Bild gjord av denna helt fantastiska illustratör, inspirerad av The Subtle Knife av Philip Pullman.

Hörni, jag tänkte vi skulle göra en grej tillsammans, så om ni inte vill läsa hela introduktionen kan ni antingen gå till TLTR eller allra längst ner i inlägget - ok?

Jag kommer inte kommentera Paris mer än såhär. Allt är redan sagt, och ingenting som går att säga kommer någonsin vara i närheten av tillräckligt och kommer aldrig kunna täcka alla aspekter. Igår satt jag på universitetet när den tysta minuten drog igång. Det kan vara bland det finaste jag varit med om på flera veckor. Under en minut tystnade tangentknattret och bladvändandet. Alla runtomkring mig tittade upp från sina datorer och böcker och gjorde ingenting.

Jag hade en riktig skitdag igår. Stressad över att jag ska jobba halvtid först en månad och sen heltid mer än en halv. Över att jag ska ha producerat en uppsats när vårterminen är slut. Över att jag har för mycket att läsa. Över att jag har för mycket att göra men inte får något gjort. Över att det är NOVEMBER och jag fyller 23 (om jag hade ålderskris vid 22...) om mindre än två månader. Över att världen går sönder lite mer varje dag, och att det för ofta känns som att life as we know it kommer vara över snart. Det blev lite bättre när en kille i min klass kom och viskade "Hej får jag sitta bredvid dig?" och jag fick pluggsällskap (alltså magin i att vara två som sitter tysta bredvid varandra och jobbar istället för att sitta själv och bara stirra på skärmen framför sig).

TLTR: In times like these behöver jag dra på eskapismen på max, och låter det väldigt icke-inspirerande Top Ten Tuesday-temat utgå till förmån för en lista innehållande mina mest vardagsflyktsmaxade böcker (eller serier). Vissa skulle säga att det här är det absolut fegaste sättet att tackla verkligheten på. Jag skulle säga att det är mitt sätt att få verktyg att bearbeta verkligheten på - bryta ihop, gömma mig och sedan slå tillbaka när jag slickat mina sår ett tag. Om ni behöver det lika mycket som jag gör: Here you go.

Harry Potter - JK Rowling
Givetvis Harry Potter. Förmodligen är det ju för att jag vuxit upp med Harry Potter, för att jag om jag hade lyssnat på ljudböcker skulle kunnat fylla in i replikerna. Inget är trygghetszon så mycket för mig som Harry Potter är.

Howl's Moving Castle - Diana Wynne Jones
Eller egentligen allt av DWJ. När jag var liten skrev jag att hennes Chrestomanci-böcker var bättre än Harry Potter. Nu vill jag ju i och för sig ifrågasätta det, men följande kvarstår: Utmärkt plats att fly till. Inget som skaver.

Min mormor hälsar och säger förlåt - Fredrik Backman
Visst att det väl är lite motigt på vissa ställen i den här boken - men sorg, värme och humor är mitt bästa eskapism-recept. Att få fokusera på någon annans personliga problem ett tag istället för att behöva ta itu med de verkligen världsproblemen. Min mormor hälsar och säger förlåt är i princip den perfekta blandningen av de tre ingredienserna.

Percy Jackson - Rick Riordan
Den här serien är så actionspäckad att en i alla fall inte har tid att tänka på något annat.

His Dark Materials - Philip Pullman
OMFG kom precis på att det här exakt på pricken vad jag behöver läsa. Skit också tror jag lånat ut första delen till min lillasyster, annars ska jag läsa om Guldkompassen så snart jag är klar med An Ember in the Ashes.

Resten får du ta reda på själv - Lauren Oliver
Jag vet inte varför jag känner att jag kan finna sådan tröst i den här boken. Kanske är det den här grejen att den verkligen är en amerikansk high school-tjejs lilla lilla bubbla som är så otroligt sluten och bortkopplad från resten av världen.

