Det här blir en lite recensionstung vecka – både torsdag och fredag blir recensionsdagar. Men så blir det ibland. Nästa vecka har jag bokat in i alla fall ett lättsammare inlägg på fredagen. Plus ligger så sjuuuuuukt mycket efter med recensionerna pga bloggpaus. Känns också som att jag borde skriva något mer personligt snart? Jaja, det kommer! Jag har lite planer, men för få dagar för alla mina planerade inlägg!

Idag blir det i alla fall kortrecensioner av en hel hög med serier jag läst. Det är fyra stycken första-volymer/en fristående. Spoiler alert: Alla är väldigt läsvärda.

Animosity vol 1

In Real Life

In Real Life är en extremt gulligt tecknad serie om hur en får bete sig på internet – men också visar på möjligheterna i att spela med folk från hela världen. Anda börjar spela ett onlinespel och får veta av en äldre tjej det finns så kallade "gold farmers" som olagligt samlar in saker i spelet och sen säljer dem till andra spelare. Anda följer med den andra spelaren på raids för att försöka döda så många som möjligt av dessa. När hon spelar själv en dag blir hon vän med en – och inser att han tjänar hela sitt uppehälle på detta, och att han inte har några andra försörjningsmöjligheter. Anda inser att hon kanske måste omvärdera synen på vad som är rätt och fel – att gränserna kanske är mer luddiga och hela tiden måste omförhandlas. Jag tyckte den här var fin, men kanske något ytlig. Känns som att den skulle passa bättre för en betydligt yngre läsare, men för en >16 skulle den säkert fungera utmärkt!

Giant Days vol 1

Motor Crush vol 1

The Vision vol 1: Little Worse Than a Man

Den här läste jag mest för att den var Hugo-nominerad, men jag är ändå glad att jag läste den och tycker att den är väl värd nomineringen. Vision försöker med familj flytta in i en amerikansk villaförort, och allt hans fru vill är att leva ett normalt familjeliv. Det är dock lite svårt när en android och dessutom har en make som är superhjältar och folk DESSUTOM är fett snarstuckna. En väldigt aktuell serie om främlingsfientlighet och att sticka ut i ett i övrigt homogent samhälle.

Året är 1953. Esther vinner en tävling och får åka till New York en månad. Men allt känns egentligen ganska meningslöst – personerna hon möter, modevisningarna de går på. När hon kommer hem till Boston igen brakar hon samman totalt. Det känns till och med meningslöst att duscha – hon måste ju ändå göra om det imorgon. Det går så pass långt att Esther försöker ta livet av sig och hamnar på mentalsjukhus – ständigt rädd för att de ska upptäcka att hon är ett hopplöst fall som aldrig kommer bli botat.

Åh, jag tyckte så himla mycket om den här boken. Tempot är så lagom att vila i. Beskrivningar av eskapaderna i New York blandas med tillbakablickar till hennes första år på college. För några år sedan hade jag avskytt mållösheten i den här, men nu finner jag det snarare rogivande.


Jag känner igen mig så mycket i Esther också – hur en hela tiden försöker vara duktig. Ha höga betyg, vara omtyckt, vara bra på allt. Typisk duktig tjej liksom. Och så himla fint att det är en bok skriven för mer än 50 år sedan som fungerar på det här sättet för mig. Och den här konstanta rädslan att just JAG är ett hopplöst fall som aldrig kommer bli friskt.

Jag tycker alltid att det är skitsvårt att recensera klassiker – eller alltså vad är ens poängen, de är ju klassiker av en anledning liksom. Ännu svårare blir det med en bok som jag älskar så förbehållslöst som Glaskupan. Jag känner på mig att det här är en bok som jag kommer läsa många gånger om – som till slut kommer ha massor av understrykningar och hundöron. Det är liksom en bok som jag vill älska sönder, tills jag måste köpa ett nytt ex. Gillade liksom allt med den – att Esther inte är your typical bortskämd tjej, språket, beskrivningarna av ångest, tankar kring hur svårt att det är att vilja allt men inte orka någonting, klass- och genusreflektionerna... Alltså skulle kunna fortsätta i evigheter.

