Som jag nämnde i recensionen av Pandemonium klarade jag inte av att vänta till del tre i serien om Lena kom ut på svenska, utan beställde den på engelska istället. När jag väl fick hem den lät jag den däremot ligga ett par dagar innan jag klarade av att öppna den - fullt medveten om att det var slutet som skulle komma. Efter Requiem finns inget mer (eller jo, Delirium Stories, som jag faktiskt fortfarande inte läst).

Jag vet inte om ni som jag tycker att det är fruktansvärt jobbigt att läsa sista delar av serier man gillar. Jag grät något ofantligt när Harry Potter tog slut (och tyckte det var så jobbigt att jag inte ens skulle vilja att det kom en till bok, eftersom det skulle betyda att jag skulle gå igenom det igen), och även om jag inte var superförtjust i Twilight kändes det vemodigt när jag läste sista boken.

Hur som helst. Jag vill meddela att HÄR börjar recensionen av Requiem, del tre i Delirium-trilogin, och ni som inte vill läsa SPOILERS om bok nummer två, Pandemonium, bör du inte läsa nedanför linjen.
________________________________________________________________________

Kampen mot de botade fortsätter. I Requiem får vi växelvis följa Lena - fortfarande ute i vildmarken, fortfarande på jakt efter sin mamma och en plats att slå sig ner på - och Hanah, botad, soon to be-borgmästarfru och inte riktigt säker på att hela den här botningsgrejen har fungerat fullt ut på henne.

Intressantast i den här boken tycker jag faktiskt att Hanah är. Visst Lena har vi fått följa i två böcker innan. Och ärligt talat händer det henne inte så himla mycket nytt. Hon slits mellan kärleken till två olika killar, kämpar för sin överlevnad, osv - ni fattar grejen.

Hanah däremot slits mellan två helt olika saker. Hon har blivit botad och ihopparad - en matchning som först verkar bli perfekt, men som visar sig vara en katastrof. Mannen hon blivit matchad med är inte alls som hon trodde. Dessutom kan hon inte låta bli att känna skuldkänslor för att hon får leva ett bra liv som giltig, medan Lena måste leva ett liv i vildmarken. Samtidigt tycker hon att Lena får skylla sig själv som tog onödiga risker och lät sig smittas. Så hon slits mellan att skylla på sig själv och på Lena, och hon vet inte hur hon ska kunna hantera det, samtidigt som hon förväntas stötta sin blivande make i allt han säger.

Om jag ska vara ärlig tycker jag att den här boken är den tråkigaste av de tre. Visst är det snyggt hur Oliver ökar tempot i när det börjar bli farligt, och man märker i hela boken att det bygger upp mot Den Stora Sammandrabbningen. Men ändå. Ändå tycker jag att den är lite tråkig. Spänningen trappas inte upp mot det oundvikliga målet, utan helt plötsligt är det bara där. Alltså jag fattar ju att det ska komma, men det blir inte så värst spännande. Dessutom är den otroligt förutsägbar.

Jag har ju som sagt läst den på engelska istället för svenska - på vilket språk jag alltså läst tidigare böcker. Antingen skulle det kunna vara min bristande förmåga att läsa av stämningar på ett annat språk (jag är alltså inte speciellt van läsare av böcker på engelska), eller så kan det vara en jäkla bra översättare, eller så... faller Requiem bara lite plattare än de tidigare böckerna.

Jag måste ändå säga att jag sträckläste den. Språket var faktiskt oväntat lätt. Jag tycker det är svårt att avgöra huruvida det låter och ser fint ut på engelska i vanliga fall, men nog visst kan jag säga att jag tycker att det är ett fint språk i den här. Men ändå otroligt enkelt.