En dag - David Nicholls
Alltså, ni vet den där boken som exakt alla läste 2011 och sen glömde bort? Jag tycker vi ger den lite mer uppmärksamhet, för den har också på något sätt det där bubblelika, och den braiga blandningen av sorg, värme och humor. Plus att det ju börjar komma en ny generation som börjar bli tillräckligt gamla för denna.

Så, det var det. Lite blandade grejer. Hoppas ni hittar något som passar er verklighetsflykt bra. Läs en bok och skaffa er verktyg att ta er an verkligheten. Vi tar oss igenom den här känsloapokalypsen också. Puss!

Och såhär kommer ni in: Vilka är era bästa tips för när en behöver fly verkligheten? Jag behöver fasen också tips! Böcker, filmer, saker att göra, musik att lyssna på, whatevs. Jag utmanar er alla. Kommentera i fältet eller gör en lista på er blogg och länka!

Något som den här litteraturvetaren är rejält dålig på är att analysera karaktärers namn, och vad dessa betyder för intertextualiteten. I och för sig tror jag väl att den typen av litteraur jag läser inte har extra genomtänkta namn. Eller jag vet inte.

Jag håller just nu på att läsa An Ember in the Ashes i alla fall, och reflekterar förvånansvärt mycket över namnens betydelse för berättelsen. Min första reaktion på det hela var att boken innehåller otroligt mycket bibliska namn. När så Cain dök upp tänkte jag att det här måste googlas på. Vad gjorde egentligen biblens Kain?

Förutsättningar: Det här är dystopisk fantasy. Tänk militärdiktatur med seriösa klimatproblem (en saltöken och extrem hetta till exempel), fast de slåss med scims och daggers istället för eldvapen. Extrema klasskillnader, där de som helt enkelt föds in i en viss folkgrupp (scholars) ses som icke-värda och de som föds in i rätt folkgrupp (martials) står på toppen och får styra över alla andra.

I An Ember in the Ashes är Cain en urgammal... religiös ledare kanske är rätt ord. Han och de som är som han läser tankar och kan se in i framtiden. Cain kommer till en av huvudpersonerna (Elias) när denne är på väg att desertera. Cain övertalar Elias att stanna eftersom han menar att Elias kommer bli allt han fruktar om han lämnar. Så vad gör då den bibliska Kain? Kain var den första människa att mörda. Han ledde sin intet ont anande bror Abel till döden. Jag säger inte att den här bokens Cain gör det, jag bara säger att jag aldrig kommer lita på en boklig Kain/Cain igen.

Men så har vi ju då Elias. Bibelns Elia - en av de viktigaste profeterna. "[D]e from­mas hjälpa­re i fat­tig­dom, nöd och fa­ra", och han ska återvända till jorden för möjlighet till omvändning innan apokalypsen - enligt Svenska Bibelsällskapet. Han ska tydligen också komma för att kungöra att Messias ska komma tillbaka. Relaterat till An Ember in the Ashes: Elias är uppvuxen i en annan folkgrupp istället för med de andra militärerna. Han har därmed fått lära sig sådana normala saker som sympati och att vara snäll och gullig. Han tycker att det är dumt att döda folk, och vill inte hjälpa till att upprätthålla det nuvarande klassystemet.

Till sist: Helene. An Ember in the Ashes-Helene är kanske-eller-kanske-inte ett kärleksobjekt och beskrivs som fantastiskt vacker. Mina tankar dras till Helena som var orsaken till Trojanska kriget. Helt ofrivilligt bidrar dessa båda vackra kvinnor till konflikt mellan två sidor. Skillnaden jämfört med den mytologiska Helena är att AEitA-Helene inte är passiv - hon är faktiskt ganska bad ass och slåss på för jävla bra (även om hon måste räddas av Elias lite för ofta).

Nu har jag ju inte läst klart boken än, men det här bidrar helt klart till mitt läsnöje! Och det måste ju finnas fler böcker där namnen faktiskt spelar en roll.

Vilka böcker har ni läst där karaktärernas namn har en funktion?