Gillade den i alla fall så mycket. Om ni inte förstått det.

     Glaskupan
     Sylvia Plath
     317 s.
     Bonnier Pocket
     2013 (1963)
     Goodreads

Ett Star Trek-citat får vara ledordet i Emily St. John Mandels Station Eleven. En epidemi har dödat 99% av jordens befolkning. Här får vi möta några personer försöker deala med katastrofen. Det är Kirsten som bara var åtta år gammal när epidemin utplånade större delen av människorna. Nu åker hon runt i det som brukade vara USA och spelar Shakespeare. För att bara överlevnad inte är tillräckligt. När de drar runt bland olika byggnader håller hon alltid utkik efter skvallertidningar. Då och då stöter hon på artiklar om Arthur Leander – den kände skådespelaren hon spelade mot den sista kvällen då allt ännu var som vanligt. Genom artiklarna försöker hon pussla ihop vem Arthur var.

Vi får också möta Jeevan – Jeevan som försökte rädda Arthur den där sista kvällen då han fick en hjärtattack på scen. Jeevan som får rådet av sin bästa vän att fly från stan innan det är försent, men som väljer att gardera sig hemma hos sin bror istället. För hur ska Jeevan kunna fly när brodern inte kan följa med?

Den tredje personen vi får följa på nära håll är Clark, Arthurs bästa vän medan han fortfarande var i livet. Påväg till Arthurs begravning nödlandar planet på en helt annan flygplats. Tjugo år senare har han byggt ett museum med prylar vi skulle anse vara vardagliga och praktiska – men som i det postepidemiska samhället är värdelösa. Det är kreditkort, mobiltelefoner, bilmotorer, laptops. Samtidigt flätas Clarks, Jeevans och Kirstens liv ihop, både efter epidemin och innan den.

Även om det här inte var lika mindblowing känsloattackerande läsning som Ensam kvar var för mig gillade jag verkligen denna skarpt. Jag tror att jag måste börja omvärdera min syn på vuxenböcker, för jag märker att jag dras mer och mer till sånt här. Det vill säga långsamt, litterärt, relationsdrivet. Det är inte så förutsägbart hela tiden. Det leder till och med till aha-upplevelser ibland. Och en enorm tillfredsställelse när St. John Mandel lyckas knyta ihop allt på ett logiskt och ack så snyggt sätt.


Författarens finurlighet visas inte bara i själva berättelsen, utan även i språket. Hon säger så otroligt mycket i det hon inte säger. Citatet ovan är taget från ett tillfälle då Jeevan får höra historien om Bens första dagar efter epidemiutbrottet. Hela Bens familj har dött. Han själv är fortfarande vid liv, trots att han vårdade familjen hela tiden medan de var sjuka. Och vad är det för liv att leva när alla en älskar är döda? Ändå finns det ju någonting där som gör att Ben fortsätter, en överlevnadsinstinkt som alla bokens karaktärer besitter. De skapar liv för sig själva. Försöker fortsätta. Jag tänker på förhand att jag inte vet om jag skulle ha den styrka som krävdes, men tänker också att en nog bara fortsätter ändå i en sån situation. Först på ren automatik. För att en alltid fortsatt. Och sen för att göra något vettigt av hela skiten.

Kort sagt en väldigt tankeväckande bok. Fantastiska personporträtt med karaktärer som får vara riktiga och dynamiska. Snygga sammanvävningar. Fint språk. Litterära referenser. Helt enkelt: Väldigt mycket att gilla.


Station Eleven
Emily St. John Mandel
333 s.
Knopf
2014
Goodreads

Stanna utspelar sig under ett år av Esters liv – ett år som ska bli tungt och avgörande. Hon blir kär i Eli, vars mamma är svårt sjuk. Esters bästa vän Hanin bråkar med sin mamma, och lillebrorsan Nicke har svårt att hitta kompisar. Ester försöker ge så mycket som möjligt av sig själv till alla andra, men glömmer helt bort sig själv.

