Alla ni som saknar era kommentarer på jerka-inlägget: jag har inte censurerat er. Jag bara råkade vara lite klumpig när jag skulle publicera, så råkade trycka på radera istället. :(

Nu är det dags för jerka igen! Veckans fråga handlar om böcker man inte kan lägga ifrån sig:

Kan du ge tips på en bok som man absolut inte kan lägga ifrån sig? Om du kan får du gärna ge förslag på en bok inom så många genrer som möjligt, men det är absolut inte ett krav för att vara med i jerkan. Förslag på en bok är lika välkommet som förslag på tio!

Jag tyckte faktiskt den här frågan var jättesvår. Jag har en förmåga att antingen komma ihåg böcker som mycket bättre än de var, eller mycket sämre. Dessutom vill jag ju inte gärna nämna de uppenbara. Hungerspelen läste jag till exempel i ett sträck, men jag kommer inte nämna den mer än jag redan gjort.
Istället har jag plockat ut tre andra. Till att börja med tänker jag nämna Hanteringen av odöda. Tyvärr finns ingen recension av den, eftersom jag läste den innan jag började blogga. Men jag gillade den verkligen otroligt mycket, och det är fortfarande min favoritbok av John Ajvide Lindqvist.

En annan bok jag sträckläste förra påsken var Rör mig inte. Dessvärre håller jag på att läsa bok nummer två, Rädda mig inte, just nu, och den är inte alls lika bra...

En sjukdag i februari 2012 sträckläste jag Den hemliga historien. Jag har aldrig i hela mitt liv läst så många sidor på en dag, och kommer nog aldrig göra om det. Men åh, så jag gillade den.

Katniss tuggade sönder mina hörlurar, och medan jag väntade på nya gjorde jag en vårspellista. Tanken var att när jag väl fick mina hörlurar skulle det vara vår och jag skulle lyssna på den 24 timmar per dygn. Nu är marken i Stockholm nästan bar, krokusarna har skjutit upp nedanför vår balkong och jag gick i kortärmat från bilen till porten utan att förfrysa mig (hade tränat, så ville inte svetta ner min jacka. Därför jag ens prövade). Och hörlurarna kom i tisdags. Och jag vill bara lyssna hela tiden, för den här listan är så himla smockfull med musik som jag älskar just nu.

Skittråkigt namn, men klickklick för min vårspellista.

Berättelser från Engelsfors är en slags del 2½ i Engelsfors-trilogin. I den berättas åtta stycken små historier som saker som har varit och saker som kommer att komma. Berättelserna handlar ibland om De utvalda och ibland om personer runt omkring dem.

Det jag uppskattade mest med det här seriealbumet är att de gjort det till en ramberättelse. Jag hade inte alls uppfattat det så (vilket kanske inte ens var meningen), utan som att det skulle vara lösa - men samlade - grafiska noveller. Om ni förstår vad jag menar. Nu berättas dock alla berättelserna utifrån en spåsession, och varje berättelse avslöjas med ett eget tarotkort. Jag gillar verkligen kopplingen, och att berättelserna liksom får ett större sammanhang och får mer förklaring av korttolkningarna.

Hur explicita berättelserna är varierar. I berättelse nummer två finns nästan inga ord alls, medan det i vissa andra är desto mer. Berättelse nummer två, De älskande, är min absoluta favorit i hela boken. Kanske just för att bilderna är så talande att inga ord behövs. Jag älskar att bara bläddra igenom det här albumet för att bilderna och färgerna är så himla fina. Det känns så lyxigt och påkostat bara.

Något jag däremot inte älskar är de otroligt stereotypa kroppsformerna. Anna-Karin är den enda som ser lite annorlunda ut. Det finns så otroligt många små ändringar man kan göra - låta någon vara totalt okurvig, någon har stor rumpa men inga bröst - alltså, Gud, jag tänker inte gå in på alla olika kroppsformer som finns. Min poäng är att det skulle kunna gå att göra så himla mycket och variera så mycket, och ändå så ser alla likadana ut.

