det dem: Kan han ha tagit livet av sig själv? Samtidigt måste de ju tampas med andra saker som en slåss med när en är 20-någonting och kommer från en liten ort. Typ kärleksstrul och vilken roll en går in i.

Att det här är en bra bok är det ju liksom inget snack om. Min läseupplevelse däremot? Alltså nja. Jag KAN JU SE att det är en bra bok, men den berörde mig inte alls. Förmodligen för att jag knappt har några som helst referenspunkter. Jag är inte uppvuxen på en liten ort där alla känner alla. Jag känner ingen som har tagit livet av sig.

Givetvis finns det ju en del - jag vet ju såklart hur det är att vara typ 20 (eftersom jag är typ 20). Jag vet om rastlösheten, viljan att göra storslagna saker. Men det räcker inte riktigt för läsupplevelsen för mig. Och egentligen var det väl precis det här jag väntade mig av den här boken, och precis den anledning som gjorde att jag inte hade tänkt läsa boken från början.

Egentligen gör det mig lite ledsen att jag inte får ut en fantastisk läsupplevelse av den här boken, för den är värd mer. Jag menar - hur Bjärbo har byggt karaktärerna, beskriver deras känslor och hur det hela utvecklas - det är (i sann Bjärbo-anda) riktigt riktigt bra. Det känns som slöseri med en enastående bok att jag inte gillar den. Jag är dock övertygad om att även den här boken kommer hitta sin läsare (och att det blir många!) och sparar den att ge till någon som behöver den mer än jag gör. Jag gillar dock att Bjärbo både tar steget att skriva lite allvarligare och tyngre än hon brukar, plus att den här är riktad till lite äldre än vad hennes ungdomsböcker brukar vara.

Det enda som jag egentligen har något att invända emot ska jag beskriva i kommande stycke (som också får bli det sista). Det kommer dock innehålla SPOILERS så ni som inte läst boken än får inte läsa vad jag ogillar. Puss.

Jag störde mig på passagen där Ludde kommer ut som gay. Det har ingen som helst funktion för huvudberättelsen, utan blir istället som något sorts alibi eller för att väga upp att resten av berättelsen både är heteronormativ och tvåsamhetsnormativ. Det blir en ursäkt för varför han blir över i parbildningen i gänget. En bättre lösning hade i så fall varit att han redan innan kommit ut som gay och att det inte gjordes någon grej av det. Jag fattar ju kopplingen till Jonathan död - but still: det för inte berättelsen vidare och har en poänglös påverkan på slutresultatet.

Djupa Ro
Lisa Bjärbo
265 s.
Rabén & Sjögren
2015
Goodreads

Alltså Pojkarna var bland det mest speciella jag läst när jag tog mig igenom den - är kanske fortfarande. När jag fick chansen att läsa När hundarna kommer i våras på Barnens Bokklubb var var därför förväntningarna höga. Den som förväntar sig samma typ av experimentella berättelse som Pojkarna - balanserande på gränsen mellan magi och realism - har inte speciellt mycket att hämta i När hundarna kommer. Men jag måste säga: Avfärda ej. Det är ändå riktigt bra.

Isak och Ester är så kära att de nästan går sönder. Vilket de gör. Inte bara som par, utan enskilt. En kille i samhället där de bor blir nämligen misshandlad till döds, och Isaks bror var där. Det är inte bara killen som dör, utan också Isaks och Esters rena kärlek och Isaks mammas livslust.

När hundarna kommer är som någon sorts bearbetning av mordet på John Hron - en fjortonårig kille som blev misshandlad till döds av ett gäng nynazister. Det intressanta är att det tas upp ur en annan vinkel än själva gärningsmännens eller offrets. Vi har alltså kärleksparet - som i skuggan av mordet ska försöka hålla liv i sina känslor - som ska fortsätta försöka ha en sund relation. Vilket är lättare sagt än gjort. Jag tycker att Schiefauer så snyggt bygger upp det rent psykologiska runt. Hon målar porträtt av ungdomar som bearbetar ett trauma. Ingen reagerar på samma sätt, men alla reagerar rimligt (eller alltså, vilken reaktion som helst hade ju varit rimligt, och det är det jag menar). Och innan allt det som förstör kärleken händer är det en så fin skildring av ungdomskärlek. Utan att vara som strössel och ballonger och nallebjörnar och allt som är gulligt visar hon till en början upp en kärleksrelation som faktiskt är rätt sund (även om det utvecklas till allt annat än sunt senare). Och obs för otroligt explicita sexscener! Fast det får den faktiskt plus för, inte minus.

Det enda jag tycker är tråkigt med den här boken var att jag inte hade mer tid på mig. Jag brände igenom hela boken på några timmar, trots att det är en bok som behöver tid och bearbetning.

Wills mamma dör helt plötsligt, och han vet inte hur han ska hantera livet som följer på. Hans pappa drar sig undan. Storebrorsan som egentligen flyttat hemifrån flyttar tillbaka hem, och han och Wills relation är ännu tjafsigare än den var innan. Dessutom blir Will kär på sin mammas begravning, vilket väl måste ses som höjden av osmaklighet. Han börjar leta efter en mening med livet, ett svar på det stora alltet genom att raida bibliotekets filosofi-avdelning. På det gör han också en hög dumma saker som att klottra, skolka och våldta sin flickvän - allting försök att hantera det nya.

