Är inte det ändå den bäst typen av humor? När en inte riktigt vet om en ska skratta eller gråta, och skrattet letar sig ut men samtidigt sätter sig som en bitter eftersmak i munnen. Jag har läst ut årets första bok, och det är precis en sådan.

När jag hittade till Depressiva Döden på Facebook kände jag den där klyschiga hem-känslan. Akut kärlek och tillgivenhet ihop med en sur uppstötning. Typ så.


För samtidigt som det är sjukt kul (jag skrattar ofta högt när Depressiva Döden dyker upp i mitt flöde) är det också så jävla sorgligt och sant. Det är lite för nära. Lite för mycket på riktigt. Typ som Emanuel Kent ni vet.


Det blir en blandning av lycka av att "shit någon känner som jag" och "herregud, någon gör humor av det svartaste i mitt liv, är det verkligen kul, jo men det är nog kul". För det finns något så himla förlösande i att någon annan hanterat det hela genom att göra om det till ett skämt. Till något som kan verka så överdrivet att det är komiskt, fastän det varken är komiskt eller överdrivet.


Och det är lite som att få en kram och ett slag i magen samtidigt. Men mest en kram tror jag.

Boken med samlade Depressiva Döden-bilder kom alltså i september, och jag beställde den i julklapp till mig själv. Egentligen finns väl de allra flesta bilderna på Facebook-sidan tror jag, men det känns lite extra fint att få ha ett fysiskt ex. Som att vi är allierade och kan ta hand om varandra. Jag och Depressiva Döden. Om ni också vill ta hand om Depressiva Döden tycker jag ni ska klicka hem Fan vad trist, finns på Adlibris för 184 pix!
SparaSpara
SparaSpara

Hallå kommer ni ihåg den här? Det är tydligen TIO ÅR sedan den kom ut???? Eller inte just den här, den kom ut idag pga tioårsjubileum, men ni fattar. Originalet. Här i 4K och med uppdaterat slut! Alltså kommer ihåg att vi lyssnade på den här jämt när vi gick i nian! Fyfan vad gammal jag är alltså...

Hej hallå hörni! Här är en sak som gör mig jävligt lack just nu: Jag börjar komma upp i ett litet antal sidor i min uppsats nu (21 närmare bestämt, fast det mesta är fortfarande listor och fotnoter...) och redan vid 15 sidor började min dator kuka ur när jag skulle skriva. Alltså det tar en stund innan bokstäverna kommer fram när jag skriver. Jag skulle flytta på ett stycke också och datorn kraschade TVÅ gånger. Den är mindre än ett år gammal och är i princip gjord för att titta på film, lyssna på musik, slösurfa och skriva skolarbeten på, så jag är förstås så himla himla sur över detta. Victors dator är lite äldre än min, och den gör precis samma sak (+ tar ca 10 minuter att starta upp). Men jag tror det kommer lösa sig snart. Jag får pengar i slutet på augusti, men jag kanske kan få ett litet föräldralån fram till dess. I så fall ska jag köpa mig en väldigt efterlängtad älskling som jag haft ögonen på länge. MEN DET HÄR VAR JU INGET ATT SKRATTA ÅT. Sårri. Jag bara behövde rage:a av mig lite. Let's move on, shall we?

Temat för dagens Top Ten Tuesday ääääääär: Böcker som får en att skratta. Jag är definitivt bättre på gråtböcker än skrattböcker, men det är väl bara att ta sig i kragen och PRESTERA. Så här kommer en liten lista med böcker med 100% skrattgaranti eller pengarna tillbaka.

1. Jag och Earl och tjejen som dör – Jesse Andrews
2. Nimona – Noelle Stevenson
3. Här ligger jag och blöder – Jenny Jägerfeld
4. Min mormor hälsar och säger förlåt – Fredrik Backman
5. Den andre Will Grayson – John Green & David Levtihan (alltså Tiny, TINY!!!!)
6. Allt jag säger är sant – Lisa Bjärbo
7. Ja till liv! – Liv Strömquist

Sen kom jag typ inte på fler? Vem är jag? Jag borde läsa fler roliga böcker alltså...