Jag hade lite blandade förväntningar på den här boken. Jag läste Floras blogg ett tag, men tappade intresset delvis för att jag hade så svårt för hennes språk. Det personliga språk hon använder i bloggen har hon dock inte plockat med sig till boken, vilket innebär både fördelar och nackdelar. Jag har svårt att alls se hennes röst – eller ens EN röst – i det här språket. Däremot hade jag ju vissa förväntningar, och well. För att fatta mig kort: Jag är inte imponerad av den här boken.

Men här fattar vi oss inte kort, utan istället får ni full utläggning: Ester som karaktär är helt blank för mig. Hon verkar inte har några personlighetsdrag förutom att hon offrar sig för andra. Ibland säger hon och gör saker som verkar gå helt emot hennes karaktär – men kanske är det bara de där skymtarna av karaktärsdrag som en får se alldeles för sällan för att liksom knyta dem till själva karaktären. Jag kommer på mig själv med att bli förvånad över saker hon säger, för det liksom... MATCHAR inte.

Det känns som att en redaktör hade behövt vara lite hårdare här också. Boken är ungefär 100 sidor för lång för att jag ska orka hålla intresset uppe. Mitten blir mest en intetsägande massa. Hur länge går det egentligen att älta att Eli tar all hennes ork och att det blir seriösa problem i förhållandet? Länge, tydligen. Samtidigt innehåller boken massor av scener som absolut inte tillför någonting till själva berättelsen och som jag inte alls förstår poängen med.

Och sen vill jag ju fortfarande prata om det här med innerstadskids. Jag fattar inte ens längre varför jag läser sådana här böcker, blir ju bara besviken och trött på dem? CRED dock till Flora för att hon tar upp ett visst litet mini-mått av klassanalys i början av boken, det måste en ju gilla. Och plus för mångfalden. Alltså det FINNS ju saker jag gillar med den här boken också. Det är inget fel på själva grundploten i sig. Det här ÄR faktiskt inte your average innerstadsbrud som bara försöker hitta sig själv litegrann. Och det känns skönt och uppfriskande på ett sätt. Jag gillar också att Ester får vara en karaktär som gör helt fel ibland, utan att vara en totalt osympatisk karaktär som en inte står ut med (ja, Maj, jag tittar på dig).

Men ja, overall: Det här är faktiskt en bok ni kan skippa.

Stanna
Flora Wiström
376 s.
Bonnier Carlsen
2016
Goodreads

Kim och Simon skojade bort sista året på gymnasiet, vilket betyder att det nu surt får sitta där på komvux för att få fullständiga gymnasiebetyg. Och det är ju inte så himla ballt. Uppvuxen i Sölvesborg är Kim rätt trött på tillvaron. Han drömmer om att bli journalist, men sitter fast i ett kompisgäng där allt är samma sak. Samma gamla korvätartävlingar, fotboll och pizzasöndagar.

Så börjar han hänga med en gammal barndomsvän som har kompisar i Malmö. En helt ny värld öppnar sig för Kim - där folk är veganer, PK och ska diskutera svåra saker. Men också där folk ser ner på sådana som han - oupplysta lantisar.

När jag började läsa den här boken tänkte jag: "vad sjutton är det här för skit?!", för det är så otroligt otroligt grabbig och bara... uh. Jag orkar inte riktigt med sånt, tycker det blir otroligt tröttsamt. Men eftersom jag vet att Lundberg är en bra och PK snubbe tänkte jag att det förmodligen kommer finnas en poäng med det här senare (vilket det SÅ KLART gör). Därför fortsatte jag läsa. Plus att jag liksom mellan all grabbighet ändå tyckte att det var lite kul. Efter att ha tagit mig över den första tröskeln - när hela grejen liksom blivit normaliserad - insåg jag fyndigheten. Om det är något Patrik Lundberg kan är det att skriva fyndigt. Jag har tänkt på det i hans krönikor också, att hans språk är sjukt effektivt och lätt att ta till sig.