Åh, jag kan riktigt känna hur ivriga ni är att få läsa den här recensionen nu när jag skjutit upp och skjutit upp och skjutit upp ;)

Redan innan jag hade hunnit läsa klart Himlen börjar här bestämde jag mig för att Jag ger dig solen faktiskt blir en utmärkt födelsedagspresent till mig själv (om det är något jag är bra på är det presenter till mig själv!).

Jag ger dig solen handlar också en hel del om styrkan i familjerelationer. Berättelsen fokuserar på Noah och Jude - ett tvillingpar som brukade ha ett gemensamt medvetande men som hamnat på kant med varandra. De har alltid tävlat med varandra, men när tvillingarnas mamma tycker att de ska söka till konstskola båda två blir det värre än någonsin. I samma veva händer något som förändrar deras liv för alltid. Tre år senare för ett konstprojekt ihop Jude med en skulptör som är lika trasig och ledsen som hon är. Mötet tvingar fram alla hemligheter som tidigare varit dolda i familjen - men hur ska det kunna bli lika sammansvetsade igen när de ljugit så mycket för varandra, och gjort varandra så ont?

Mycket går att känna igen från Himlen börjar här - språket, intensiteten, Beatles-referenserna, den frånvarande mamman. Jag skulle dock säga att den största skillnaden mellan Jag ger dig solen och Himlen börjar här är att Jag ger dig solen känns lite mer mogen. Den är inte lika stormande intensiv och språket är inte lika upplagt för understrykningar och hundöron. Visserligen kan ju det sistnämnda också bero på att det inte är samma person som översatt de båda böckerna - det kan jag inte svara på, eftersom jag bara läst översättningarna.

Jag gillar verkligen upplägget att 13-åriga Noah och 16-åriga Jude turas om att berätta. Vi får alltså två olika tidpunkter berättade ur de olika tvillingarnas perspektiv, vilket fungerar väldigt bra. Det bidrar snyggt till hur sanningen liksom vävs fram, bit för bit. Något jag däremot tyckte var lite jobbigt var de extremt långa kapitlen. Det kan nästan inte ens kallas för kapitel.

Den här bokens allra största förtjänst är ändå karaktärsbygget. Båda tvillingarna är till viss del oberäkneliga och faller aldrig in i en utstakad roll. Nelson låter händelserna i deras liv påverka dem på oförutsägbara sätt, samtidigt som hon lämnar spår av deras tidigare jag - vilket ju faktiskt är så pass realistiskt som det kan bli. De är inte perfekta, de är idioter och människor och allt sånt, men det känner och de agerar efter det. Jag tänker att det här med att ge karaktärer det där allra sista mänskliga måste vara det allra svåraste med att skriva, eftersom det aldrig går att förutse hur en person ska reagera. Jag tycker att Nelson har hittat det där allra sista, som gör att det tippar över kanten. Som gör en karaktär till mer än en karaktär, utan en "riktig" person.

Alltså, ärligt talat har jag väldigt svårt att förstå varför jag har fortsatt att läsa den här serien, när jag ändå inte är helt såld, men ja. Någon obegriplig anledning finns det ju. Del ett blev aldrig recenserad, del två skrev jag om på Swedish Zombie och försvann eventuellt på grund av en trasig fil. Jag kommer reposta den här om den går att komma åt, men än så längre ser det mörkt ut på den fronten.

Nåja, det här är enligt beskrivningen en fristående del i Sofia Nordins postapokalyptiska (INTE DYSTOPISKA, mycket viktigt, tack!) serie. Jag skulle inte kalla boken för fristående, för det makes ingen sense alls om en har glömt ca allt från förra boken (som undertecknad då hade). I de tidigare böckerna har vi fått följa Hedvig och Ante. I den här boken skiftar vi fokus till Ella - vilket jag både bävat inför och sett fram emot. Ella har tillsammans med Nora gett sig av från gården och de andra för att ta sig till Umeå. De har nämligen lyckats fånga upp radiosignaler därifrån som visar att det finns någon där som letar efter andra överlevande.

Allt går bra utan några större missöden fram till Nora blir sjuk. Har hon blivit smittad av febern? Kommer Nora dö? Ella försöker desperat rädda henne, men vet inte om hon kan klara det utan hjälp.

Ella har inte direkt varit en favoritkaraktär hos mig i tidigare böckerna, utan snarare tvärtom. Därför var jag inte jättepepp på att följa henne, eftersom jag tyckt att hon varit så himlahimla odräglig. Den här boken har nog snarast bekräftat mina tankar kring henne som karaktär, även om jag också fått mer förståelse för hur hon fungerar.

Och alltså, vi måste införa det här: explicit content-märkning på titelbladet på böcker. Herregud. Varning till alla som planerar att läsa den här: Den innehåller en halvdetaljerad nästansexscen. Bra, nu behöver ni inte bli supergenerade på pendeltåget när ni kommer till den. Eh, ja, jag är 22 år och jättepryd och klarar INTE av sånt här. Men ändå plus för en väldigt bra (inte pinsam) och fin sexscen med tjej som tar för sig och bevis på att sex inte bara behöver handla om penetration jämt.