Bortsett från kroppsformerna är jag ändå väldigt nöjd. Och jag måste säga det igen: Det är så himla himla fint. Åh.

Igår började jag dagen med att åka buss och tunnelbana till Gamla stan, för att sedan promenera till Tryckerigatan 2. Där ligger nämligen Rabén&Sjögren, och hos dem skulle jag äta frukost.

Programmet inleddes med att 15-åriga Smilla fick berätta om sin kokbok som enbart innehåller glutenfria recept. Jag är inte glutenintolerant själv, men så charmig som hon var vill jag ha hennes bok ändå!



Efter att Patrik Lundberg berättat om sin bok Gul utanpå kan jag säga att det inte var många som satt med helt torra ögon. Så fantastiskt betagande! Det här var också den bok jag högg in på först av de jag fick i min goodiebag!

Några andra som var där och berättade om sina böcker var Lin Hallberg, Kerstin Lundberg Hahn och Engelsfors-gänget. Jag blev sugen på att läsa ungefär ALLA. Det är spännande det här att se på när författare får berätta om sina egna böcker, för jag tycker nästan alltid att jag blir intresserad även om jag inte varit det innan. Till exempel Skuggan som jag läste i höstas. Jag hade nog knappt ens sett åt den om jag inte hade hört författarna berätta om den.

Nu är det äntligen dags för den sista delen i Carrie Ryans postapokalyptiska zombietrilogi! Den avslutande boken handlar alltså om Annah, tvillingsyster till Gabry/Abigail som var huvudperson i bok nummer två.

I tre år har Annah väntat i Den mörka staden på att Elias ska komma tillbaka från rekryterarna. Hon börjar inse att han kanske inte kommer komma tillbaka, så istället bestämmer hon sig för att ge sig av från staden. Precis när hon passerar portarna ut ser hon henne. Eller hon ser sig själv. Fast utan ärr. Och hon är på väg åt andra hållet - in i staden. Men det är redan försent. Hon får lugnt ställa sig i kön tillbaka in, och när hon väl tagit sig igenom portarna åt samma håll som sin syster ser hon henne ingenstans.

Efter att jag läst klart De vassa tändernas skog blev jag oerhört besviken över att vi inte skulle få följa Mary i ytterligare en bok. Nu när jag läst klart den sista boken uppskattar jag verkligen att ha fått läsa serien ur olika perspektiv. Jag tänker att det kanske helt enkelt inte fanns mer för Mary att berätta, och att det då är bättre att välja en annan person som får stå för berättandet.

Det här är knappast enbart en actionfylld bok om en värld som tagits över av zombier, utan även en bok om mindervärdeskomplex. Jag skulle nog vilja säga att den här är lite djupare än de andra böckerna i serien. Annah är en otroligt komplex karaktär, och också den som känner mest för och tycker att jag fått lära känna bäst av de tre huvudpersonerna. När hon väl funnit sin syster kan hon inte låta bli att ständigt jämför sig med henne - Gabry som haft en mamma och ett tryggt ställe att bo på. Gabry har aldrig behövt klara sig själv.

Jag vet däremot inte om jag tycker att det här är den bästa boken. Det är helt klart den som är minst överdriven och kanske mest trovärdig. De andra är så mycket stereotypa kärleksrelationer att jag kan bli lite trött när jag tänker på det. Visst känns väl en del av hela relationsproblematiken rätt uttjatad i den här också, men Annah som karaktär gör den en unik touch. Ändå så vet jag inte om jag vill ha trovärdigt. Jag vill minnas de två tidigare böckerna som mer storslagna, mer lidande och mer brinnande ungdomskärlek, och jag tänker att jag kanske vill ha det när jag läser.

Någon recension av De dödas strand blev det visst aldrig, men recensionen av De vassa tändernas skog kan ni läsa här (även länkad här ovanför!).

Jag har slumpat fram vinnaren i påsk-tävlingen! Well, Johanna, it's your lucky day! Du har nämligen vunnit det stora bokpaketet! Grattis!