Ju längre in jag kom i boken, desto mer gillade jag den. Alltså jag tyckte att Gul utanpå var riktigt bra, även om jag som vit person i ett vitt land aldrig blivit ifrågasatt och därför inte kunde identifiera mig med berättelsen. För mig är identifiering en otroligt stor del av berättelsen, vilket ju egentligen är jättetråkigt eftersom jag då aldrig kan gilla något lika mycket om jag inte redan har upplevt det själv. Nu är ju jag inte uppvuxen i en småstad egentligen, men min bakgrund är inte direkt densamma som folk på universitetet för det mesta har - vilket har fått mig att känna mig rätt osäker och många gånger tvivlat på mig själv.

Tidigare i år skrev jag att det inte finns någon bok som förändrat mitt liv - och det kan jag väl inte påstå att den här har heller. Men det som Sandra säger till Kim på slutet gick rätt in i mitt hjärta och gjorde mig lite, lite starkare.

Den här boken är en perfekt mix av underhållning, djupare insikter och samhällskritik. Om jag tidigare någonsin tvivlat på vilken skicklig skribent Lundberg är gör jag det definitivt inte nu. Jag sträckläste den här på en enda kväll, och var bara så genomglad när jag hade läst klart den.

För övrigt: Missa inte att det finns en spellista till den här boken! Förutom ett fantastiskt skrivsätt besitter Patrik Lundberg även en fantastisk musiksmak (inte varje dag jag även recenserar författares musiksmak, men om jag gör det ska det väl vara någon som har bra musiksmak!), så jag tycker ni ska kolla in spellistan här.

__________________________________________________________________________________

När Kristian Gidlund 2011 fick veta att han hade cancer startade han bloggen I kroppen min. Bloggen blev i våras en bok, och under hösten en till bok. I de två böckerna berättar han om sina drömmar, vad han hade gjort av sitt liv om han inte skulle dö, hur det är när kroppen slutar göra som en vill och längtan efter att vara frisk och stark. Ärligt talat känns det helt fruktansvärt att ens recensera en sån här bok. Vem är jag att recensera hans känslor – hans upplevelse av den här fruktansvärda, fruktansvärda sjukdomen.

Jag inleder i alla fall boken med att gråta. Innan den ens börjat på riktigt. I förordet börjar jag gråta. Trots att jag vetat sen september hur den här berättelsen slutar (och att den redan tagit slut) så gråter jag.

Och tja, hur ska jag kunna recensera det här? Det finns inget att säga, bara att det är fantastiskt. Fantastiskt fint. Fantastiskt skickligt. Fantastiskt sorgligt. Sorgen och uppgivenheten är en följeslagare genom hela boken. Jag hade verkligen velat läsa en roman skriven av Gidlund, något som var bara hittepå. Och jag önskar genom hela boken att handlingen ska förändras, att slutet ska vara lyckligt, att allt ska vara hittepå. Men verkligheten går inte att ändra på. Det går inte att ändra sånt som redan hänt. Och trots att jag vetat sen i september hur det slutar gråter jag. Gråter och gråter.

Det enda som jag faktiskt måste säga att jag är missnöjd med är inte ens Gidlunds fel. I slutet av boken är det bilder tagna av Emma Svensson – vän till Gidlund och fotograf. I e-versionen av boken syns bara hälften av bilderna av någon dum anledning (i alla fall när jag läser i min Letto. Tycker dock att om det borde fungera i någon läsplatta borde det vara Letto, eftersom både Adlibris och Forum är Bonnierägt). Bilderna blir helt enkelt helt avklippta, vilket känns väldigt synd.

Och jag tänker på den här strofen:
Där du kära gestalter och syner minns,
där står tomheten öde och kal,
och min eviga vaggsång är allt som finns
av det gamla i Alsterns dal.
Fröding. Förstås.
 

__________________________________________________________________________________

Efter att ha läst klart Jag, En började jag direkt på den här. Jag, En var helt enkelt så fullständigt genialisk att jag var tvungen att smälla till med en Levithan till på samma gång.

Liten parlör för älskande beskriver ett kärleksförhållande. Både det bra och det dåliga. Från start till slut - fast inte i den ordningen förstås. Istället för att berättas kronologiskt berättas boken i bokstavsordning. Från A till Z. För varje ord ges en ögonblicksbild.