Något som jag kan störa mig lite på med Nordins berättarsätt är att hon väldigt sällan praktiserar "show, don't tell". Det handlar lite för mycket om att få informationen berättad för en, istället för att det är ordentlig handling. Vilket väl - tänker jag - är en konsekvens av att de liksom är väldigt ensamma, att delar av berättelsen utspelar sig innan alla andra dog och att det är väldigt mycket känslor kring en massa grejer. Handlingen är lika mycket inre som yttre, och jag är ju som bekant mer för yttre handling.

Trots att jag inte är frälst kommer jag nog fortsätta läsa den här serien (för jag antar att det kommer en fortsättning med det slutet?). Böckerna är snabblästa och nu är jag ju ändå tillräckligt insyltad för att vilja veta hur det går för allihopa!

Lennies liv är kantat av saknad - av utrymmen som skulle ha varit fyllda av någon men som inte är det. Hennes mamma gav sig iväg när hon var liten - så liten att hon knappt kommer ihåg henne - och precis innan bokens början dör Lennies syster Bailey. Bailey som alltid skulle finnas där, men som helt plötsligt får en hjärtattack och INTE finns mer.

Men trots sorgen och ofullständigheten måste livet fortgå. Skolan, skolorkestern, kompisarna. Allt måste fortsätta trots att Lennie inte kan sluta tänka på sig själv som en efterhängsen ponny som tappat sin ledhäst. Så träffar hon skolans nya kille Joe och han ger Lennie liv. Men hur ska hon kunna låta bli att förstöra allt när saknaden gör så ont?

Det första jag överhuvudtaget tänkte om den här boken var att - med ett sting av sorg - jag aldrig aldrig kommer kunna göra den här boken rättvisa. Alltså det går inte. Jag kan inte läsa den på det sätt som den är värd. Det vill säga: med penna i hand, redo att stryka under och göra hundöron. Jag är inte en sån läsare. Jag kan inte fascineras på det sättet, återgå till ord jag en gång älskat (jag måste ändå erkänna att jag strukit under en mening i boken! Med bläck till och med! "Min syster dör om och om igen, hela tiden". Alla som haft en nära familjemedlem/vän/släkting som dött vet att det här är såsåså sant. Det räcker aldrig med att personer dör eller försvinner en gång, utan varje gång en inte får berätta något för hen). Jag är alldeles för driven av helheten för att göra delarna rättvisa. För det här är en bok fylld av oneliners som är bland det mest fantastiska jag läst. Språket är väldigt rappt och humoristiskt - vilket ger en perfekt balans mot den hjärtskärande handlingen. Berättartekniskt är den också sjukt snygg. Nelson refererar nämligen till ovan nämna mening i slutet av boken, och knyter på så sätt ihop hela säcken.

Men okej, helheten. Det här är nämligen inte bara en bok fylld med oneliners. Helheten är också riktigt, riktigt bra. Den handlar om att hantera hålen och saknaden i sitt liv och hur sorg får en att göra saker en inte själv begriper sig på. Det är smärta och förvirring och ambivalens boken igenom och det är SÅ. BRA. SÅ BRA hör ni det, såhimlafuckingbra. Så bra att det till och med är en svår bok att recensera för jag blir blind och döv och allt det där och kan inte ens uttrycka mig. Grejen är att beskrivningen av den här boken kanske inte låter supermegaintressantjagblirsåhimlaupphetsadavdethärkonceptet. Jag vet att den inte gör det. Jag själv lånade den på biblioteket en miljard gånger och lämnade tillbaka. Sen fick jag ett eget ex på Bokmässan -12 och sen dess har den liksom varit stående. Jag har varit totalt ointresserad fram till jag såg Jag ger dig solen bli totalhyllad ca överallt (innan jag ens hade läst klart Himlen början här här hade jag klickat på "köp" och beställt hem Jag ger dig solen från Adlibris. Hann börja läsa Mörk ängel innan den kom, annars hade jag gett mig på den på en gång när Himlen var slut).

Som sagt, jag har jättesvårt för att förklara ens vad jag gillar med den här boken. Är det bildspråket? De fantastiska karaktärerna? Att den mitt i sorgen är så himla rolig? Eller är det den himlastormande kärleken? Är det Lennies alla egenheter? Det är nog en perfekt mix av alltihopa. Läsaren får lära känna Lennie dels genom hennes ögon, men dels genom alla de dikter hon skrivit. Små anekdoter från tidigare, miniberättelser, ögonblicksbeskrivningar. De kan vara klottrade i marginalen på boken eller få egna sidor. Och karaktärsgalleriet! Himla intressanta karaktärer allihopa.

Alltså, om Himlen inte är på min lista över året tio bästa när det här året är slut, då får ni skälla på mig och tvinga mig att läsa om den. What's not to like liksom? KOM IHÅG ATT JAG SAGT DET HÄR. Okej? Har vi en deal?