Nu är det äntligen dags för den sista delen i Carrie Ryans postapokalyptiska zombietrilogi! Den avslutande boken handlar alltså om Annah, tvillingsyster till Gabry/Abigail som var huvudperson i bok nummer två.

I tre år har Annah väntat i Den mörka staden på att Elias ska komma tillbaka från rekryterarna. Hon börjar inse att han kanske inte kommer komma tillbaka, så istället bestämmer hon sig för att ge sig av från staden. Precis när hon passerar portarna ut ser hon henne. Eller hon ser sig själv. Fast utan ärr. Och hon är på väg åt andra hållet - in i staden. Men det är redan försent. Hon får lugnt ställa sig i kön tillbaka in, och när hon väl tagit sig igenom portarna åt samma håll som sin syster ser hon henne ingenstans.

Efter att jag läst klart De vassa tändernas skog blev jag oerhört besviken över att vi inte skulle få följa Mary i ytterligare en bok. Nu när jag läst klart den sista boken uppskattar jag verkligen att ha fått läsa serien ur olika perspektiv. Jag tänker att det kanske helt enkelt inte fanns mer för Mary att berätta, och att det då är bättre att välja en annan person som får stå för berättandet.

Det här är knappast enbart en actionfylld bok om en värld som tagits över av zombier, utan även en bok om mindervärdeskomplex. Jag skulle nog vilja säga att den här är lite djupare än de andra böckerna i serien. Annah är en otroligt komplex karaktär, och också den som känner mest för och tycker att jag fått lära känna bäst av de tre huvudpersonerna. När hon väl funnit sin syster kan hon inte låta bli att ständigt jämför sig med henne - Gabry som haft en mamma och ett tryggt ställe att bo på. Gabry har aldrig behövt klara sig själv.

Jag vet däremot inte om jag tycker att det här är den bästa boken. Det är helt klart den som är minst överdriven och kanske mest trovärdig. De andra är så mycket stereotypa kärleksrelationer att jag kan bli lite trött när jag tänker på det. Visst känns väl en del av hela relationsproblematiken rätt uttjatad i den här också, men Annah som karaktär gör den en unik touch. Ändå så vet jag inte om jag vill ha trovärdigt. Jag vill minnas de två tidigare böckerna som mer storslagna, mer lidande och mer brinnande ungdomskärlek, och jag tänker att jag kanske vill ha det när jag läser.

Någon recension av De dödas strand blev det visst aldrig, men recensionen av De vassa tändernas skog kan ni läsa här (även länkad här ovanför!).