Fredag igen - jösses så fort den här veckan har gått! Kanske för att jag hetsläst och varit sjuk halva veckan... Jag har också: köpt nya jeans. bakat kakor. intervjuat Leigh Bardugo. typ inget mer.

Tre mini-recensioner ska det bli idag igen. Den här veckan är temat mellanåldersböcker.

Augustiminnen - Sarah Lean

Mysteriet på Hester Hill - Kristina Ohlsson

__________________________________________________________________________________

Quentin har alltid varit kär i sin äventyrslystne granne Margo. Hon är charmig och har alltid en spännande (givetvis självupplevd) historia på lager. Ett natt knackar Margo på Quentions fönster, och han får under natten bli hennes chaufför mellan en rad galna upptåg.

Nästa morgon tror Quentin att allt har förändrats, att nu kan han och Margo vara kompisar på riktigt. Och han har rätt, allt är förändrat, men inte på det sätt han tror. Margo har nämligen försvunnit. Men hon har också lämnat efter sig ett spår av ledtrådar som Quentin är övertygad om att hon vill att han ska följa.

Det första jag tänker på i den här boken är att John Green har en förmåga att skapa karaktärer som jag vill vara kompis med. Bland Quentins kompisar är det nog inte en enda jag inte vill hänga med. Vilket också stämmer i både Förr eller senare exploderar jag och Var är Alaska?. Jag gillar komplexiteten hos alla karaktärer, att de inte är helt ensidiga. Alla har så himla breda omfång av egenskaper, och framför allt så är karaktärerna så oerhört varierade. Jag gillade också att berättelsen är så himla oförutsägbar. Jag vet liksom aldrig vad som ska hända sen.

En sida hos mig säger att jag ju inte KAN värdera den här boken högre än en fruktansvärt tragisk bok om tonåringar med cancer. Men jag måste nog säga att jag gillar den här ännu mer än jag gillade Förr eller senare exploderar jag. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är med den här boken som jag gillade så himla mycket. Mest handlar det nog bara om hela stämningen i boken. Den är precis lika påtaglig som i de andra böcker jag läst av Green, fast liksom ändå annorlunda.

Jag tycker att alla ska läsa den här. Förr eller senare exploderar jag har mer basic beröringspunkter - jag menar vem tycker INTE att cancer är hemskt - men jag tycker faktiskt den här är snäppet roligare och vassare. Och jag gillar det. Mycket. Väldigt mycket.

__________________________________________________________________________________

Elsa är en sjuårig besserwisser som älskar Harry Potter och inte låter sig tryckas ner av någon. I skolan är hon utanför. Lärarna och rektorn tycker att det är Elsa som har problem med att anpassa sig. Hemma är mamma gravid och pappa upptagen med en ny familj. Men hon har mormor. Mormor som alltid hittar på galna upptåg och berättar sagor. Bland annat berättar hon om Miamas - ett land som en kommer till när en sover. Ett land där sagor är valuta.

När mormor dör lämnar hon efter sig några brev. Dessa brev har två saker gemensamt: Alla innehåller ett förlåt, och alla ska överlämnas till personer som figurerat i mormors sagor. Elsa skickas ut på äventyret att dela ut alla breven.

När jag fick den här boken på posten tänkte jag bara: "Men gud, varför har jag fått den här boken? Är inte ett dugg intresserad av Backman". Men så sa min lillasyster: "Den låter ganska bra, om inte du vill läsa den så kanske jag vill", och DÅ, i sann syskonanda (allt som du vill ha vill jag ha), tänkte jag att jag skulle ge boken en chans. Och det är jag väldigt glad att jag gjorde.