Sådär, nu har vi tagit oss igenom hela sju dagar av recensioner - och herregud, jag har fortfarande böcker att ta av när det gäller recenserandet... Hade förmodligen kunnat ha ytterligare en recensionsvecka, skojar inte.

Jag tänkte köra en snabbsammanfattning så ni hänger med!

I måndags var det Omänniskor som stod på schemat.

En hyllning till Nimona blev det i tisdags.

Ibland blir skogen vred gillade jag inte riktigt lika mycket, men den skrev jag om i onsdags.

Torsdagsrecensionen blev I ljusets makt - klyschigt, men spännande miljö.

I fredags blev det mer Noelle Stevenson-hyllning i och med recensionen av första volymen Lumberjanes.

Igår medan jag intensivstädade här hemma läst ni förhoppningsvis min recension av Scarlet och idag medan jag firar min lillasysters födelsedag har ni kanske läst recensionen av Ada Goth och mysteriet på Gasta-Gorma herrgård.

Som sagt har jag fortfarande en hel del att ta av. Recensioner ni kan förvänta er under de närmaste veckorna: Wytches, Gasten, Through the Woods och Stormens öga! Sådär, nu har ni anledning att komma tillbaka också :)

Ada Goth är enda barnet till Lord Goth - en poet som bor på en alldeles för stor herrgård. En natt får Ada besök av ett litet musspöke. När hon ska hjälpa spöket att reda ut hans död hamnar hon i en del av herrgården hon aldrig varit i förut. Hon upptäcker också att flertalet varelser hålls fånge på herrgården. Ada försöker ta reda på varför, och inser att varelsernas liv är i fara - hon måste rädda dem. Och det snart!

Jag älskar Chris Riddells illustrationer och hade ingen aning om att han dessutom skriver själv. När det dessutom är en 9-12-bok med gotiska inslag - jag är såld. Och inte sjutton blir det sämre när jag börjar läsa heller. Det här är nämligen en perfekt högläsningsbok. Smockad med barnslig humor passar den ypperligt för ett barn. Smockad med referenser till olika saker passar den ypperligt för en vuxen. Jag hade verkligen otroligt stor behållning av att läsa den här - alltså genuint. Inte "Åh, det här är jätteroligt för ett barn", som det kanske snarare brukar vara när det är humor för den här åldersgruppen. Till exempel när jag inser att Lord Goth egentligen är en överdriven Lord Byron - eller när namnet Mary Självisk dyker upp, och hon är en författaren som har skrivit en bok om ett hopsatt monster. Jag till och med önskar att jag hade en unge att läsa den här boken tillsammans med, bara för att jag vet att vi båda skulle kunna ha så himla roligt åt det hela.

Och alltså jag är ju en sucker för den här typen av 9-12-litteratur - gotisk humor och estetik med dubbel adress. Ultimat för en litteraturvetare som har lite mer koll på litteraturhistoria, men kanske inte riktigt lika roligt för någon som inte har koll på Byron et al (just Byron och Shelley ingick ju i och för sig när jag läste Svenska B i gymnasiet. Är också 100% säker på att det fanns en hel hop med referenser i den här boken som även gick mig över huvudet). Även om jag tycker att Ada själv är en ganska blank karaktär - hon kommer liksom i skymundan jämfört med alla humorinslag - så är det här ändå en serie jag hemskt gärna vill fortsätta läsa. Känns som att den skulle kunna innehålla en del ordlekar också (i sann Roald Dahlsk-brittisk anda), så kanske till och med - om jag ändå bara ska läsa för min egen skull - att jag fortsätter läsa på engelska. Ändå väldigt roligt att Bonnier Carlsen plockar upp en sån här bok - känns ändå som att den står ut bland de vanliga 9-12-titlarna.

Ada Goth och mysteriet på Gasta-Gorma herrgård
Chris Riddell
224 s.
Bonnier Carlsen
2015
Goodreads

Better late than ever, right? Jag läste den här ganska snart efter att ha blivit klar med Cinder, men har inte kommit mig för att skriva om den. Inte för att jag inte tycker saker om den, utan bara för att... jag vet inte. Ni vet hur det blir ibland.