Ni andra behöver inte vara ledsna, jag får så himla mycket böcker hela tiden, så det blir nog fler gånger!

Tänker bjuda på ett till litet citat från Northanger Abbey idag:

Som jag nämnde i recensionen av Pandemonium klarade jag inte av att vänta till del tre i serien om Lena kom ut på svenska, utan beställde den på engelska istället. När jag väl fick hem den lät jag den däremot ligga ett par dagar innan jag klarade av att öppna den - fullt medveten om att det var slutet som skulle komma. Efter Requiem finns inget mer (eller jo, Delirium Stories, som jag faktiskt fortfarande inte läst).

Jag vet inte om ni som jag tycker att det är fruktansvärt jobbigt att läsa sista delar av serier man gillar. Jag grät något ofantligt när Harry Potter tog slut (och tyckte det var så jobbigt att jag inte ens skulle vilja att det kom en till bok, eftersom det skulle betyda att jag skulle gå igenom det igen), och även om jag inte var superförtjust i Twilight kändes det vemodigt när jag läste sista boken.

Hur som helst. Jag vill meddela att HÄR börjar recensionen av Requiem, del tre i Delirium-trilogin, och ni som inte vill läsa SPOILERS om bok nummer två, Pandemonium, bör du inte läsa nedanför linjen.
________________________________________________________________________

Kampen mot de botade fortsätter. I Requiem får vi växelvis följa Lena - fortfarande ute i vildmarken, fortfarande på jakt efter sin mamma och en plats att slå sig ner på - och Hanah, botad, soon to be-borgmästarfru och inte riktigt säker på att hela den här botningsgrejen har fungerat fullt ut på henne.

Intressantast i den här boken tycker jag faktiskt att Hanah är. Visst Lena har vi fått följa i två böcker innan. Och ärligt talat händer det henne inte så himla mycket nytt. Hon slits mellan kärleken till två olika killar, kämpar för sin överlevnad, osv - ni fattar grejen.

Hanah däremot slits mellan två helt olika saker. Hon har blivit botad och ihopparad - en matchning som först verkar bli perfekt, men som visar sig vara en katastrof. Mannen hon blivit matchad med är inte alls som hon trodde. Dessutom kan hon inte låta bli att känna skuldkänslor för att hon får leva ett bra liv som giltig, medan Lena måste leva ett liv i vildmarken. Samtidigt tycker hon att Lena får skylla sig själv som tog onödiga risker och lät sig smittas. Så hon slits mellan att skylla på sig själv och på Lena, och hon vet inte hur hon ska kunna hantera det, samtidigt som hon förväntas stötta sin blivande make i allt han säger.

Om jag ska vara ärlig tycker jag att den här boken är den tråkigaste av de tre. Visst är det snyggt hur Oliver ökar tempot i när det börjar bli farligt, och man märker i hela boken att det bygger upp mot Den Stora Sammandrabbningen. Men ändå. Ändå tycker jag att den är lite tråkig. Spänningen trappas inte upp mot det oundvikliga målet, utan helt plötsligt är det bara där. Alltså jag fattar ju att det ska komma, men det blir inte så värst spännande. Dessutom är den otroligt förutsägbar.

Jag har ju som sagt läst den på engelska istället för svenska - på vilket språk jag alltså läst tidigare böcker. Antingen skulle det kunna vara min bristande förmåga att läsa av stämningar på ett annat språk (jag är alltså inte speciellt van läsare av böcker på engelska), eller så kan det vara en jäkla bra översättare, eller så... faller Requiem bara lite plattare än de tidigare böckerna.

Jag måste ändå säga att jag sträckläste den. Språket var faktiskt oväntat lätt. Jag tycker det är svårt att avgöra huruvida det låter och ser fint ut på engelska i vanliga fall, men nog visst kan jag säga att jag tycker att det är ett fint språk i den här. Men ändå otroligt enkelt.

Idag är det sista chansen att vara med i tävlingen om det stora bokpaketet, så passa på!