Jag älskar tanken på en vuxenbok med ett barn i huvudrollen, och tycker att det fungerar otroligt bra. Det blir roligt och intressant. Jag älskar att få se allt ur Elsas synvinkel. Berättelsen måste liksom bli annorlunda när det berättas ur ett barns synvinkel och med ett barns förstånd. Jag har sett att Elsa beskrivits som störig av flera, men jag älskar henne. Hon känns som en barnversion av mig själv (men inte jag som barn. Jag var betydligt mesigare och betydligt mindre besserwissrig än vad jag är idag).

Backman blandar humor och allvar på ett så himla smidigt och snyggt sätt. Ibland hann jag gå från skratt till gråt fortare än jag hann bläddra till nästa sida. Humorn är tramsig, men fantastisk, och ibland var jag helt enkelt TVUNGEN att skratta högt för att det var så roligt. Trots att det är så rolig finns det även utrymme för allvarliga bitar.



__________________________________________________________________________________

Amanda är en ganska vanlig tonåring. Hon är aktiv och tycker om att cykla. 5 kilometer om dagen, då får hon en ny cykel på födelsedagen. Det finns även en kille hon gillar. David. Han går i parallellklassen och är snyggast på hela skolan.

Problemet är bara att precis när det börjar hända saker med David börjar Amanda känna sig trött. Hon orkar inte lika mycket som förut. Efter en midsommardans är han nära, nära - så nära att hon inte kan andas, utan trillar ihop och måste åka ambulans till sjukhuset. Hur ska David kunna vara kär i en tjej som inte kan cykla och dansa och hoppa som alla andra - en tjej med för stort hjärta?

Jag gillade verkligen den här boken. Jag tycker att berättelsen känns unik. Hjärtfelet sätter en intressant twist på hela den vanliga tjej-kille-kärlekshistorian. Boken är rolig, fin, sorglig och tänkvärd. Jag tyckte också att den var väldigt lätt att ta till sig. Jag gillar faktiskt boken så pass mycket att jag inte tänjer gå in och tjata om heteronorm osv ens. Vad jag däremot tänker tjata om är följande:

"En del får lite problem med utseendet", sa [sjuksköterskan]. "Så det kan vara smart att träna på att sminka sig. Bland annat får en del flickor lite mer hår i ansiktet."

Ovanstående citat störde mig så fruktansvärt mycket att jag tycker att det drog ner hela helhetsintrycket av boken rejält hos mig. Jag gillade den här boken väldigt mycket, men jag tyckte just den repliken störde så mycket att läsningen inte blev densamma för mig efter det. Hade sköterskan uppmuntrat en kille att träna på att smink sig? Eller beklagat att han får mer hårväxt i ansiktet? Eller över huvud taget pratat om utseendet? Varför pratar de inte istället om ett nytt hjärtas funktion; kommer hon kunna springa, cykla, hoppa, dansa igen? Det klart att det ska informeras om alla sidor av en organtransplantation, men vi kan väl hoppa över könade antaganden, tack.

__________________________________________________________________________________

Hanna ska börja läsa stadsvetenskap på Uppsala universitet. Hon har ett rum i studentkorridor och en mamma inte längt bort. Men när mamma frågar måste hon hitta på. "Jag hänger med en brud från skolan. Du skulle gilla henne". I verkligheten är hon hopplöst ensam. Tills hon träffar Imagine.

Imagine är den där tjejen som hörs och syns lite för mycket. Hon ifrågasätter allt, och snattar eftersom hon anser det vara hennes rättighet. Tillsammans hittar Hanna och Imagine på massor av galna upptåg - allt med syfte att förändra världen.

Jag blev genast tagen av hur Spross pratade om sin bok på Release me på Kulturhuset. Det första jag gjorde när jag kom hem var att skriva till Wahlström & Widstrand för att be om ett recex (tack!). Det jag fastnade för var kanske mest Spross' åsikter om hur världen borde se ut, eftersom de är helt i linje med mina egna. Dessutom det faktum att hon skrivit en bok där huvudepersonerna är i ungefär min ålder, pluggar på universitetet och är socialister - det fångade mig.