I början hade jag väldigt svårt för att uppskatta den här boken. Jag vet faktiskt inte om jag gjorde det alls under hela tiden som jag läste den, utan det kan faktiskt vara så att det kom först efteråt. För nu när jag läst klart den försöker jag tänka på den på samma sätt som Jag, En - microberättelser. Jag älskar ju dessa små ögonblick där det verkligen tas tillvara på nuet och allt det som är helt vanligt - men ändå helt ovanligt. Och det skulle jag säga är Levithans största talang. Han kan ta de där till synes helt vanliga, tråkiga sakerna och göra till en berättelse - till magi. Jag känner till och med att jag kanske borde läsa om den här boken, uppskatta den mer medan jag faktiskt läser den. Inte vänta till efteråt.

Jag har haft den här boken liggande hemma, plockat upp den och läst någon sida då och då. Jag tycker att det har varit ett perfekt sätt att läsa den här boken på. Den behöver komma lite i taget, inte hela på en gång. Ord för ord, ögonblick för ögonblick är bästa sättet att ta in den här på.

Hanna går sista året på gymnasiet. Direkt efter studenten ska hon åka till Paris med sin bästa kompis. Allt är bokat, flyg, boende, franskakurs. Jens har precis separerat från mamman till sitt barn, och ska helt plötsligt bli varannan vecka-pappa. I hans liv finns egentligen inte plats för någon nu tjej. Det skulle vara för tidigt. Men så träffar han Hanna, och ingenting blir riktigt som han tänkt sig.

Jag var inte lika upphetsad över den här som jag vet att vissa andra var. Lisa Bjärbos tidigare böcker tycker jag jättemycket om. Johanna Lindbäck har jag bara läst en bok av, och jag minns inte riktigt vad jag tyckte om den. Ändå så hade jag nog undermedvetet byggt upp förväntningar kring den här boken. Kanske på grund av Johannas superpepp innan.

Så. Jag började läsa. Tyckte den var kul i början, men ju längre jag kom, desto mer tröttnade jag. När boken var slut tänkte jag bara: "Jaha, that's it?". Den faller liksom bara platt. Jag tycker helt enkelt att den var tråkig. Så himla knäppt, för det är verkligen det sista jag förväntade mig av den här boken. Att jag efteråt skulle tänka att "Var det bara det?".

Jag gillar Jens. Jag gillar Hanna. Jag gillar båda hemskt mycket faktiskt. Men någonstans i allt det här är det någonting som inte fungerar, och jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är som inte känns rätt. Så trots att jag inte ens visste att jag hade några förväntningar på den här boken, blev jag besviken. För någonstans hade jag ändå förväntat mig MER.


__________________________________________________________________________________

En är en själ utan kropp. Hen flyttar runt i olika kroppar, utan kön, utan att kunna leva ett eget liv. Hen är bara tillfällig gäst i alla andras liv. Tills hen träffar Rhiannon. En blir blixtförälskad, och vill ägna resten åt sitt liv åt att bara vara med henne. Men självklart går det inte.

Allt med den här boken är så himla bra. Allt från idén till utförandet. Det jag älskar mest är att samtidigt som berättelsen om En berättas, får en också en hel drös med microberättelser. Små ögonblicksbilder ur olika personers liv - en person för varje dag. Det är inga livsavgörande beslut som tas samma dag som En besitter en person, men vi får ändå den här lilla, enkla berättelsen om en persons vardag. Varje dag blir en egen novell, som med få ord berättar en livshistoria. Jag tycker att det är så fantastiskt.

När jag läste den här boken tänkte jag nästan hela tiden på vilket fantastiskt hantverk den är. Den känns fruktansvärt genomtänkt, och variationen mellan de olika personerna som figurerar är så stor att jag inte ens förstår hur allt detta kan lagras i ett huvud.

Och tja, jag har satt etiketten gråtvarning på det här inlägget. För trots att en vet redan från början att det här aldrig kommer kunna sluta bra, så gör det så ont, så ont på vissa ställen. Jag tänker saker som att om nu En funnits på riktigt, varför skulle inte hen ha lika mycket rätt att ha ett liv som alla andra?