Jag var rätt förvånad över att Cinder överhuvudtaget var bra (känns som att jag läst många sådana böcker på senaste tiden? Kanske helt enkelt borde lägga av med fördomarna...) - för det tycker jag fortfarande att den är mitt i all sin ostig- och klyschighet. Tyvärr håller Scarlet inte riktigt lika bra.

I Scarlet får berättelsen ytterligare en fokalisator - vi följer dels Cinder som försöker ta sig ut ur fängelse och undvika att bli tillfångatagen (igen), dels Scarlet som letar efter sin försvunna farmor. Jakten på hennes farmor leder henne rakt i armarna på Wolf (jag vet), som säger sig kunna hjälpa henne leta reda på farmodern. Självklart korsas även Cinders och Scarlets vägar så småningom, det uppstår en kärlekssituation, någon dör, lite fler håller på att dö.

Första boken är alltså en retelling av Askungen, och denna av Rödluvan. Medan sagan är grundlig inarbetad genomgående i första boken känns den mer ytligt applicerad och påtvingad berättelsen i bok två. Lite mer "ahmen justdet, det här är ju en retelling av en klassisk saga! Jag ger henne rött hår, kallar henne Scarlet, låter henne leta efter sin farmor som är tagen av vargarna och stoppar inte en varg som läsaren givetvis inte kommer lita på". Ungefär som att kalla Alice i zombielandet som en retelling av Alice's Adventures in Wonderland = inte riktigt legit.

Dessutom har vi något jag avskyr i den här berättelsen: Tjejen som blir kär i en bad boy och tänker att det där liksom löser sig. I efterhand upplever jag dessutom berättelsen som otroligt diffus - jag menar jag har fortfarande en helt klar bild av Cinder, men inte av Scarlet trots att jag läste Scarlet senare.

Är dock fortfarande helt inne på att fortsätta läsa - nu är jag ju liksom för insyltad för att sluta. Men jag tänker att jag väntar tills Cress kommer på pocket på svenska så att de matchar de böcker jag redan har!

Scarlet
Marissa Meyer
384 s.
Modernista
2015
Goodreads

Sååå, min journalistsambo är typ min viktigaste nyhetskanal (jag läser nästan aldrig nyheter om det inte är något speciellt jag är intresserad. Har sambo + Omni-flashar för att ha lite koll på omvärlden). Han sa till mig häromdagen: "Hallå, du läste väl den här Kringlan-och-Nanna-Johansson-boken [Omänniskor för er som missat]?" "Ja, vaddårå?" "*snabbgenomgång av Kringlans utspel på Twitter*". Och sen började då insnöandet, eftersom det är så jag fungerar. Jag hittar EN nyhet jag är intresserad av, och sen läser jag ALLT om den.

Och det här är ju rätt skevt, men helt plötsligt blev jag skitarg över att jag ens publicerat en positiv recension av den här boken. Min lust att fortsätta läsa serien liksom försvann totalt. Jag blir mer provocerad av våldtäktshoten än av dödshoten, och kan inte släppa det här trots att han bett om ursäkt. Det finns liksom saker som inte går att ställa tillrätta med en ursäkt, och det här är ett sånt fall. Jag lyssnade på delar av podden han var med i (den oklippta versionen ofc, från ca 00:35), och kan bara tänka: Full eller inte, fyfan vilken vidrig person det här verkar vara.

Såg precis att Nanna Johansson kommer skriva klart trilogin själv, och det är jag väldigt positivt inställd till. Nu känns det som att jag kan gilla och fortsätta läsa med gott samvete. För allvarligt talat, jag tror inte jag hade fortsatt läsa den här serien om Kringlan varit kvar på det hela. Jag är spänd på att se hur arbetet fortskrider.