Förutom att boken är otroligt rolig och charmig finns det också ett mått av allvar i den. Imagine är absolut socialist, och vill krossa kapitalismen. Samtidigt älskar hon också att ha fina kläder och att sminka sig. Jag skulle säga att boken delvis handlar om hur svårt det är att leva efter sina politiska övertygelser. I boken löser Imagine det med att ta saker istället för att betala för dem. Men hur löser jag det? Och alla andra? Jag känner så himla väl igen mig själv i det här. Jag vet att det är rätt att vara vegan, och argumenterar för det i alla diskussioner. Ändå ÄR jag ju inte vegan, fastän jag borde vara det.

Tack vare att boken är så galen och rolig går den dock utmärkt att läsa även om en själv inte är speciellt politiskt intresserad!

Jag tänker avsluta med ett citat ur boken:


__________________________________________________________________________________

Tamara har aldrig i hela sitt liv behövt oroa sig för pengar. Hon har köpt vad hon velat utan att bry sig. Hon har varit en snobbig och inte speciellt trevlig människa. När hennes pappa så tar livet av sig, visar det sig att familjen är bankrutt. Inte ett öre har de kvar. De äger inte ens sitt eget hus. Tamara och hennes mamma tvingas att flytta ifrån staden, alla Tamaras kompisar, lyxen och istället spendera tid på landet.

Tamara tror att hon ska dö av tristess, speciellt som det inte verkar finnas speciellt många i hennes egen ålder på det nya stället, och speciellt som hennes mamma mest spenderar dagarna sovandes. Men så hittar hon en bok, som först verkar vara helt tom, men som snart fylls av hennes egna dagboksanteckningar. Problemet är bara att Tamara själv inte kan komma ihåg att hon skrivit dem, och att de är daterade till imorgon.

När jag läste listan över vad Cecilia Ahern tidigare skrivit trodde jag inte alls att det skulle vara en bok i min smak. Omslaget bara skrek "det här är inte en bok för dig". Men som med många andra böcker, var det den lilla övernaturliga detaljen som fångade mig. (Dock har jag inte läst något av Ahern tidigare, men hon har inte skrivit böcker som jag varit intresserad av)

Och läsupplevelsen, tja, den tyckte jag var sådär. Inget himlastormande fantastiskt, men långt ifrån dåligt. Karaktären Tamara gillar jag inte alls. Hon är så himla snobbig och dryg hela tiden. På vissa ställen känns det som att det är meningen att läsaren ska tycka att hon är lite rolig och charmig. På vissa ställen tycker jag att hon är rolig - på vissa - och på vissa ställen tycker jag det inte. Charmig tycker jag däremot aldrig att hon är.

Något som jag däremot uppskattar otroligt mycket är att den är så pass oförutsägbar, men att jag hela tiden trodde att den var förutsägbar. Just som jag tänkte "men åååååh, nu kommer det HÄR hända, shit vad tråkigt att den är så förutsägbar", hände något helt annat. Och så vände den liksom åt olika håll dela tiden. Jag tyckte att det gjorde att den höll sig spännande, och gjorde att jag ville fortsätta läsa.

Cordelia är i princip uppvuxen inom teatern. Hon har skådespelat i hela sitt liv - och hennes mamma innan det. Efter en ovanligt vild föreställning och ett hot om att bli ersatt med en elefant får hon dock nog. Hur hon och hennes vän Rillie nu ska få ihop till mat och hyra vet de inte, men till teatern vill de inte igen.

Just när de tror att de kommer hamna i fattighuset kommer Cordelia på att de ska öppna en egen verksamhet - äktenskapsrådgivning. Till dem kommer unga par som ska gifta sig och som vill veta om de passar ihop, men oftast kommer de ogifta flickorna själva för att höra vad som förväntas av dem under bröllopsnatten.

