Ella är först inte så pepp på att åka på kollo, men upptäcker snart att det faktiskt är ganska roligt. De gör alla de vanliga sakerna - paddlar kanot, badar, men också - givetvis - berättar spökhistorier. Det berättas om hur personer försvunnit i skogen invid lägergården, och därför får barnen absolut inte gå in i skogen. Ella och hennes kompisar ger sig ändå in i skogen på natten - bara för att kolla vad som händer.

Jag tror att jag nämnt tidigare min otroligt romantiserade bild av kollo, eftersom jag aldrig fick åka själv när jag var liten (var i och för sig på läger somrarna när jag var 12 och 13, men avskydde det). Precis såhär föreställer jag mig att det skulle ha varit - göra roliga saker, bryta mot reglerna och skrämma upp varandra (eller alltså jag var ju på klassresa två dagar i september varje år och då gjorde vi allt det där).

Någon den här boken dock inte skrämmer upp är mig. På den punkten måste jag säga att det hela är ett brutalt antiklimax. Jag har inte läst något av Rebecka Åhlund tidigare, men förväntade mig väl något i stil med Ingelin Angerborn. Tyckte nog dock att det här föll ganska platt. Jag älskade den här typen av böcker när jag var inom bokens målgrupp (och nu också för den delen), och tror inte jag hade gillat den då heller. Grejen är att det liksom inte händer något som är konkret läskigt. Åhlund förlitar sig för mycket på terror (alltså rädsla inför att något ska hända) och glömmer bort att det måste utmynna i något som faktiskt är läskigt. Det blir inte ens mysrysligt. En nio-årig Anna hade med största sannolikhet varit enormt besviken. Trots den enormt perfekta settingen med lägergården och skogen.

Någon direkt utvecklingsberättelse om Ella blir det inte riktigt heller. Jag tänker på att Huset mittemot fått en del kritik för att vilja vara för mycket - både coming of age och mysrysare. Här känns det tvärtom som att Åhlund vill för lite, för det blir liksom varken eller. Jag tänker också just för ett barn att det hela blir för icke-konkret för att kunna uppskattas ordentligt.

Alltså, är det dåligt? Nä, det är inte. Men är det egentligen speciellt läsvärt? Såhär: Om du bara har tid att välja en tycker jag nog - trista stereotyper eller inte - att Rum 213 (eller kanske ännu hellre Barnkolonin, som har liknande setting, men inte riktigt samma) är ett bättre val. Min inställning till den här är nog mest... ljummen.

Ibland blir skogen vred
Rebecka Åhlund
157 s.
Rabén & Sjögren
2014
Goodreads