Men alltså, sett flera som skrivit på twitter att recensionen i fråga som Kringlan ballade ut över är uppenbart hånfull - men jag ser inte det någonstans? Jag tycker att Malm har vissa poänger, vissa delar är ganska klyschiga. Jag tycker dock att tillfällena då de faktiskt bryter mot konventionerna betyder mer. Jag får också lite känslan av att Malm inte läst speciellt mycket YA? Tycker det känns som att han drar slutsatsen att detta följer precis alla YA-regler på att ha sett film/läst de största böckerna, men inte så mycket mer. Menmen.

Gillade ni konceptet med Rat Queens, men tyckte kanske inte att den nådde hela vägen fram? Då tycker jag att ni ska kolla in Lumberjanes! Den cirkulerar kring en grupp tjejer som visserligen är lite yngre än Rat Queens, men lika varierade. De har alla olika personligheter - de får vara både rädda och tuffa, kunniga, bra på logisk tänkande eller ibland helt clueless. Tillsammans slåss de mot treögda rävar, klarar sig från att drunkna i en fors och tar sig igenom en grotta genom att lösa matteproblem.

Jag skulle säga att Lumberjanes är Rat Queens lillasyster - snällare, gulligare och kakor hos pojkscouter istället för alkoholhaltig dryck på tavernan. Nästan lika fartfylld, men inte samma närvaro av the male gaze. Vad som talar mer för Lumberjanes är storyn. Välkomponerad och med ett tydligt mysterium att lösa. Inte flera-sidors-slagsmål och sånt - utan kanske snarare problemlösning och logiska

Något som jag också uppskattar sjukt mycket är det breda karaktärsgalleriet! Som sagt, alla tjejerna är väldigt olika. De har olika styrkor och svagheter, och behöver varandra för att lösa olika problem. Parollen "Friendship to the max!" är verkligen något som går genom hela serien.

Det här är lätt en serie jag hade satt i händerna på min typ 11-åriga dotter om jag hade haft någon (tänkte först: synd att det inte är på svenska. Tänkte sen: wth, serier är ju ett skitbra sätt att lära sig engelska?!). Den visar på tjejer som stöttar varandra istället för backstabbar, företagsamhet och värdet av samarbete (och kanske lite att sätta sig upp mot auktoriteter och bryta mot regler också... men vi hade kunnat jobba på den biten), samtidigt som den är skratta-rakt-ut-rolig. Fungerar också ypperligt bra för vuxna - för hey, vi är väl också mottagliga för vettiga värderingar - right?

Sååååå, what's the catch? Haven't found it yet, får se vad som händer i volym två!

Lumberjanes vol 1: Beware the Kitten Holy
Noelle Stevenson, Grace Ellis, Shannon Watters & Brooke A. Allen
128 s.
BOOM! Studios
2015
Goodreads

1. Favoritvy i böcker?

Så, äntligen har det blivit dags för mig att blogga om den här. Jag brände igenom både del ett och del två av den här serien på typ två dagar. Hoppas innerligt att jag kan hålla dem isär, men det tror jag nog går bra!

Alina är en rätt medioker soldat som i en pressad situation visar sig ha större magiska krafter än någon på tio miljarders generationer (alltså inte riktigt, men ni fattar grejen och jag kommer inte ihåg den exakta siffran). Hon blir tvingad att joina Grishan - en fruktad specialstyrka i Ravka. Självklart finns det också en snubbe (eller två) som distraherar henne, och självklart finns det en hel hög med folk som vill utnyttja henne för egen vinning. Så - som vanligt i YA - måste hon känna efter för att göra det som hon vill osv. Ni fattar grejen. Vanlig The Chosen One-berättelse.

Det dröjde innan jag läste den här eftersom jag 1. tyckte den lät ASTRÅKIG och KLYSCHIG och 2. hört att det skulle vara så mycket miljöbeskrivningar i att en somnar typ. Och alltså ja, den är det. MEN VÄNTA VÄNTA innan ni slutar läsa. Bardugo får också den här ganska trista (alltså trist som i det-här-har-vi-ju-aldrig-hört-förut... *sarkastisk*), klyschiga och miljöbeskrivningstäta berättelsen att kännas... ny och spännande. Och inte bara det, Bardugo får det att verka ENKELT.