Jag började läsa den här eftersom jag var så himla sugen på att läsa en historisk roman. Precis som med Harlequin har jag varit väldigt skeptisk mot Fenix, eftersom de har liknande utgivning. I vintras läste jag Legend som de givit ut, men det är ju en klassiker inom skräcklitteratur.

Det känns som att jag har läst så himla många böcker på senaste tiden som jag tror inte ska passa mig, men som jag ändå givit mig in på. Ofta räcker det med små inslag som gör mig intresserad. I den här boken var det magnetismen. Annars brukar jag inte gillar böcker av den här typen, som egentligen bara beskriver en sorts vardag, utan att ha ett tydligt mål eller ett huvudproblem.

Jag tycker att den mycket liknar den gamla sortens följetonger som brukade publiceras i tidningar. Den har liksom ett övergripande tema, men små problem dyker upp i varje kapitel. Jag är faktiskt väldigt förvånad över att jag gillade den här boken, för jag tänker att det inte riktigt är min bästa form. Ändå tyckte jag att den var väldigt mysig och trivsam att läsa. Det känns faktiskt lite skönt att läsa en bok som inte är action hela tiden och extremt intensiv, och jag blir förvånad över att jag tycker det. Jag är nämligen bokläsaren som blir stressad och rastlös av böcker där det inte händer någonting. Jag begriper inte riktigt varför det fungerar här, men det gör det.

Jellicoe Road kom ut på svenska för ungefär ett år sedan. Fortfarande tycker jag att det är en av de absolut bästa böcker jag läst. Varför den inte var med på årets 10 bästa förra året, eller ens bland bubblarna, är egentligen ett mysterium. Nu i maj utvidgade X publishing sin Melina Marchetta-utgivning med Francesca.

Francescas mamma får ett sammanbrott ungefär samtidigt som Francesca börjar på en skola som precis öppnat upp för tjejer. Hon måste lämna den trygga klick hon brukade tillhöra, och istället börja på St Sebastian tillsammans med endast en handfull andra tjejer.

Till att börja med kan det tyckas fantastiskt att kunna välja och vraka bland alla killar på skolan. När det sen visar sig att killarna allihopa är konservativa mansgrisar som är livrädda för tjejer känns det inte riktigt lika roligt längre.

Det jag tycker att Melina Marchetta gör allra bäst i den här boken är att den inte känns ytlig. Jag tycker att det finns så himla många böcker för ungefär den här åldersgruppen som kan bli så otroligt ytliga och inte trovärdiga trots att de behandlar tunga ämnen. Jag blir nästan sjukligt berörd av den här boken. Francescas sorg är min sorg, och jag känner till och med hur hjärtat blir tungt.

Samtidigt som det är en så sorgsen bok är den också fruktansvärt rolig. Jag balanserar hela tiden på den där tunna linjen mellan gråt och skratt, och vet inte var jag ska göra av mina känslor när de växlar i en bladvändning. Djupet och alla nyanser i den här boken skulle ta en evighet att förklara och får knappast plats i ett blogginlägg.

Och karaktärerna i den här boken är helt fantastiska. Francesca är en osäker 16-årig som slits mellan sina kompisars försök att tysta ner alla drag av att vilja ta plats och hennes mammas tro att Francesca är precis som mamman själv. Francesca komprimeras till att bara vara någon annan som bara följer andras direktiv - vilka för det mesta är motsatser. Resterande karaktärer är också fantastiskt komplexa. Ingen är enbart det som en får se vid första anblicken.

De sista 20 sidorna läste jag slängd på sängen, med skorna fortfarande på och så kissnödig att jag inte kunde ligga stilla. Jag kunde helt enkelt inte lägga ifrån mig den för att göra så triviala saker som att gå på toa eller ta av skorna. Alltså, jag gillar den här boken så mycket att jag önskar att kunde skicka böcker till alla ni som läser min blogg. Så bra är den. Så bra, så bra, så bra.