Läs och tänk och filosofera och gråt. Gör det.


__________________________________________________________________________________

Amanda är en ganska vanlig tonåring. Hon är aktiv och tycker om att cykla. 5 kilometer om dagen, då får hon en ny cykel på födelsedagen. Det finns även en kille hon gillar. David. Han går i parallellklassen och är snyggast på hela skolan.

Problemet är bara att precis när det börjar hända saker med David börjar Amanda känna sig trött. Hon orkar inte lika mycket som förut. Efter en midsommardans är han nära, nära - så nära att hon inte kan andas, utan trillar ihop och måste åka ambulans till sjukhuset. Hur ska David kunna vara kär i en tjej som inte kan cykla och dansa och hoppa som alla andra - en tjej med för stort hjärta?

Jag gillade verkligen den här boken. Jag tycker att berättelsen känns unik. Hjärtfelet sätter en intressant twist på hela den vanliga tjej-kille-kärlekshistorian. Boken är rolig, fin, sorglig och tänkvärd. Jag tyckte också att den var väldigt lätt att ta till sig. Jag gillar faktiskt boken så pass mycket att jag inte tänjer gå in och tjata om heteronorm osv ens. Vad jag däremot tänker tjata om är följande:

"En del får lite problem med utseendet", sa [sjuksköterskan]. "Så det kan vara smart att träna på att sminka sig. Bland annat får en del flickor lite mer hår i ansiktet."

Ovanstående citat störde mig så fruktansvärt mycket att jag tycker att det drog ner hela helhetsintrycket av boken rejält hos mig. Jag gillade den här boken väldigt mycket, men jag tyckte just den repliken störde så mycket att läsningen inte blev densamma för mig efter det. Hade sköterskan uppmuntrat en kille att träna på att smink sig? Eller beklagat att han får mer hårväxt i ansiktet? Eller över huvud taget pratat om utseendet? Varför pratar de inte istället om ett nytt hjärtas funktion; kommer hon kunna springa, cykla, hoppa, dansa igen? Det klart att det ska informeras om alla sidor av en organtransplantation, men vi kan väl hoppa över könade antaganden, tack.

__________________________________________________________________________________

Hanna ska börja läsa stadsvetenskap på Uppsala universitet. Hon har ett rum i studentkorridor och en mamma inte längt bort. Men när mamma frågar måste hon hitta på. "Jag hänger med en brud från skolan. Du skulle gilla henne". I verkligheten är hon hopplöst ensam. Tills hon träffar Imagine.

Imagine är den där tjejen som hörs och syns lite för mycket. Hon ifrågasätter allt, och snattar eftersom hon anser det vara hennes rättighet. Tillsammans hittar Hanna och Imagine på massor av galna upptåg - allt med syfte att förändra världen.

Jag blev genast tagen av hur Spross pratade om sin bok på Release me på Kulturhuset. Det första jag gjorde när jag kom hem var att skriva till Wahlström & Widstrand för att be om ett recex (tack!). Det jag fastnade för var kanske mest Spross' åsikter om hur världen borde se ut, eftersom de är helt i linje med mina egna. Dessutom det faktum att hon skrivit en bok där huvudepersonerna är i ungefär min ålder, pluggar på universitetet och är socialister - det fångade mig.

Förutom att boken är otroligt rolig och charmig finns det också ett mått av allvar i den. Imagine är absolut socialist, och vill krossa kapitalismen. Samtidigt älskar hon också att ha fina kläder och att sminka sig. Jag skulle säga att boken delvis handlar om hur svårt det är att leva efter sina politiska övertygelser. I boken löser Imagine det med att ta saker istället för att betala för dem. Men hur löser jag det? Och alla andra? Jag känner så himla väl igen mig själv i det här. Jag vet att det är rätt att vara vegan, och argumenterar för det i alla diskussioner. Ändå ÄR jag ju inte vegan, fastän jag borde vara det.

Tack vare att boken är så galen och rolig går den dock utmärkt att läsa även om en själv inte är speciellt politiskt intresserad!

Jag tänker avsluta med ett citat ur boken:


__________________________________________________________________________________