Inspirationen till kulturen i Ravka kommer nämligen från Ryssland. Alltså how genius?! Vet inte hur era associationer ser ut, men såhär ser mina Rysslands-associationer ut: evig vinter, skitkallt, omöjligt att inta, svinhårt styre, ledare som är helt frånkopplade från folket oavsett om de är tsarer är kommunister eller vadfan de är, pepparkaksslott, makt och utnyttjande av den makten. Allt = perfekt för att göra till en fantasy-dystopi. Så varför har då ingen YA-författare gjort detta tidigare?

Och alltså faktiskt, det gör att jag ursäktar att Bardugo snöar in på obetydliga detaljer (mat till exempel - visst fyller det en funktion i att befästa klasskillnaderna, men är egentligen rätt onödigt. Vidder är ännu mindre nödvändigt och dessutom skittråkigt). Det gör att jag ursäktar det väldigt klyschiga narrativet. Det gör att jag ursäktar kärlekstrianglarna (ledsen Bardugo, men du kan inte argumentera dig ifrån att det är ett kärlekspar och en person kommer och stör relationen mellan dem = min definition av kärlekstriangel. Referens till min intervju med Bardugo). Det får mig att tänka: Herregud, hur jäkla svältfödd på unicitet i YA-fantasy ÄR JAG egentligen?

Men även om det är rätt klyschigt så är det faktiskt också väldigt spännande. Så jag tycker nog gott att ni kan ta och läsa denna.

Ella är först inte så pepp på att åka på kollo, men upptäcker snart att det faktiskt är ganska roligt. De gör alla de vanliga sakerna - paddlar kanot, badar, men också - givetvis - berättar spökhistorier. Det berättas om hur personer försvunnit i skogen invid lägergården, och därför får barnen absolut inte gå in i skogen. Ella och hennes kompisar ger sig ändå in i skogen på natten - bara för att kolla vad som händer.

Jag tror att jag nämnt tidigare min otroligt romantiserade bild av kollo, eftersom jag aldrig fick åka själv när jag var liten (var i och för sig på läger somrarna när jag var 12 och 13, men avskydde det). Precis såhär föreställer jag mig att det skulle ha varit - göra roliga saker, bryta mot reglerna och skrämma upp varandra (eller alltså jag var ju på klassresa två dagar i september varje år och då gjorde vi allt det där).

Någon den här boken dock inte skrämmer upp är mig. På den punkten måste jag säga att det hela är ett brutalt antiklimax. Jag har inte läst något av Rebecka Åhlund tidigare, men förväntade mig väl något i stil med Ingelin Angerborn. Tyckte nog dock att det här föll ganska platt. Jag älskade den här typen av böcker när jag var inom bokens målgrupp (och nu också för den delen), och tror inte jag hade gillat den då heller. Grejen är att det liksom inte händer något som är konkret läskigt. Åhlund förlitar sig för mycket på terror (alltså rädsla inför att något ska hända) och glömmer bort att det måste utmynna i något som faktiskt är läskigt. Det blir inte ens mysrysligt. En nio-årig Anna hade med största sannolikhet varit enormt besviken. Trots den enormt perfekta settingen med lägergården och skogen.

Någon direkt utvecklingsberättelse om Ella blir det inte riktigt heller. Jag tänker på att Huset mittemot fått en del kritik för att vilja vara för mycket - både coming of age och mysrysare. Här känns det tvärtom som att Åhlund vill för lite, för det blir liksom varken eller. Jag tänker också just för ett barn att det hela blir för icke-konkret för att kunna uppskattas ordentligt.

Alltså, är det dåligt? Nä, det är inte. Men är det egentligen speciellt läsvärt? Såhär: Om du bara har tid att välja en tycker jag nog - trista stereotyper eller inte - att Rum 213 (eller kanske ännu hellre Barnkolonin, som har liknande setting, men inte riktigt samma) är ett bättre val. Min inställning till den här är nog mest... ljummen.

Ibland blir skogen vred
Rebecka Åhlund
157 s.
Rabén & Sjögren
2014
Goodreads